Teknisk Tidskrift / 1934. Elektroteknik / 144 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1934 - A. G. Arnold: Elektricitetstaxor för affärsändamål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

144

TEKNISK TIDSKRIFT

1 SEPT. 1934



Fig. 4. Värderingstal för de olika tarifftyperna.

Grundpristaxan baserad på elektriska enheter har
endast använts av 19 företag (se fig. 2). Dess
värderingstal utgör ungefär 1/4 av den rena blocktaxans.
I fig. 1 stapel 8 synes den i Tyskland mycket vanliga
utpräglade grundpristaxan. Alla övriga här ej
omnämnda bland de elva ifrågakommande taxorna äro av
underordnad betydelse.

I fig. 3 äro de elva tarifferna med hänsyn till
inbördes likheter sammanförda i 5 grupper. I den största
gruppen, stapel 3, äro den rena blocktaxan, blocktaxan
med kolklausul, blocktaxan med abonnentavgift samt
blocktaxan med abonnentavgift efter mätareområde
sammanförda. Stapel 4 anger Wrights användningstidstaxa
och stapel 2 grundpristaxan efter abonnerad eller
förbrukad effekt samt grundpristaxan med en viss fri
kWh-förbrukning. Stapel 5 består av kWh-taxan,
kWh-taxan med progressiv rabatt och stegtaxan efter
kWh. Stapel 1 omfattar taxor med tredelad avgift.
Fig. 3 visar vilken dominerande betydelse block- och
Wright-taxorna hava. Grundavgiftstaxorna komma
därnäst (stapel 2), under det kWh-taxorna spela en mycket
underordnad roll.

Värderingstalen för de 11 taxorna framgå av fig. 4.
Som synes har, som redan angivits, den rena
blocktaxan, stapel 6, det största värderingstalet (logaritmisk
skala). Stapel 7 är Wright-taxan, stapel 8
grundpristaxan efter abonnerad eller förbrukad effekt, vars
värderingstal är ungefär 25 % av Wright-taxans.

Efter detta resultat måste man fråga sig, varför
blocktaxan kommer i första rummet före Wrights
användningstidstaxa i fråga om den förbrukningskategori,
undersökningen avser.

Blocktariffen är i sin formulering i möjligaste mån
fri från elektriska storheter, varjämte energipriset
minskas ju större förbrukningen är. Den är alltså
lättförståelig, samtidigt som den lockar till större förbrukning.
Avgift uttages endast för förbrukad energi, ehuru några
få företag ännu ha en särskild abonnentavgift (se fig.
1, stapel 5). överensstämmelsen med
produktionskostnadskurvan är trots den ytterst enkla och därför
lättförståeliga tarifformen mycket god.

Skillnaden mellan de stora varuhusen å ena sidan
och de små butikerna och kontoren å den andra
upp-äves genom att de amerikanska elektricitetsverken
använda, sig av minst två tariffer. Därvid har den
största nackdelen med blocktaxan för småförbrukare
undvikits. Även dessa kunna vid större förbrukning
erhålla mindre energiavgifter, enär de debiteras efter
detalj-blocktariffen och ej efter engros-blocktariffen.
Differentieringen av affärerna efter storlek sker alltså
efter minst två tariffer, och som grund för
storleksbedömningen tages vanligen anslutningsvärdet eller
kWh-förbrukningen. Problemet att finna en tariff för den
stora gruppen affärsbelysningsabonnenter, som så nära
som möjligt ansluter sig till verkets
självkostnadskurva, kan alltså sägas vara löst medelst blocktariffen.

En hel del kraftverk, vilka som hushållstaxa valt
blocktaxan efter rumsantal eller golvyta, ha vid
affärsbelysning övergått till den rena blocktaxan.
Naturligtvis ha en del företag även valt Wrights
användningstidstaxa och andra åter grundpristariff, beroende på den
större förlustrisken vid blocktariff, enär vid
grundpristarifferna (till vilka Wright-tariffen även i någon mån
kan räknas) debiteringsbeloppet vid större förbrukning
är proportionellt mot förbrukningen i motsats till
förhållandet vid blocktarifferna.

Vid blocktariffen erfordras ingen kontroll vid
bestämmande av strömprisets storlek, vilket däremot är
nödvändigt vid Wrights- och grundpristarifferna.
Grundpristariffernas svårbegriplighet utgör ett avsevärt
hinder för deras användande. Wrights
användningstidstaxa har delvis övervunnit denna nackdel.

Affärerna, kontoren etc. bilda en övergångsgrupp
mellan stor- och småförbrukare. Man är i många
länder benägen att ge företräde åt grundpristariffen.
Elektricitetsverkens statistik visar, att vid
affärsbelysningsabonnenter utgör abonnentavgiften en icke
föraktlig andel för täckande av verkens självkostnader och där
man önskar variabel proportionalitet mellan
debiteringsbelopp och förbrukning vid större konsumtion, så
kunna båda dessa fordringar fyllas medelst
grundpristariffen. Man behöver endast införa de olika blocken
av blocktaxan i grundpriset eller ändå bättre även i
förbrukningsavgiften. Därvid erhålles en tariff med
tredelad avgift, vars anpassning till verkens
självkostnadskurva kan göras synnerligen god. Emellertid blir
denna tarifform på grund av dess olika avgifter för
elektrisk effekt och energi svårbegriplig för den icke
fackkunnige abonnenten, vilken på grund av sitt
instinktiva misstroende lätt anser den tillkommen endast
för att kunna lura honom.[1] Denna tarifform med
avgifter efter elektriska måttenheter (kW och kWh) står
säkerligen för nära den rent teoretiska
tariffkalkulationen. Utom till den rena självkostnadsanalysen, vilket
är det fundamentala vid alla taxeberäkningar, måste
även hänsyn tagas till tariffens användbarhet för
affärsändamål samt dess popularitet etc. En tariff bör locka
till ökad förbrukning dvs. verka för framtiden. Den
lämpligaste tariffen kan varken förutberäknas eller
väntas vara användbar för alla förekommande fall.

Slutligen bör även beröras frågan om det över
huvudtaget är lämpligt att uppsätta speciella tariffer för
affärs- och kontorsbelysningsabonnenter. Åtskilliga
elektricitetsverk ha samma tariffer för både
hushålls- och affärsbelysningsabonnenter. Om så är
förhållandet, erhåller verket en större vinst på
affärsbelysningsabonnenterna, enär dessa ha tre till fyra gånger så stor
utnyttningstid av den använda effekten som
hushållsabonnenterna. I en del länder har problemet lösts så,
att en rätt hög rabatt beviljas
affärsbelysningsabonnenterna, men endast för förbrukning efter stängningstid,
varigenom ernås en ökad förbrukning efter den
egentliga belastningsspetsen. Denna metod kan emellertid
knappast anses som någon riktig lösning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>