Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1933 - Stockholms nya vattenverk på Lovön i kritisk belysning - Erik Åberg: Ett genmäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
TEKNISK TIDSKRIFT
22 JULI 1933
vattenbehållarna. Vid torrdoseringsapparater kan ännu
så länge endast utländsk kalk användas, vilken upp-
slammas och upplöses i vatten samt sålunda tillsättes
renvattnet i form av kalkmjöl. De föroreningar, som
kalken innehåller, medfölja alltså till renvattnet och
sväva där omkring såsom fina för ögat skönjbara par-
tiklar. Dessa kunna ju sägas hava mindre betydelse,
men förringa dock i viss mån vattnets kvalitet. Uti
Europa har man i allmänhet större fordringar på ett
vattenledningsvatten än i Amerika. Utslagsgivande
för valet av våtdoseringsmetoden vid Lovöverket har
dock varit att svensk vara då kan användas. Så hade
ej kunnat ske, om kalk skulle tillsatts på torra vä-
gen. Detta visas bäst av erfarenheterna från två vat-
tenledningsverk, i Borås och i Lidköping, vilka fär-
digställts något tidigare än Lovöverket. Vid båda
dessa verk användes torrdosering. Boråsanlägg-
ningen begagnar tysk kalk. Enligt vad som medde-
lats har försök gjorts med svensk kalk, men detta
har icke lyckats. Denna uppgift stämmer väl med
den överraskande erfarenhet nedskrivaren av dessa
rader för en tid sedan gjorde vid ett besök vid Lid-
köpingsanläggningen, som ej torde vara främmande
för herrar Jansa och Fischerström. Kalkapparaten
var där urkopplad och på förfrågan om anledningen
härtill svarades, att den ej fungerade. Där hade för-
sökts med svensk kalk. Det är förvånansvärt, att
herrar kritici, som i sin artikel så starkt pläderat
för svensk vara, ej beaktat denna synpunkt.
Det är ju möjligt, att vi i Sverige så småningom
lära oss producera en lämplig kalk, men detta
problem är ännu ej löst, ej heller känner man svaret
på frågan, vad kommer denna kalk att kosta?
Därmed äro vi inne på kostnadsfrågan. Lovö-
verket är för närvarande utbyggt för en kapacitet
av 15 000 000 kbm per år, men kemikaliebyggnaden
är redan nu utförd för dubbla kapaciteten eller 30
millioner kbm årsförbrukning. Byggnaden har
kostat 446000 kronor. Kalktillsättningen är beräk-
nad till 20 gram per kbm eller vid 30 millioner kbm
till 600 ton per år. Den tyska släckta kalken kostar
90 kronor per ton, den svenska osläckta 40 kronor
per ton. För släckt kalk skall på grund av dess
vattenhalt dessutom användas en reduktionsfaktor
av 0,77. Kostnaderna ställa sig sålunda:
Tysk kalk 600 X 90 = c:a 70 000: - kronor
0,77
Svensk kalk 600 X 40 -
24000: -
Skillnad 46000:- kronor
Även om driftserfarenheten skulle visa att ej fullt
20 gram kalk kommer att behövas, är ju den besparing,
som ernås genom att använda svensk kalk så be-
tydande, att den mer än väl förräntar hela kostnaden
för kemikaliebyggnaden.
Beträffande aluminiumsulfattill sättningen ställer
sig frågan något annorlunda. Där skulle torrdo-
sering kunnat användas, men några betydelsefulla
besparingar hade nog ej ernåtts, snarare tvärt om.
När våtdosering i varje fall var att föredraga beträf-
fande kalken, hade man ej någon anledning att för
aluminiumsulfatet införa de då i Europa oprövade
torrdoseringsapparaterna.
Innan vi dock lämna fördelarna eller nackdelarna
vid de olika metoderna må här framhållas, att vid
Lovöverket tillföres råvattnet automatiskt kalk och
aluminiumsulfat i förhållande till den uppfordrade
vattenmängden, något som ej utan invecklade kon-
struktioner varit möjligt, om torrdosering använts.
Härmed torde anmärkningarna emot det vid Lovö-
verket använda tillvägagångssättet för kemikalietill-
sättningarna vara bemötta och det bör ej vara er-
forderligt att gå in på herrar kriticis spekulationer
beträffande kemikalielagrens lämpligaste placering
m. m.
Vi övergå således till anordningarna för vattnets
fällning, ifråga varom artikelförfattarna anse, att be-
tydande missgrepp blivit gjorda vid Lovöverket.
Där saknas nämligen blandningskammare och lång-
tidsomröring. Vid Lovöverket användes ett vatten-
språng för kemikaliernas blandning med råvattnet
och flockbildningen sker uti tilloppsrännorna till fäll-
ningsbassängerna, i vilka rännor vattnet uppehåller
sig ca 8 min. Oaktat denna tid visat sig tillräck-
lig för flockbildningen vid hittills använd dosering,
är det redan från början förutsatt, att vissa enkla
anordningar skola insättas uti rännorna för att un-
derlätta flockbildningen, varigenom möjligen sulfat-
tillsatsen kan nedbringas. Att berörda anordningar
ej redan vidtagits beror på, att man velat ha fria
händer vid försöksdriften. Metoden med vatten-
språng är införd av amerikanaren Ellms och använ-
des även i Amerika. Det är visserligen sant, att me-
kaniska omrörare användas i nämnda land, men ännu
så länge endast vid 8 av 48 större amerikanska verk,
där vattnet f allés. Om den vid Lovöverket använda
metoden och därvarande anordningar vore bristfäl-
liga, skulle detta givetvis visa sig på så sätt, att
oproportionerligt stora mängder aluminiumhydrat
följde med till filterna och dessa skulle då igensättas
mycket hastigt. Nu har erfarenheten ådagalagt, att
vid en tillsättning av 45 gram aluminiumsulfat per
kbm råvatten intervallerna mellan filterrensningarna
varit väl så långa som såväl i Borås som Lidköping,
då samma vattenmängd filtrerats per kvm och tids-
enhet. Doseringen med 60 gram per kbm, som arti-
kelförfattarna omnämna, ingå i de praktiska försöks-
serier, vilka för närvarande utföras vid verket. Nu
komma herrar kritici att göra gällande, att även 45
gram är onödigt stor dosering. De tro sig ha visat
att 28 gram är tillfyllest. De prov de redogöra för
uti sin artikel hava emellertid noll och intet värde,
så länge ej reningseffekten undersökes. Perman-
ganatförbrukningen är ett uttryck för denna och upp-
gifter därom saknas. Skall man döma av ett prov
taget i Lidköping, varest endast 25 å 28 gram tillsät-
tas, torde en sådan undersökning vara välbehövlig.
Renvattnet i Lidköping hade en permanganatförbruk-
ning av 17,7 mg per liter emot 10,8 mg för Borås-
vattnet och 11,0 mg för vattnet från Lovöverket.
Då herrar kritici grunda ett uttalande på en under-
sökning av blott 6 liter vatten, visar redan detta
hur lättvindigt de tagit på hela problemet, men när
författarna anse sig kunna ange vattnets färgstyrka,
mg Pt/1 till l, då kan man vänta sig allt. Redan
Pt 5 har i det närmaste det destillerade vattnets
färg. Vid vattenledningsverket tro vi oss ej kunna
lösa hithörande mycket svåra problem så enkelt och
lätt, utan äro beredda på att få utföra månadslånga
praktiska prov, innan vi funnit den rätta lösningen.
Vi hava därvid att vandra samma väg som de flesta
vattenreningsteknici ute i praktiska livet fått göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
