Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1933 - Det nya väglagförslaget - Diskussion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
JAN. 1933
vägnätet som hittills borde omhänderhavas av smärre,
lokala förvaltningsenheter, där ortsintressena i veder-
börlig grad kunde göra sig gällande. Hr Bolinder fram-
höll, att det gamla, systemets brister vore att söka i de
alltför små vägdistrikten och att de sakkunniga för den
skull föreslagit större distrikt, vilka skulle möjliggöra
vidgad användning av maskiner och anställandet av
tekniskt skolad personal. Han kunde för sin del icke
förstå, varför man skulle överge en organisation, som
hittills lyckats i stort sett bemästra vägproblemen, och
framhöll, att de hittillsvarande vägstyrelserna måste
anses ha fyllt sin uppgift på ett med hänsyn till rå-
dande förhållanden och organisation relativt gott sätt.
Talaren erinrade mot kommittéutlåtandets uttalande,
att den hittillsvarande bristen på god, teknisk led-
ning av vägunderhållet skulle vara till stor del orsa-
ken till vägunderhållskostnadernas stegring. Detta
kunde, ansåg talaren, icke anses fullt riktigt. Orsaken
till underhållskostnadernas stegring vore i stället att
söka i dels ökad vägslitning, dels i rätten att i under-
hållet få inräkna förbättringsarbeten samt dels i att
statsbidraget för underhåll beräknades efter verklig
kostnad istället för efter på förhand beräknad kostnad.
Hr Bolinder framhöll vidare, att underhållet av den
övervägande delen av landets vägar, grusvägarna, icke
kunde betecknas som ett svårt problem, sedan numera
i marknaden funnes goda vägmaskiner, varför man för-
troendefullt borde kunna överlämna grusunderhållet
till vägdistrikten, vars vågmästare eller med sunt för-
nuft utrustade vägmän borde kunna sköta detsamma.
Talaren ansåg, att de av kommitterade föreslagna
landstingsdistrikten skulle medföra en i förhållande till
de sakkunnigas förslag dyrbar organisation.
Riksvägarna ansåg talaren hörde hemma under cen-
tralorganisationen. Det kunde icke anses rättvist, att
ett vägdistrikt skulle få utföra ett företag, som i många
fall helt betalades med statsmedel. Den, som betalade
arbetet, borde väl även få ha hand om utförandet
genom lämpligt byggande organ.
Gatudirektör Nils Sundblad ansåg den i hr Plomans
yttrande nämnda differentieringen av uttrycken teknisk
och teknisk-ekonomisk oriktig. I en teknisk lösning
måste, ansåg talaren, alltid de ekonomiska synpunk-
terna vara väl representerade. Talaren anslöt sig till
kommitténs förslag om införandet av landstingsväg-
distrikt och framhöll, att dessas större arbetsområden
med sin organisation skulle bli ett lämpligt arbetsfält
för unga ingenjörer, så att man så småningom skulle
uppfostra en i såväl praktiskt arbete på fältet som i den
allmänna vägförvaltningen väl förfaren vägbyggare-
stam, utrustad med den erfarenhet, som Väg- och vatten-
byggnadsstyrelsens tjänstemän för närvarande i hög
grad måste anses sakna.
Hr Sundblad påvisade även den inkonsekvens, som
förefinnes mellan § l i vägsakkunnigas lagförslag om
vägdistrikt, där det säges, att "delar av samma kom-
mun icke må förläggas till olika distrikt", och deras
förslag att i stad uppdela trafiklederna i två slag, varav
gator och icke allmänförklarade vägar skulle utgöra en
förvaltning och de allmänförklarade vägarna hand-
havas av ett stadens vägdistrikt. Då vägarnas längd i
medeltal för de svenska städerna blott vore ca 18 km,
ansåg hr Sundblad deras utsträckning vara alltför liten
för att en sådan organisation skulle vara ekonomisk
och lämplig. Av såväl organisatoriska som budget-
tekniska skäl avstyrkte talaren därför förslaget om
särskilda vägdistrikt för stad och föreslog i samband
därmed, att de två sista raderna i kommitterades hem-
ställan om städernas vägförvaltning skulle ändras till:
"i syfte att åstadkomma en bättre anpassning efter
"bördan för gatu- och väghållningen i olika städer".
Beträffande de på förslagets sid. 21 nämnda utom-
plansbestämmelserna påpekade hr Sundblad, att dessa
ej fastställas av länsstyrelsen utan .av konungen, var-
för förslaget alltså borde justeras i överensstämmelse
härmed.
Direktör Tage Biide, som i huvudsak uttalade sitt
gillande av kommitténs förslag med länet som huvud-
distrikt för vägväsendet, vände sig i sitt yttrande mot
det nuvarande systemet för medelstilldelningen, vilket
han ansåg vara felaktigt. Han ansåg, att den "läns-
vägnämnd" - sammansatt av landshövdingen, vägin-
genjören och en representant från vart och ett av lä-
nets olika arbetsdistrikt - som vid landstingsdistriktets
införande borde komma att handhava vägfrågorna inom
länet, bäst borde bli skickad att avgöra, hur stor del
av statsbidragen som skall användas för underhåll, och
hur stor del som skall gå till byggnad.
Skötseln av länets olika arbetsdistrikt borde anför-
tros till tre av landstinget för varje distrikt utsedda
personer, i förvaltningsavseende sorterande direkt under
och ansvariga gentemot länsvägnämnden.
De stora genomgångsvägarnas, "riksvägarnas", plan-
läggning, byggnad och underhåll borde enligt talaren
skötas av centralorganisationen, ehuruväl i intimt sam-
arbete med länsvägnämnderna.
Civilingenjör Gustaf Dahlberg uttalade även sin an-
slutning till de kommitterades förslag och ansåg det
särskilt lämpligt, att skillnaden mellan kontroll och ar-
betsledning ordentligt framhållits. Gentemot hr Bolin-
der ansåg han, att de nuvarande vägstyrelserna i regel
varken vore tekniskt, ekonomiskt eller organisatoriskt
kompetenta att leda större arbeten, och förklarade, att
förhållandena nu vore sådana, att man för utländska
kolleger blygdes att beskriva, hur otidsenligt den sven-
ska vägorganisationen vore ordnad.
Huvudvägarna borde enligt talaren anslutas till cen-
tralorganisationen samt byggas och underhållas under
ledning av dess lokala befäl. En lämplig organisations-
form ansåg hr Dahlberg Norges system vara.
I stället för förslagets "landstingsvägstyrelse" före-
slog talaren en "länsvägstyrelse". Denna länsvägsty-
relse borde enligt talaren bestå av landshövdingen, ord-
. förande, och i övrigt representanter för de lokala väg-
intressena. Länsvägstyrelsen skulle ha självständig
ställning, sålunda vara fristående från länsstyrelse och
landsting, men med hänsyn särskilt till statsbidrag vara
underkastad kontroll av det centrala organet.
Generaldirektör Gösta Malm var för sin del mycket
tveksam rörande lämpligheten av att låta vägarna bli
en landstingsangelägenhet. Landstingen vore nu något
annat än de voro före den tid, när den proportionella
valmetoden infördes även för landstingsval, och lands-
tingsområdena indelades i ett fåtal stora valdistrikt.
Nu vore de främst politiska församlingar.
En vägstyrelse, tillsatt av landstinget, bleve sanno-
likt främst en styrelse, sammansatt av olika partikory-
féer ur landstinget. Om de voro kunniga vägmän, var
en sekundär fråga.
Med vägväsendets uppdelning på lokala distrikt, av
vilken storlek det än vore, strävade man efter, ansåg
hr Malm, att på lämpligt sätt få in den lokala själv-
styrelseformen och det lokala, ekonomiska ansvaret.
Hr Malm trodde, att fördelarna med den lokala själv-
styrelseformen i fråga om vägväsendet mycket dåligt
skulle komma fram med landstingsorganisationen och
en landstingsstyrelse, vilken ej på samma sätt som de
nuvarande vägstyrelseledamöterna skulle kunna lägga
ned ett lokalt, intresserat, oegennyttigt arbete för kom-
munikationerna inom sin egen bygd.
Vägväsendet vore säkerligen ingen lämplig lands-
tingsuppgift. Landstingens huvudsakliga uppgift nu
vore sjukvårdsväsendet. Dettas omhänderhavande hade
dock lett till en ojämnhet, som en för närvarande ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
