Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen / 286 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 14 juli 1934 - Elektriska smält- och värmeugnar för metallindustrien, av V. Christiansen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

286 TEKNISK TIDSKRIFT 14 JULI 1934

Fig. 1. Detroitugn.

Slutligen är att taga hänsyn till de rent ekonomiska synpunkterna, anskaffningskostnaden av smältanläggningen och driftskostnaderna. Under förutsättning att produktionen är tillräckligt stor, en lämplig, hållbar infodring kan åstadkommas och den elektriska energien kan erhållas för ett rimligt pris, blir elektrisk smältning i allmänhet mera ekonomisk än smältning i eldade ugnar.

Ljusbågsugnar.

Den inom metallindustrien vanligaste ljusbågsugnen är den typ, som representeras av Detroitugnen. Héroult-ugnar, Rennerfeltugnar och andra ugnstyper förekomma dock även.

Fig. l återger en schematisk bild av Detroitugnens konstruktion. Den är en cylindriskt formad rullugn, som är vridbar omkring sin centrumlinje. Inne i smältrummet går en elektrod genom vardera gavelväggen, och mellan dessa elektroder alstras en fri ljusbåge. Elektrodernas ställning regleras för hand eller automatiskt. En med lucka försedd öppning, avsedd för insättning av råmaterialet och för tappning av den smälta metallen finnes på ugnen.

Infodringen utföres med ett specialtegel innerst mot smältan. Utanför detta tegelskikt användes ofta ett lager av annat eldfast tegel och ytterst mot plåtmanteln ett skikt av isolationstegel. Eller också kan infodringen utföras av endast två tjocka tegellager med uteslutande av nyssnämnda mellanlager.

Under smältningen kan ugnen försättas i en mekanisk fram- och tillbakagående rullande rörelse, varigenom en förbättrad värmeöverföring erhålles till smältan. Strålningsvärmet från ljusbågen upphettar nämligen utom chargen även de delar av ugnsväggen, som ej äro täckta av densamma, och dessa väggpartier avge sedan genom direkt ledning sitt överskottsvärme till chargen, då de bliva täckta av densamma vid den rullande rörelsen. Ugnen hålles efter startandet av en smälta stilla, tills något av det insatta materialet börjat smälta. Sedan sättes den i rörelse med till en början liten rörelsevinkel. Skulle den röras för mycket, bleve följden den, att fasta delar av chargen skulle falla ned på elektroderna, varigenom desamma kunde avbrytas. Större ugnar erfordra mera försiktighet i detta avseende än små, som kunna röras med ganska stor vinkel redan i början, speciellt om insatsmaterialet består av spån eller finstyckigt skrot. Vridningsvinkeln ökas i samma mån insatsen smälter, givetvis dock ej så långt, att smältan kan flyta ut genom chargeringsöppningen.

Ljusbågsugnar äro användbara för smältning av nära nog alla icke-järnmetaller. Nersmältningen kan ske hastigt, vilket är en stor fördel, och smältan kan vid behov lätt överhettas. Vanliga mässings-legeringar, sålunda material med hög zinkhalt lämpa sig emellertid ej så väl för smältning i dessa ugnar. Vid smältning av mässing bildas nämligen på badets yta en mycket voluminös aska, bestående i huvudsak av zinkoxid med inblandade metallkorn. Asktäcket är sålunda i fast form, och detsamma har en mycket dålig värmeledningsförmåga. Detta resulterar i, att temperaturen i ugnsrummet kommer att bliva mycket hög, varigenom såväl strålningsförlusterna som metallavbrännan bliva mycket stora. Den starka zinkröken försvårar därjämte arbetet vid ugnen i hög grad, då mässing smältes. Koppar, bronser, rödgods och nickellegeringar lämpa sig däremot väl för smältning i ljusbågsugnar. Som dessa ugnar arbeta med en ugnsatmosfär innehållande över 30 % koloxid, kan en del svårigheter uppstå vid sådana kopparlegeringar med hög kopparhalt, som i smält tillstånd lätt absorbera koloxid. Detta kan i viss grad motverkas genom att blåsa luft in i ugnen, varvid koloxiden förbrinner till kolsyra, men genom denna åtgärd ökas elektrodförbrukningen. För att minska metallavbrännan hålles ugnen under vanliga förhållanden väl tillsluten, men bedömandet av smältans temperatur och densammas övervakande försvåras dock härigenom.

Anläggningskostnaden för dylika ljusbågsugnar med transformatorer och hjälpanordningar är ganska hög. Användningen av ljusbågsugnar förutsätter därför helst kontinuerlig drift. Övergång från en legering till en annan måste ske med urskilming och försiktighet, ty i ugnen från föregående smälta kvarvarande metall kommer ju att upptagas av närmast följande smälta. Även underhållskostnaden för ljusbågsugnar är hög. Det är därvid speciellt infodringen omkring lucköppningen som lätt flagar av till följd av de ofta förekommande stora temperaturväxlingarna, och täta reparationer erfordras därför.

Detroitugnar ha speciellt i U. S. A. fått en vidsträckt användning och därvid i första hand för smältning av legeringar för formgjutgods (koppar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>