Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 8 dec. 1934 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
övrigt rätt allmänt spridd på olika håll i Europa.
På denna grund röstade också en del stater emot
det ryska inträdet i N. F. i trots av den franska
regeringens ivriga understöd av denna plan. De
nej-röstande staterna voro Schweiz, Holland och
Portugal, varjämte en del röster nedlades. Beslutet
genomdrevs dock med stor majoritet i församlingen,
vars president för året var den svenske
utrikesministern Sandler.
Sovjetunionens inträde i N. F. var en triumf för
den franska utrikespolitik, som framför allt
företräddes av den mördade Barthou. Dennes tydliga
syftemål hade varit att - sedan Versailles-fredens
nedrustningsbestämmelser för Tyskland faktiskt
satts ur kraft - skapa ett europeiskt alliansblock
under fransk ledning med stöd av, utom
Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Jugoslavien
och om möjligt även Italien. Det hade också lyckats
för Barthou att i icke ringa mån övervinna den
under åratal starkt framträdande fransk-italienska
motsättningen. Det är ingalunda uteslutet att
härvid koloniala kompensationer ställts i utsikt från
franskt håll.
I vad mån denna franska allianspolitik träffats av
ett avgörande bakslag genom Barthous bortgång
återstår att se. Hans efterträdare som
utrikesminister, Laval, kommer med säkerhet att fortsätta samma
politik om än med mindre auktoritet, men frågan är
om icke Jugoslaviens värde som beståndsdel i
alliansen starkt försvagats genom konung
Alexanders bortgång och den uppenbara fara för landets
sammanhållning, som därigenom blivit akut. Den
mördade konungen var nämligen en betydande
personlighet, och under den diktatoriska regim, som
han sedan nyåret 1929 tvingats upprätthålla i sitt
rike, hade han personligen blivit den viktigaste
föreningslänken mellan de alltjämt föga försonligt
stämda kroatiska och serbiska hälfterna av landet.
Själva den omständigheten att mordet tydligen
iscensatts av en i utlandet verksam kroatisk
terroristorganisation har starkt skärpt krisens
efterverkningar. Man har på flera håll nämnt den ominösa
parallellen med Sarajevo-attentatet 1914, och såsom
Österrike-Ungern då beskyllde serbiska regeringen
för meddelaktighet i brottet har den jugoslaviska
regeringen nu ansett sig böra framställa en liknande
beskyllning mot Ungern. Kanske borde denna
anklagelse snarare riktats åt annat håll. Dess
grundval förefaller i varje fall osäker, och måhända
har aktionens spets vänts mot Ungern endast på
grund av detta lands påtvungna yttre svaghet samt
behovet att avleda den inre upplösningsfaran. I
vilket fall som helst får Nationernas förbunds råd,
inför vilket tvisten dragits, här en mycket svår nöt
att knäcka, och rådets taktiska skicklighet kommer
att sättas på ett hårt prov. Vidare komplikationer
äro ej heller uteslutna, något som i Europas
nuvarande allmänna orosstämning alltid är en allvarlig
sak. Den nya jugoslaviska förmyndarregeringen för
den minderårige konung Peter II står dessutom
inför en mycket svår uppgift, när det gäller att hålla
de missnöjda kroaterna kvar under
Belgradregeringens lydno.
Det ödesdigra Marseillesattentatet bidrog för
övrigt även i sin mån att skärpa Frankrikes
inrikespolitiska kris. Icke utan fog har man mot de
franska polismyndigheterna riktat anmärkningar som
gått ut på att deras mycket bristfälliga
säkerhetsåtgärder möjliggjort attentatets utförande vid
konung Alexanders högtidliga mottagning vid
Marseille. Detta har på sina håll även tytts som ett
utslag av den korruption inom politik och
förvaltning som avslöjades och väckte vitt spridd
indignation i samband med Staviskyaffären. Den sedan
februarioroligheterna i Paris sittande nationella
samlingsregeringen under förre presidenten Doumergues
chefskap hade för övrigt svårt att avvara Barthous
auktoritet. Ministerchefen hade enligt den allmänna
opinionen som främsta uppdrag att genomdriva de
författningsändringar, vilka ansågos nödvändiga för
att återskänka regeringen den auktoritet och den
verkliga ledning av staten, som det parlamentariska
systemet i dess speciellt franska form med skäl
ansågs äventyra. I detta syfte hade regeringen låtit
utarbeta en serie förslag till författningsändringar,
som den hoppades under opinionens tryck kunna
genomdriva i parlamentet. De viktigaste av dessa
ändringsförslag gällde inskränkning i de deputerades
rätt att föreslå nya utgifter samt andra lagändringar,
varigenom regeringen skulle få budgetkontrollen i
sin hand, och slutligen effektiv upplösningsrätt.
Enligt nu gällande fransk författning kan nämligen
deputeradekammaren upplösas av presidenten endast
med senatens samtycke. Detta har givits endast en
gång, år 1877, och betraktas sedan dess som ett
nästan statskuppliknande tillvägagångssätt.
Avgörandet ifråga om författningsändringarna
hängde på det radikala partiet. Hade Doumergue
snabbt utnyttjat den i våras föreliggande situationen,
skulle han antagligen lyckats genomdriva
författningsrevisionen. Nu fick emellertid den radikala
vänstern under sommarmånaderna tid att samla sig
till motstånd, allteftersom intrycket från
februarioroligheterna förbleknade. Det visade sig också
fram på hösten, att det radikala partiets majoritet
vägrade att gå med på upplösningsrätten, vilken
ansågs vara det farligaste hotet mot de franska
parlamentariska sedvänjorna. Då Doumergue sålunda
misslyckats att med stöd av opinionen förmå
parlamentsmajoriteten till reträtt, återstod slutligen
ingenting annat än att draga sig tillbaka. Försöket att
över parlamentarikernas huvuden vädja till
opinionen hade visat sig förfelat, och de franska
parlamentariska traditionerna hade ännu en gång
ådagalagt sin utomordentliga seghet. Det återstår att se,
hur den allmänna opinionen, där de
antiparlamentariska stämningarna visserligen ej längre stå på
kokpunkten som i februari men dock alltjämt äro
starka, kommer att reagera mot detta. Hittills ha
emellertid inga nya oroligheter inträffat. En viss
motsättning gör sig helt säkert också gällande
mellan uppfattningen i Paris och i provinsen. Den
antiparlamentariska stämningen är nämligen med
visshet starkast i huvudstaden. Tills vidare har
emellertid regeringsmakten återvänt i samma händer i stort
sett som de vilka innehade den före
februarikravallerna. Konseljpresidentskapet har övertagits av
radikalsocialisten Flandin, vilken anses åtnjuta
finansens speciella förtroende. Högern, företrädd av
Tardieu, har utgått ur ministären, likaså arméns
speciella förtroendeman marskalk Pétain. Laval
kvarstår som utrikesminister, men tyngdpunkten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
