Teknisk Tidskrift / 1934. Elektroteknik / 180 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1934 - Erik Löfgren: Radiostörningar från elektriska järn- och spårvägar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

180

TEKNISK TIDSKRIFT

1 DEC. 1934

pelvis en motorströrn på ett par hundra ampere, så
uppstår ej lätt avbrott i kontaktstället, då
kontaktytorna skiljas ett ögonblick, utan det bildas en
ljusbåge, som håller kretsen sluten. Om däremot vagnen
går med motorerna frånslagna och endast
belysningsströmmen till, är denna icke tillräcklig för att
åstadkomma en ljusbåge, varför momentana strömavbrott
inträffa. Principiellt är nog detta i och för sig
riktigt, men förhållandena äro så pass komplicerade,
att man får akta sig för att alltför mycket
generalisera, En mängd bifaktorer kunna inverka i
avgörande riktning. Med skilda typer av
strömavta-gare kunna mycket divergerande resultat erhållas,
och detsamma gäller i fråga om olika tillstånd hos
kontakttråden - slät eller refflad - och för olika
driftsspänningar. Vi återkomma härtill i det
följande. I de fall, då det verkligen håller streck, att
störningarna från belysningsströmmen äro kraftigare
än från motorströmmen, kan naturligtvis en viss
bättring i störningsförhållandena vinnas därigenom,
att man till kontrollern inkopplar
belastningsmotstånd, som införas vid frånslagning av motorerna.

5. Strömavtagarens störningsegenskaper.

Med Strömavtagarens konstruktion äro vi inne på
den centrala punkten i spårvägarnas
störningsproblem. Det är här man numera i allmänhet söker
utvägen ur svårigheterna. Till en början gjordes
många försök med kompletterande anordningar på
strömavtagaren, avseende att förhindra ett tvärt
strömavbrott. De verkligt stora framgångarna ha
dock inställt sig först sedan man kommit till klarhet
om att det är utförandet av själva kontaktstycket på
strömavtagaren, som spelar en fundamental roll vid
störningarnas uppkomst. Vi skola nedan närmare
skärskåda de möjligheter att undertrycka
störningarna, som på denna väg stå till buds. Av
utrymmesskäl måste vi härvid begränsa oss till den
avtagar-typ, som i vårt land praktiskt taget uteslutande
användes, nämligen bygelavtagaren. De utomlands
mångenstädes förekommande strömavtagarna med
kontakttrissa (trolley) eller släpsked giva vanligen
svårare radiostörningar än bygelavtagarna.

Av de båda varianterna av bygelavtagare, den



Fig. 3. Fischerbygel.

enkla släpbygeln och pantograf- eller saxbygeln, har
den senare den fördelen, att det rörliga system, som
skall accelereras för att följa smärre höjddifferenser
hos kontakttråden, endast utgöres av den relativt
lätta, separat lagrade toppbygeln. Härigenom få
saxbyglarna en vida bättre följsamhet gentemot
allehanda smärre ojämnheter än vad fallet är vid
släp-byglarna, och särskilt vid höga hastigheter spelar
detta en mycket viktig roll, icke blott med hänsyn till
störningarna utan även för avnötningen på
kontakttråden. Vid elektriska tåg äro därför saxbyglarna
nödvändiga, men även vid spårvägar undantränga de
mer och mer släpbyglarna. De modernare
saxbyglarna äro ofta försedda med dubbla släpskenor, vilket
ur störningssynpunkt innebär ytterligare en fördel.

A. Radiobyglar av metall. Vad själva
kontaktstycket eller släp skenan angår, ligger den
tanken rätt nära att i och för förhindrande av
reffelbildning på kontakttråden göra bredden hos
anliggningsytan större än refflornas våglängd. På detta
sätt äro Fischerbyglarna (uppkallade efter
uppfinnaren, spårvägsdirektör i Budapest), Wienbyglarna
och andra s. k. radiobyglar utförda. De förstnämnda
bestå av en ungefär 1 dm bred skena av järnplåt
(fig. 3), som är rörligt upplagrad vid ändarna och på
undersidan försedd med en motvikt för
åstadkommande av riktigt jämviktsläge. Wienbyglarna ha i
stället två motsatta slitytor, vissa andra
radiobyglar t. o. m. tre, placerade som sidorna i en
liksidig triangel. Slitytorna äro i regel försedda med
en eller flera rännor för smörjmedel. En riklig
smörjning är nämligen nödvändig vid dessa byglar,
enär de eljest slita kontakttråden alltför mycket.
Med vissa mellantider, åtminstone var 14:de dag, bör
även kontakttråden smörjas. Detta stora
smörjningsbehov torde utgöra en väsentlig olägenhet.
Framför allt blir ju härigenom underhållet mera
besvärligt och vidare bliva på sådana nät, där
mekaniska bygelomkopplare förekomma, dessa lätt
igensmetade med smörjfett.

Då man från vanliga aluminiumbyglar övergår till
breda järnbyglar, dröjer det en eller annan månad
innan refflorna blivit utplånade, så att fördelarna i
störningshänseende till fullo framträda. Några
ingående jämförelsemätningar mellan störningarnas
styrka vid dylika byglar och de vanliga finnas icke
publicerade, men att en märkbar minskning i
störningarna på detta sätt är att vinna, därom råder
intet tvivel. Radiobyglar av detta slag ha också
sedan många år tillbaka använts i åtskilliga städer
på kontinenten: Budapest, Wien, Baden-Baden m. fi.
I vårt land ha provningar företagits bl. a. av
Stockholms spårvägar. Den allvarligaste invändning man
här haft att göra mot de ifrågavarande byglarna, är
att de ur ekonomisk synpunkt visat sig mindre
tillfredsställande.

B. Kolbyglar. Ännu bättre störningsfrihet än



Fig. 4. Kolbygel av Conradtys modell.

med de breda metallbyglarna ernås med användning
av kontaktstycken av kol. Dessa utgöra i själva
verket det effektivaste nu kända medlet mot
störningar från spårvagnarnas löpkontakter, varför de
här skola behandlas mera ingående.

Ursprungligen var det helt andra skäl, som drevo
fram kolbyglarna, och detta redan långt före
rundradions tid. Från Frankfurt a. M., vars spårvägar
synas ha varit bland de första som utrustats med
kolbyglar, berättas härom följande. Det var under
kriget, då den aluminium, som fanns tillgänglig,
behövdes för helt andra ändamål än att göra
spårvagnsbyglar av. Med koppar var det ju för övrigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>