Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen / 319 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 11 aug. 1934 - De industriella hydreringsmetodernas problem, av Carl Bosch

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och betydligt mindre koksförbrukning än vid den
gamla vattengasprocessen, och kapaciteten pr
generator skulle höjas väsentligt. Ännu till för ett par
år sedan strandade dessa förhoppningar på syrgasens
höga pris, som uppvägde metodens fördelar, men
nyligen har det lyckats Fränkl-Linde att så fullkomna
syrgasapparaturen, att syrgasen kan komma till
användning för vattengasframställning i stor skala.
I. G. Farbenindustrie har redan uppställt några
dylika apparater, och sedan en del svårigheter, bl. a. i
fråga om slaggningen, övervunnits, har man lyckats
genomföra syrgasförgasningen av koks i olika
generatortyper.

Ett problem av allra största betydelse utgör
vätgasframställningen ur brunkol, enär genom dess
lösning de stora brunkolstillgångarna i många länder
kunde utnyttjas inom hydreringsindustrierna. Denna
ej så enkla fråga har sedan flera år angripits från
olika sidor. Man har bl. a. försökt en
diskontinuerlig förgasning. Till följd av brunkolens stora
reaktionsbenägenhet uppstå dock härvid stora mängder
blåsningsgaser med högt bränslevärde, för vilka man
icke alltid har användning. Efter mångåriga försök
kunde problemet lösas genom användning av syrgas.
Därvid nyttjades Winklergeneratorer, som
ursprungligen konstruerats för diskontinuerlig framställning
av vattengas ur brunkol. Deras verkningssätt
framgår av fig. 2. På en förgasningsrost befinner
sig krossat och torkat brunkol. Underifrån intränger
förgasningsmedlet och meddelar brännmaterialet en
starkt svallande rörelse, så att bränsleskiktet liknar
en häftigt kokande vätska. Förgasningen försiggår
vid ca 1 000°. En del av förgasningsmedlet införes i
generatorns övre del och förgasar där de kolpartiklar,
som ryckas med av gasströmmen. De avgående
gaserna avgiva en del av sitt värme i ångpannor.

I dessa generatorer kan man framställa såväl
kraftgas som en gasblandning bestående av väte och kväve
och därjämte en nästan kvävefri vattengas för
metanol- och bensintillverkningen, allt efter
förgasningsmedlets art. För kraftgas använder man luft, ev.
med någon tillsats av ånga, för ammoniaksyntesen en
syrekväveblandning med ca 50 % syre och med
tillsats av ånga, och för framställning av vätgas
användes ren syrgas i blandning med stora ångmängder.
Brunkolet förgasas vid denna metod fullständigt;
kolvätena äro vid de i generatorn rådande höga
temperaturerna stabila i endast ringa mängder. Detta
betyder ett givet företräde framför de normala

Fig. 2. Vinklergenerator.

Fig. 3. Winklergenerator i Leuna-Werke.

generatortyperna, i vilka kolen genomvandra en
förgasningszon, därvid flytande och gasformiga kolväten
frigöras i stora mängder.

Fig. 3 visar en på nämnda sätt driven
Winklergenerator i Leuna-Werke. Generatorerna ha en
schaktarea av 20 m² och den enorma kapaciteten 75 000
m³ gas pr timme. De torde vara de största
gasframställningsenheter som till dato blivit byggda.

Ännu en intressant möjlighet till
vätgasframställning, särskilt för hydrering av kol, bergolja och
tjära, må nämnas; den beror på klyvning av
gasformiga kolväten, sådana som finnas i avgaserna
från nämnda processer och som beståndsdelar i
koksugnsgas. Den mest primitiva vägen för en sådan
framställning är en ren termisk dissociation med
vätgas och sot som slutprodukter och användes t. e. på
några ställen i Nordamerika för framställning av
vätgas ur jordgas. Det erhållna sotet är av mycket
mindervärdig beskaffenhet, och även om metoden
kunde förbättras, så att ett högvärdigt sot erhölles,
skulle man ej kunna finna marknad för sådana
mängder, som här erhållas. Metoden torde därför vara
berättigad endast där rationellare utnyttjande av
kolvätemängderna ej kan komma i fråga.

Vill man åstadkomma en ekonomiskt godtagbar
omvandling av kolväten i vätgas, kunna två metoder
användas. Å ena sidan kan man blanda kolvätena
med ånga och tillföra det för reaktionen erforderliga
värmet genom indirekt upphettning, å andra sidan
kan man även här arbeta med en blandning av
syrgas och ånga utan yttre värmetillförsel. I. G.
Farbenindustrie har sökt använda båda metoderna i
teknisk skala, varvid tillsvidare den med vattenånga
arbetande dissociationsmetoden visat sig mest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>