Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 14 april 1934 - Den senaste läroverksreformen och dess följder för den tekniska undervisningen, av Carl Heuman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
14 APRIL 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 143
Denna uppfattning av matematikundervisningens anteciperande i läroverken framlyste även i ecklesiastikministerns inlägg i riksdagsdebatten. Han framhöll därvid som ett allbekant faktum, att om en yngling får laudatur i matematik för reallinjen, så duger detta betyg som ett approbatur i filosofie kandidatexamen vid universiteten. Ecklesiastikministern trodde att pendeln svängde för långt den gången, då "man gjorde det enligt min mening kanske begripliga men sorgliga och i sak oberättigade angreppet mot det s. k. latinherraväldet. Under inflytande av en överskattning, jag vore frestad att säga avgudadyrkan, av naturvetenskaperna som lösare av alla livets problem, gav man åt matematiken alltför stort utrymme den gången. Pendeln kan svänga tillbaka, och jag har tyckt, att den bör svänga lagom tillbaka".
En tankeställare för antikbeundrande humanister.
Dessa och andra något billigare argument vederlades av professor Heuman med den attiska finess som höves den verklige humanisten. Ecklesiastikministern hade i debatten omtalat, att när han frågat sina bekanta, om de någonsin haft behov av att lösa en andragradsekvation, han alltid fått nekande svar. Det var därför tydligen onödigt att lära sig den konsten i skolan. En ecklesiastikminister kunde lika gärna, sade inledaren, fråga sina bekanta, om de haft något behov att känna de puniska krigen, och sedan, om svaren blivit nekande, gå hem och stryka detta kapitel ur de historiska läroböckerna.
Det är, fortfor talaren tydligt, att våra antikbeundrande humanister ej observerat grekernas höga uppskattning av matematiken. Denna framträder ej minst hos Platon, över vars akademi följande inskrift säges ha stått: "Ingen som är okunnig i geometrien, må träda in under mitt tak" (tal. önskade att samma devis stode över vårt kanslihus). Och i sitt berömda samhällsteoretiska arbete "Staten", i vars sjunde bok uppfostran till "allmän medborgerlig bildning" behandlas, lägger Platon i Sokrates’ mun bl. a. följande uttalanden: "Det torde således, käre Glaukon, vara tillbörligt att i lag föreskriva denna kunskap och övertala dem som skola bekläda de högsta befattningarna i staten att ägna sig åt räknekonsten och sysselsätta sig med henne, icke på vanligt vis, utan ända tills de genom det rena tänkandet kommit till klar åskådning av talens natur och väsen, icke för köpande och säljande eller för att bilda sig till handlande och krögare, utan för krigets skull och för själens egen skull, för att underlätta hennes vändande från det blivande och förgängliga till det varande och sanningen." Och vidare: "Har du lagt märke till, huru de som hava goda naturanlag för räknekonsten visa sig hava en snabb fattningsgåva även, snart sagt, i alla kunskapsgrenar, och att tröga huvuden, om de undervisas och övas häruti, även om de icke hava någon annan nytta därav, likväl vinna den fördel, att de få en snabbare fattningsförmåga än de förut hade?"
Avlivade legender.
Det är svårt att förstå, hur den uppfattningen kunnat uppstå, att läroverken skulle antecipera universitetens undervisning i matematik. I den inledningsvis nämnda föreningen hade ingen enda sig bekant något fall, då ett laudatur i matematik i studentexamen godtagits för ett approbatur i fil. kand.-examen. Vem som helst kan för övrigt övertyga sig om att reallinjens kurs i matematik ej täcker universitetens fordringar för ett "godkänt" i ämnet. Att det finns gymnasister, som av intresse för ämnet tillägna sig mera än skolkursen på egen hand, är ett förhållande som säkerligen ej röner inverkan av skolstadgans ändringar.
Liknelsen vid pendelsvängningen är ej heller adekvat. Sedan år 1878 har matematikundervisningen i realgymnasiet oupphörligen minskats. Endast ifråga om latinlinjens större kurs har en svängning konstateras år 1895, men denna gick tillbaka redan 1928. Detta gäller timantalet, men ej heller med hänsyn till kursernas omfattning är liknelsen riktig. Visserligen innebar 1905 års skolstadga att elementen av derivaträkningen infördes i realgymnasiekursen, närmast för att underlätta undervisningen i fysik, men i stället inskränktes undervisningen i geometri, i vilket ämne tidigare särskilt prov funnits i studentexamen. Matematiken har ej fått rymligare plats å skolschemat, och vid någon "pendelsvängning åt andra hållet" kan därför den nu beslutade begränsningen ej liknas.
Följderna av matematikens inskränkning.
Matematikens inskränkning i skolornas timplaner innebär en försämring av undervisningsresultatet. I realskolan har matematiken till stor del karaktär av övningsämne; det fordras en rundligt tilltagen tid för att lärjungarna skola kunna assimilera kunskaperna och förvärva nödig räknefärdighet. Minskas övningstimmarna i skolan, kommer i stället hemarbetet att bli mera betungande. Nedskärningen drabbar geometrien och algebran. Elever, som begagna sig av den förefintliga rätten att bortvälja matematiken de två sista åren i realskolan, hinna knappt lära sig mer än de fyra räknesätten, reguladetri och procenträkning. Att bortvalsrätten hittills föga begagnats, tyder på att kursen ansetts behövlig. För den fortsatta gymnasieundervisningen, speciellt i tekniska läroverk, innebär bortskärningen av geometrien och algebran ett svårt avbräck. Om man som botemedel slopar bestämmelsen om att godkänt matematikbetyg befriar från inträdesprövning i nämnda skolor, har man brutit med den enhetskoleprincip, som ligger till grund för 1928 års skolreform.
Även övergången från gymnasierna till högskolorna försvåras av att den hittillsvarande kontinuiteten i kursplanerna försvinner genom reformen. Hur hårt denna drabbat gymnasiets kursplaner i matematik framgår bl. a. därav, att ur dessa strukits det mesta av undervisningen i analytisk geometri, så att denna numera endast omfattar punkten och den räta linjen.
Från tekniska högskolans lärarekollegium ha också framställts krav på revision av den nya läroverksstadgan. Om det funnes utsikter till en sådan, visste inledaren ej, men han förlitade sig på statsrådet Engbergs uttalande, att en humanist bör vara mäktig självövervinnelse, om han konstaterar, att han varit inne på orätta vägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
