Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 12. Dec. 1934
- Erik Löfgren: Radiostörningar från elektriska järn- och spårvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÄFTE 12 DEC. 1934
TEKNISK TIDSKRIFT
*
ELEKTROTEKNIK.
Redaktör: Julius Körner
INNEHÅLL: Radiostörningar från elektriska järn- och spårvägar, av Erik Löfgren. - Bestämning av kopparförluster i elektriska system med hänsyn tagen till effektfaktorn, av S. Lenard. - Föreningsmeddelanden.
RADIOSTÖRNINGAR FRÅN ELEKTRISKA JÄRN-
OCH SPÅRVÄGAR.
[1]
Av ERIK LÖFGREN.
I. Inledning.
Störningar på rundradiomottagningen kunna som
bekant framkallas av nära nog alla slags
starkströmselektriska apparater, maskiner och
anläggningar. Medlen för störningarnas avhjälpande äro i
detalj ganska växlande, men i huvudsak rör det sig
om kondensatorer och drosselspolar, som anbringas
på störningskällan i närheten av den kontakt, där
själva störningshärden är att söka. En viktig
kategori av störningskällor intager dock i flera
avseenden en särställning, nämligen de elektriska järn- och
spårvägarna. Här äro den vanliga
avstörningsteknikens metoder oftast ej direkt tillämpliga på grund
av störningskällans mobila natur, och vidare innebär
en avstörning i sådana fall ekonomiskt sett ett
företag av ojämförligt mycket större omfattning än i
fråga om enstaka apparater eller maskiner. Det är
därför lätt förklarligt, att störningskampen relativt
sent kom att på allvar inriktas på dessa
störnings-källor. Betydelsefulla undersökningar på området ha
sedan några år tillbaka gjorts bl. a. av
Forschungsinstitut fur Strassenbahnwesen i Hannover, vid
Siemenskoncernen i Berlin och av schweiziska post- och
telegrafförvaltningen. Experiment av mera
begränsad omfattning, vanligen i samband med en praktiskt
genomförd avstörning, ha dessutom företagits vid
en mängd kommunikationsföretag i Tyskland,
England, Schweiz, Ungern m. fi. länder. I vårt land har,
på enstaka provningar när, denna viktiga fråga icke
ägnats någon nämnvärd uppmärksamhet. Följande
orientering i ämnet torde därför vara av intresse.
2. Kvantitativ bestämning av störningarnas styrka
För att kunna komma till rätta med ett sådant
problem som spårvägsstörningarna - liksom
radiostörningar överhuvud taget - är det nödvändigt att
frigöra sig från tillfälliga, subjektiva iakttagelser av
radiolyssnare. Huru värdefulla dylika än må vara
för bedömning av störningarnas utbredning och
beskaffenhet, äro de dock i regel gjorda under
förhållanden, som lämna plats för en mängd obehöriga
och svåröverskådliga bifaktorer. För att kunna
direkt jämföra störnings- och avstörningsresultat vid
olika tidpunkter och på olika platser är det
nödvändigt att kunna mäta störningarnas styrka under
fullt reproducerbara betingelser.
En mätmetod för detta ändamål bör för att giva
representativa resultat så långt möjligt efterbilda
de naturliga förhållandena vid radiolyssning. Man
ledes härigenom till följande allmänna anordning.
I närheten av den störande spårvägslinjen och på
bestämt avstånd från densamma, såvitt möjligt på
fritt fält, uppsattes en antenn av vissa dimensioner
(normalantenn) och förbindes med en radiomottagare
(utan automatisk volymkontroll), till vars
utgångssida ett mätinstrument anslutes.
Som normalantenn användes flerstädes en ram,
men häremot kunna vissa principiella invändningar
göras, när det som här gäller mätningar i närfält.
Vidare är det teoretiskt riktigast att utföra
mätningarna med en överlagrad bärvåg. Om man nämligen
tänker sig störningen sammansatt av
partialsväng-ningar, bildande ett mer eller mindre kontinuerligt
frekvensspektrum, så blir det vid mätning med
bärvåg, liksom i verkligheten vid radiolyssning, de
inom apparatens avstämningsband fallande
svängningarnas lågfrekventa interferenser med bärvågen,
som uppträda i mottagarens utgångskrets. Bärvågen
förutsattes härvid stark i förhållande till störningen.
Utan bärvåg får man i stället svängningarnas
inbördes interferenser, vilket i vissa fall kan giva ett
vilseledande resultat. Bärvågen kan levereras av en
lokal högfrekvensgenerator eller också utsändas
från en radiostation och upptagas med provantennen
samtidigt med störningen.
Vad mottagningsapparatens utförande beträffar,
måste naturligtvis med hänsyn till den avsedda
normaliseringen en viss selektivitet och en viss fidelitet
specificeras. Känsligheten är mindre väsentlig,
enär mätningen av störningens intensitet lämpligast
sker genom jämförelse med en standardsignal.
Mätinstrumentet har vanligen kvadratisk
karak-teristika, dvs. visar störningsspänningens
effektivvärde. Det inkopplas alternativt med eller ännu
bättre samtidigt med en högtalare, så att man i
denna kan följa störningsförloppet.
Som ett mönstergillt exempel må anföras följande
av schweiziska post- och telegrafförvaltningen
använda mätmetod och härför avsedda apparatur.
[1] Föredrag vid elektroingenjörsföreningens sammanträde
d. 5 okt. 1934.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:30:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1934e/0179.html
