Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1934 - O. Klein: Maxwells elektromagnetiska teori i den nyaste atomforskningens ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE l
JAN. 1934
TEKNISK TIDSKRIFTS
ELEKTROTEKNIK.
REDAKTÖR: Julius Körner
TEKNOLOGFÖRENINGEN
INNEHÅLL: Maxwells elektromagnetiska teori i den nyaste atomforskningens ljus, av O. Klein. - Belysning
medelst lysande gas, av Joh. Härden. - Internationella normer för kvicksilverlikriktare, av J. Körner. -
Bestämning av det transversala lampavståndet vid tvåradig fördelning av ljuspunkterna, av E. R. Andersson. - Notiser.
- Litteratur - Föreningsmeddelanden.
MAXWELLS ELEKTROMAGNETISKA TEORI I DEN
NYASTE ATOMFORSKNINGENS LJUS.1
Av O. KLEIN.
D
en Maxwellska elektromagnetiska teorien har i
första hand icke något med de enstaka atomerna
att göra, utan utgör en sammanfattning av
erfarenheter, som vunnits vid försök, där man rört sig med
kroppar av sådan storlek som dem man träffar på i
det dagliga livet, kroppar som alltså bestå av ett
oerhört stort antal atomer. Vi skola ett ögonblick tänka
på hur man definierar ett elektromagnetiskt fält. Låt
oss anta, att vi befinna oss i omgivningen av
elektriskt laddade kroppar i godtyckligt rörelsetillstånd,
vilka frambringa elektriska och magnetiska krafter.
För att bestämma den elektriska fältstyrkan begagna
vi oss av en provkropp, laddad med en given
elektrisk laddning, i det vi undersöka den kraft, som
påverkar densamma på olika ställen av rummet. Denna
kraft blir för ett givet läge av provkroppen
naturligtvis ett medelvärde av fältkraften taget över det
område i rummet, som provkroppen utfyller. Vidare
erfordrar mätningen en viss tid. Det är ju nödvändigt
att provkroppen för att man skall kunna märka, att
den har påverkats av någon kraft, måste ha hunnit
förvärva en viss hastighet eller rättare rörelsemängd
under kraftfältets inverkan, och denna rörelsemängd
utgör, om kraftfältet ändrar sig i tidens lopp,
återigen ett mått på medelvärdet av kraftens storlek
under den tid försöket varar. Nu talar man i den
vanliga elektromagnetiska teorien om fältkraftens värde
i en given punkt av rummet och vid en given
tidpunkt. Men på grund av de antydda förhållandena
vid mätningen kan denna begreppsbildning tydligen
icke vara något annat än idealisation, vars
användbarhet beror på att man i vanliga fall kan göra
provkroppen så liten, att dess storlek kan betraktas som
en punkt i förhållande till storleken av de områden,
man vill undersöka, och att vidare den tid, som
mätningen varar, likaledes kan betraktas som ett
tidsmoment i förhållande till de tider, i vilka krafterna
undergå avsevärda ändringar, t. e. perioderna för
elektriska svängningar. En annan onoggrannhet
orsakas av att man som regel icke strängt kan skilja
mellan det kraftfält, man vill mäta och det fält, som
1 Uppsatsen återger i huvudsak innehållet av ett föredrag,
hållet vid Svenska elektroingenjörsföreningens sammanträde
den l dec. 1933.
provkroppen själv frambringar. Vid våra vanliga
försök, där alla dimensioner äro mycket stora i
förhållande till en enstaka atom och alla tider långa i
förhållande till svängningstiderna inom atomerna,
och vidare alla laddningar stora i förhållande till
atompartiklarnas laddningar, betyder denna
idealisation en förnuftig anpassning av teorien till de
faktiska förhållandena, men man förstår omedelbart, att
saken måste ställa sig annorlunda, när det är själva
atomerna, som utgöra undersökningens försöksobjekt.
Det är därför icke så märkvärdigt, att man vid
försöket att tillämpa den Maxwellska
elektromagnetiska teorien på atomernas värld har stött på gränser
för teoriens användbarhet.
Det kunde kanske se ut, som om man över huvud
taget icke borde befatta sig med en tillämpning av
Maxwells teori på de enstaka atomernas
förhållanden. Emellertid visar redan en av de allra
viktigaste och intressantaste konsekvenserna av denna
teori: förekomsten av elektromagnetiska vågor, att
man icke kan komma ifrån att göra ett försök i denna
riktning. Det är ju bekant, att Maxwell lyckades
visa, att varje ändring i de elektriska laddningarnas
rörelsetillstånd åstadkommer en utstrålning av energi
i det omgivande rummet, som fortplantar sig med
ljusets hastighet, och han fördes härvid till att anta,
att ljuset självt i grund och botten icke är annat än
en kortvågig elektromagnetisk strålning av samma
slag som den, vilken Hertz några år efter Maxwells
död lyckades framställa, och som vi nu så väl känna
till från radion. Redan under Maxwells livstid uppnådde denna hypotes om ljusets natur, som man vet,
en till visshet gränsande sannolikhet. Är det nu
riktigt att ljuset icke är något annat än en
elektromagnetisk vågrörelse, tvingas man tydligen att anta,
att alla kroppar, som utsända ljus, innehålla
elektricitetsladdningar, vilkas svängningstillstånd
motsvarar de höga svängningstal, som man finner vid
en Spektralanalys av ljuset. Också lyckades det
snart, särskilt genom holländaren Lorentz’
forskningar, att komma ganska långt med avseende på
förklaringen av kropparnas egenskaper och deras
växelverkan med strålningen, i det man antog, att
alla kroppar äro uppbyggda av atomer, vilka i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
