Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - Sammanlagringsproblemet inom krafttekniken - Fritz Jacobsson: Praktiska synpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 7
TEKNISK TIDSKRIFT
JULI 1934
.*
ELEKTROTEKNIK.
INNEHÅLL: Sammanlagringsproblemet inom krafttekniken. Praktiska synpunkter, av Fritz Jacobsson och
Sannolikhetsberäkningar rörande belastningssammanlagring, av Nils Helleberg. - Kondensatorer inom
krafttekniken, av H. Spänne. - Elektroindustrien i Sverige under år 1933, av H. Nyström. - Notiser. -
Litteratur– Föreningsmeddelanden.
SAMMANLAGRINGSPROBLEMET INOM KRAFTTEKNIKEN.
PRAKTISKA SYNPUNKTER.
Av FRITZ JACOBSSON.
Sammanlagringsproblemet har mången gång
avsevärd betydelse vid självkostnadsberäkningar.
I vissa enkla fall, då endast slumpen avgör, hur
belastningarna infalla, kan problemet behandlas medels
teoretiska kalkyler. I flertalet praktiska fall äro
emellertid förutsättningarna härför icke uppfyllda. Man
måste då med ledning av tillgängliga data rörande
belastningens dygns- och årsvariation samt dess
ut-nyttningstid bilda sig en ungefärlig uppfattning om
sammanlagringen. Nedan anförda resonemang avser
att underlätta dylika uppskattningar.
Eftersom de teoretiska kalkylernas resultat och
användbarhet även äro av intresse, hänvisas till en av
civilingenjör Nils Helleberg utförd undersökning, som
belyser problemet ur teoretisk synpunkt och
publiceras samtidigt härmed.
Sammanlagringsfaktorn eller resultantfaktorn för
ett antal delbelastningar definieras enligt
teknologföreningens handbok XX på följande sätt:
fr =
resulterande max. effekt
summan av delbelastningarnas max. effekter’
Vid behandling av hithörande frågor är det
emellertid icke tillräckligt att känna
sammanlagringsfak-torn enligt nämnda definition. Man måste ofta göra
klart för sig, hur stor Sammanlagringsfaktorn är för
en enskild delbelastning. Generellt bör denna
tydligen utgöra förhållandet mellan delbelastningens
bidrag till den resulterande maximieffekten och
delbelastningens maximieffekt, så att den resulterande
Sammanlagringsfaktorn blir det vägda medelvärdet av
de individuella faktorerna. Det ligger därvid nära
till hands att antaga delbelastningens värde vid
tidpunkten för den gemensamma maximieffekten som
dess andel i den gemensamma maximieffekten. När
sammanlagringsvinsten skall tillgodoräknas
konsumenterna, kan det dock inträffa, att nämnda andel i
den gemensamma maximieffekten icke utgör en
rättvis bedömningsgrund för de egenskaper hos
delbelastningarna, som möjliggöra sammanlagringsvinsten.
Antag exempelvis, att en stor belastning a
sammanlagras med en liten belastning b, så att den
resulterande belastningen blir c (se fig. 1). Belastningen
a har därvid sitt maximivärde vid tidpunkten för det
gemensamma maximum och får sålunda ingen sam-
manlagringsvinst, medan belastningen b
tillgodoräknas hela den i detta fall rätt avsevärda vinsten.
Detta kan icke vara riktigt, ty
sammanlagringsvinsten är beroende både därav, att b har ett lågt värde
vid a:s maximum och därav, att a har ett lågt värde
vid ö:s maximum. Fördelning av
sammanlagringsvinsten i ett dylikt fall kan ske enligt följande metod.
Man avskär på båda kurvorna en bottenbelastning
med sådan varaktighet, att bottenbelastningen med
säkerhet uppnås under tiden för det resulterande
maximum. Nämnda bottenbelastning väljes så, att
utnyttningstiden för den återstående
toppbelastningen blir densamma i båda fallen. De båda
återstående toppbelastningarna skulle, om de vore lika stora,
tilldömas vardera lika stor andel i
sammanlagringsvinsten. När de äro olika stora fördelas vinsten
lämpligen i proportion till topparnas storlek.
Tyvärr är det rätt sällan som man har så exakt
kännedom om belastningarna, att beräkningar av
ifrågavarande slag kunna genomföras. Principiellt
är dock förhållandet av så stor betydelse, att ett
omnämnande måste anses motiverat.
Fig. 1.
Vid bedömandet av sammanlagringen resonerar
man vanligen på följande sätt.
Om en belastning är fullt konstant, blir dess
ut-nyttningstid 8 760 timmar per år och dess
samman-lagringsfaktor = 1. Om å andra sidan
utnyttningstiden är mycket nära noll bör även
sammanlagrings-faktorn bliva nära noll. Man kan sålunda tänka
sig Sammanlagringsfaktorn uttryckt såsom funktion
av utnyttningstiden, varvid man erhåller en kurva,
som bör gå från noll vid utnyttningstiden noll till l
vid utnyttningstiden 8 760 timmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
