Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9. Sept. 1934
- Sten Velander: Bedömning av märkeffekt och överbelastningsförmåga
- G. Ödberg: Några metoder för uppmätning av ljusbågsspänningen hos strömriktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1 SEPT. 1934
ELEKTROTEKNIK
133
BEDÖMNING AV MÄRKEFFEKT OCH
ÖVERBELASTNINGSFÖRMÅGA.
För motorer, generatorer, transformatorer osv. är
begreppet märkeffekt noga knutet till maximivärden
på temperaturerna i olika delar, vilka maximivärden
äro fixerade så, att tillförlitlig drift och
tillfredsställande livslängd ernås. Även
överbelastningsförmågan är normmässigt fixerad och detta på ett sätt
som gör att man i regel ligger långt från de
förhållanden, som innebära förstörelse av maskinen eller
apparaten.
I fråga om kvicksilverströmriktare saknas ännu
alla dylika normer. I fråga om märkeffekt saknar
man alla hållpunkter och kan ej bedöma huruvida
ic&e en kallar en strömriktare 300 A, som en annan
mer försiktigt kallar 250 eller 200 A.
Överbelastningsförmågan provas genom att köra föreskrivet
antal sekunder eller minuter med viss överlast. Går
det så går det. Går det icke så förstöres
strömrik-taren, åtminstone om det är en glaskolv. En primitiv
och klumpig metod. Man vet icke huru nära
förstörelsen man varit, huruvida apparaten tagit skada
och om överbelastningen lyckas en andra gång. Här
är ett viktigt intresse att få bättre hållpunkter för
bedömandet. I saknad härav kan lätt konkurrensen
leda till inknappningar och därmed till ökade risker
och minskad driftsäkerhet.
Liksom vid flertalet av våra övriga elektriska
maskiner och apparater är det sannolikt, att
temperaturen är bestämmande för lämplig maximilast även
vid kvicksilverströmriktaren. En direkt mätning av
övertemperaturen i en strömriktare ställer sig
emellertid så pass besvärlig, att den sannolikt icke är
användbar som teknisk garanti. Några nyligen
utförda mätningar ha givit mig anledning förmoda att
spänningsfallet i ljusbågen är en användbar indikator
på såväl lämplig märkeffekt som tillåtlig
överbelastning. Ljusbågsspänningen stiger med belastningen,
och isynnerhet inom överbelastningsområdet stiger
den avsevärt. Huruvida det bör vara själva
Ljusbågsspänningens absoluta storlek eller möjligen den
relativa stegringen, som avgör var märkeffektens
maximivärde får läggas, torde ännu ej kunna
avgöras, men det synes önskvärt att undersökningar
inriktas på dessa problem.
I varje fall synes det redan nu möjligt att
jämföra och bedöma olika ventilers storlek genom att
kontrollera ljusbågsspänningen vid olika belastningar.
Förutsättningen härför är, att det finnes metod för
att mäta ljusbågsspänningen.
Vid mina prov hade jag använt en metod, som i
huvudsak utarbetats av civilingenjör Göran Ödberg,
förste assistent vid elektromaskinlaboratoriet vid
Tekniska högskolan. Den utformades för användning
vid gallerstyrda strömriktare, men kan även
modifieras för att användas vid andra strömriktare. En
beskrivning av metoden lämnas i ingenjör Ödbergs
inlägg.
På basis av de gjorda mätningarna har jag fått
den uppfattningen, att åtminstone vid glaskolvar
ljusbågsspänningen vid märkeffekt icke gärna bör gå
över 25 V mot 19 à 20 vid 1/4 last. Vid
överbelastning är det svårare att avgöra var gränsen går,
isynnerhet vid kortvarig överbelastning. Det synes dock
som om det farliga området börjar strax över 30 V.
I många fall är temperaturen och därmed
ljusbågsspänningen en kylningsfråga. Isynnerhet om en
onormal temperatur och ljusbågsspänning beror på
ofullständig kylning genom för liten eller olämplig
fläkt-anordning är det påtagligt fördelaktigare att
upptäcka detta genom mätning av ljusbågsspänningen och
utan att behöva spoliera strömriktaren. Man har då
möjligheter att se om kolven i och för sig är för liten
eller effekten går att öka genom bättre kylning.
Sten Velander.
NÅGRA METODER FÖRUPPMÄTNINGAV LJUSBÅGSSPÄNNINGEN
HOS
STRÖMRIKTARE.
I det följande skall redogöras för några metoder
för uppmätning av ljusbågsspänningen, där
elektronrör komma till användning.
Uppmätning av ljusbågsspänningen medelst
oscillograf.
Ett oscillogram över spänningen anod-katod får
för en trefaslikriktare ungefär det utseende, som fig. l
visar. Under anodens brinntid representerar det
tydligen ljusbågsspänningen. På grund av den under
spärrtiden relativt stora spänningen mellan anod
och katod blir utslaget för ljusbågsspänningen i regel
Fig. 1. Spänningen anod-katod
hos en trefaslikriktare.
Fig. 2. Anordning för upptagning av
oscillogram.
Fig. 3. Anordning för mätning
av toppvärden.
Fig. 4.
Ljusbågsspänningen.
för litet för att kunna uppmätas på oscillogrammet
med någon noggrannhet. Det ligger då nära till
hands att lägga in någon likriktare i
oscillografkretsen, som helt eller delvis undertrycker
spärrspänningen. Som sådan kan man med fördel använda ett
elektronrör, lämpligen en diod, som fig. 2 visar.
Medelst batteriet B förlägges arbetsområdet till
karakteristikens raka del, varvid vilströmmen
kompenseras på lämpligt sätt (i figuren medelst glödbatteriet
A). Om spänningen under spärrintervallet är för hög
för röret, uttages lämpligen en del av spänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:30:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1934e/0135.html
