Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 20 okt. 1934 - Civilskydd vid luftanfall, av E. Nordlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 42 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 20 OKT.
ÅRG. 64 HUVUDREDAKTÖR; CARL KLEMAN 1934
INNEHÅLL: Civilskydd vid luftanfall, av kapten K. Nordlund. - Notiser. - Sammanträden.
CIVILSKYDD VID LUFTANFALL.
Luftskyddet, som den militära termen heter, har på senare år tilldragit sig ett växande intresse från såväl statsmakternas som allt bredare befolkningsgruppers sida. På flera håll i landet ligger luftskyddets organisation under intensiv utredning. Frågan har många tekniska inslag och för att få problemet i dess helhet såväl som de tekniska momenten belysta hade teknologföreningen den 17 d:s ordnat en föredragsafton, varvid först kapten E. Nordlund redogjorde för frågans allmänna läge och planerna med avseende på Stockholm. Därefter höllos korta anföranden av kapten Kjell Magnell om bomb- och gasskydd i byggnader, av civ.-ing. Harald Ekman om alarmeringsanordningar, av förste ingenjör Ludvig Block om gatubelysning och av överingenjör Ernst Håkansson om dimbildning. Huvuddragen av kapten Nordlunds föredrag återgivas i det följande.
Ett framtida krig hotar bliva än mera förödande än världskriget och kommer till följd av flygvapnets verkningsmöjligheter sannolikt att beröra en krigförande makts befolkning på ett helt annat sätt än tidigare krig. Ett modernt krig med dess oerhörda materiella insats kräver ett intensivt stöd av hemlandets industri, vilket åter igen vill säga, att praktiskt taget hela befolkningens arbete erfordras för stridens genomförande. Den mest intima kontakt blir sålunda rådande mellan krigsmakten och befolkningen. Armé och civilbefolkning komma att betraktas som ett och samma begrepp, och striden kommer under skilda former men med samma intensitet att föras, såväl vid själva stridsfronten, som bakom densamma i hemlandet.
Kampen bakom fronten ingriper på samhällslivets alla områden. Ingen arbetsför samhällsmedlem kan utan skada för det hela och för sig själv och de sina undandraga sig att härvid medverka. Staten måste för övrigt tillförsäkra sig möjlighet att i händelse av krig utkräva dylik medverkan. Så har skett bl. a. i Frankrike genom antagandet av "Lagen om nationens allmänna organisation i krigstid". Enligt densamma betraktas hela nationen vid krig såsom krigförande.
Luftanfall - medel och mål.
Den antydda omgestaltning av krigets natur, som vi ha att räkna med, har sålunda sin grundorsak i flygvapnets betydande utveckling och verkningsmöjligheter. Den frågan uppstår då, vilka mått och steg måste vidtagas mot eventuellt luftangrepp. Avgörande härvid är givetvis de av fienden använda anfallsmedlen.
Vi ha att räkna med, att en fiende vid luftangrepp kommer att begagna sig av spräng-, brand- och gasbomber, varjämte giftgas kan komma att direkt utsprutas från flygmaskiner ungefär som regn.
Sprängbomber äro konstruerade antingen för verkan mot oskyddade, levande mål eller för åstadkommande av materiell skadegörelse. Den förstnämnda typen väger i regeln omkring 10 kg och har under gynnsamma omständigheter verkan inom en omkrets av intill 300 m. Den är temperad för krevad i samma ögonblick, den stöter mot ett fast föremål. Den sistnämnda typen av sprängbomb - även benämnd minbomb - har en vikt av ända till 2 ton och är temperad för fördröjd krevad. Vid sidan av sin sprängverkan kan sprängbomben även verka som brandbomb, i det att eldslågorna i samband med krevaden kunna antända trävirke o. d. Slutligen kan den verka som gasbomb, enär vid explosionen utvecklas avsevärda mängder koloxid.
Den andra kategorien bomber är brandbomber. De mest använda konstruktionerna väga blott omkring 1 kg, men tendensen synes gå mot något ökad vikt av dessa bomber. De bestå av en elektronkapsel med termitfyllning, alltså en mekanisk blandning av aluminiumpulver och järnoxid. Vid förbränning utvecklas en temperatur på omkring 3000 grader Celsius. Effektivaste släckningsmedlet är sand.
Slutligen ha vi gasbomberna, vilka framställas till en vikt av upp till 1 ton. Om deras verkningar är det svårt att uttala sig, enär man saknar tillräcklig erfarenhet härom. Sakkunskapen är emellertid enig om, att man i allmänhet oerhört överdrivit deras verkan. Det är under alla förhållanden klart, att de i farlighet icke komma upp till spräng- och brandbomberna , såvida man blott - väl att märka - träffat nödiga anstalter mot deras verkningar. Vidare måste man, som redan nämnts, räkna med, att giftgas kan utsprutas från flygmaskiner. Flyktiga stridsgaser - t. e. fosgén - lämpa sig icke för spridning på detta sätt, bättre äro de tungt flyktiga stridsgaserna, t. e. senapsgasen.
Framforslingen av de nu berörda anfallsmedlen sker med tillhjälp av bombflygplan. För närvarande befintliga bombflygförband torde i genomsnitt hava en aktionsradie av omkring 50 mil, då med aktionsradie förstås avståndet från utgångspunkten (flygbasen) till målet. Medeltunga bombflygplan torde f. n. vid kortare raider i allmänhet kunna medföra en bomblast av högst omkring två ton. Dessa siffror torde inom en snar framtid komma att väsentligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
