Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1934 - T. Strömberg: Om verkningsgradsnomogram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 AUG. 1934
ELEKTROTEKNIK
121
Fig. 1.
Allmän teori för nomogram med två parallella rätlinjiga
skalor och en kroklinjig skala.
Nomogramteorien lär nu, att varje samband mellan
funktioner av de 3 variablerna x, y och z av formen
kan framställas med ett nomogram, bestående av två
parallella räta linjer för x och y och en kurva för z.
Se fig. 1. Koordinaterna för z beräknas ur ekv.
= - d
h(z)–^<p(z)
^-
J / \ i -l / \
l± och 12 äro skalorna för x resp. y. Beteckna u
resp. v koordinaterna längs de båda parallella axlarna
gäller att
u = l±f (x) v = l2g (y)
En särskild förenkling inträder, om £ är konstant
oberoende av 2, ty då blir 2-skalan en rät linje.
Intressant är, att man kan inverka på 2-skalans
form genom att variera förhållandet ~.
12
Tillämpning på verkningsgradsekvationerna för
transformatorer och synkrongeneratorer.
Verkningsgradsekvationen för en transformator
(2) innehåller 3 variabler p0, pk och r\ och är av
form (3). Sätt
f(x) = p0 Ä(*)=I g(y) = pk <p-(z) = a*
Graderingen av p0- och /?Ä-skalorna blir likformig,
ty man har
Pk
k
Man väljer lämpligen - - l och erhåller
i-«* 2 100«_(1-~).
Verkningsgradsnomogrammet består av en serie
räta linjer för olika a-värden. Graderingen varierar
med ^-värdet.
Verkningsgradsekvationen (1) för en
synkrongenerator innehåller 4 variabler p0, pk, pm och 77,
varför först två termer måste slås ihop i ett särskilt
additionsnomogram. Därvid kan man förfara på olika
sätt, vilket visar sig i hög grad inverka på
nomo-grammets form. Man behöver icke tveka om att det
är lämpligast att slå ihop de två av « beroende
termerna c?Pk och F(a, <p)Pmv och ^ ligger då nära
till hands att sätta den nya hjälpvariabeln
Ekv. (1) övergår i
= p0 h(z)=l
= 100 a (l -
100\
r\ /
100
l, 10
all–––-
V -n
100J
i +
f blir här konstant även oberoende av a, vilket
betyder, att verkningsgradslinjen ligger stilla
oberoende av belastningen. Däremot varierar graderingen
med belastningen. Detta är uppenbart ofördelaktigt,
och därtill kommer, att man får onödigt små skalor
vid delbelastningar. Det bästa nomogrammet
erhålles, om hjälpvariabeln varierar så litet som möjligt
vid olika belastningar. För undersökning därav
sättes
varvid ekv. (1) övergår i
Po + af 2 + 100 a (l - -) = O
\ r\ l
Värdet på F(«, qj) beror även av
kortslutningsströmmen vid tomgångsmagnetisering 5 och det sätt,
varpå magnetiseringsströmmen regleras. För det
normala värdet på kortslutningsströmmen 100 %
(s =n 1) och under förutsättning av shuntreglering
visade det sig lämpligast att välja exponenten t - 1,25.
Verkningsgradsnoinogrammet blir alltså bestämt av
ekv.
1,25
l = a ’
^lOOall-100)
u - k Po
v = L 2
~
Po
alltså likformig gradering av p0- och 2^-skalorna.
I-JV*’ lOOajl-100^
f = _ J -,2–-X=-li –- - ,-
J
l4?a
1,25
1,25
1 + l,
| beror nu av a; man erhåller en
verkningsgradslinje för var belastning. För a = 1k, SU, Va och x/4
erhållas 4 linjer på lagom avstånd från varandra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
