Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1934 - P. O. Björkman: Klorat för sprängningsändamål - Gösta Angel: Teorien för alkalikloridelektrolysen i diafragmaceller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
TEKNISK TIDSKRIFT
9 JUNI 1934
Fig. 4. Anordning för provning av tändningsrisk
genom friktion.
pulver, som med klorat uppblandat med olika
mängder petroleum eller mononitrotoluol.
Ett antal försök hava också utförts för klargörande
av vad som händer om en antändning lyckas utan
knallhatt. Därvid utfördes de flesta försöken i
järnrör med olika tändningsanordningar.
Samtliga försök hava nu visat, att det är bra
mycket svårare än vad man skulle kunna tro att antända
en blandning av rent kaliumklorat och t. e. petroleum,
så att kloratet deltager i förbränningen. Därtill
fordras icke blott en hög temperatur utan även en
viss tryckstegring eller närvaro av sådana (särskilt
fasta) ämnen, som påskynda kloratets sönderfall så
att värmeutvecklingen sker snabbare än
värmeförlusten. En sådan förbränning av
klorat-petroleum-blandningar leder icke till explosion med mindre än
att samtidigt tryckstegringen blir så stor eller
plötslig, att det ’därvid uppstående kompressionsvärmet
blir i stånd att ’sönderdela kloratet. Vad som här
gäller för petroleum torde även gälla för kolväten i
allmänhet. En särskild undersökning har också visat,
att alla kolväten äro likvärdiga med avseende på
energi- och gasutveckling tillsammans med klorat.
Vad andra brännbara ämnen beträffar, kan
förhållandet vara mycket olika beroende på den
lätthet varmed de själva sönderdelas och den därvid
utvecklade energimängden. Mtroföreningar t. e. synas
i detta avseende vara mer effektiva. Så har t, e.
mo-nonitroföreningarna av bensol och toluol lett till
explosion i många fall där detta varit omöjligt med
kolväten. Även här gäller dock att explosion
uppstår icke med mindre än en viss temperatur- och
tryckstegring uppnås.
För sprängningsändamål måste således anses, att
klorat-petroleumblandningar ger största tänkbara
säkerhet vid laddningsarbetet, dels emedan man måste
tillgripa särskilt effektiva tändningsanordningar för
att laddningen skall antändas, dels emedan en event.
uppstående antändning endast i fullkomligt slutet rum
leder till explosion. Dylika extrema förhållanden
torde väl knappast förekomma i praktiken. De kunna
också med lätthet undvikas, om sprängaren är väl
förtrogen med sprängämnets egenskaper och alltid
följer de anvisningar, som givits för dess
handha-vande. Många tusen sprängningar med impregnerade
kloratbriketter eller korn hava under flera år redan
utförts utan att en enda olycka inträffat, som kan
tillskrivas detta kloratsprängämne.
TEORIEN FÖR ALKALIKLORIDELEKTROLYSEN I
DIAFRAGMACELLER.
Av tekn. dr GÖSTA ÄNGEL.
(Forts. fr. sid. 40.)
Teorien för strömutbytet vid högre alkaliteter.
Vi skola nu övergå till att behandla teorien för
strömutbytet vid högre alkaliteter hos luten. I detta
fall är enligt det föregående den i riktning mot
anoden överförda alkalimängden i ekv./sek större
än den i motsatt riktning transporterade klor- och
syramängden och måste därför en beräkning av
strömutbytet baseras på en beräkning av
alkaliöver-föringen. Härvid torde hänsyn endast behöva tagas
till den elektrolytiska alkaliöverföringen, under det
man, såsom förut nämnts, torde kunna bortse från
alkaliöverföringen genom diffusion, vilken
inskränkes såväl genom diafragmat som genom
motström-ningen av vätskan.
Det är nu lätt att härleda ett uttryck för
alkali-förlusten genom elektrolytisk överföring. Tyvärr
stöter det emellertid på stora svårigheter att kunna
utnyttja den erhållna formeln för kvantitativa
förut-beräkningar.
Vi betrakta katolytskiktet mellan katoden och
diafragmat. Om hydroxyljonerna i detta skikt under
inflytande av det förhandenvarande potentialfallet röra
sig med en hastighet av V cm/sek och katolyten
samtidigt rör sig i motsatt riktning med en hastighet av
G cm/sek, så blir den resulterande
vandringshastig-heten, dvs. hastigheten relativt det stillastående
diafragmat, (V - G) cm/sek. Om den av katolyten
berörda diafragmaytan än q cm2 och hydroxyl
jonkoncentrationen i katolyten är C2a2 gramjoner per l, så
utvandra alltså ur
katodrummet^^? . q . (V-G)
gramjoner per sek. Förlusten av alkali genom
elektrolytisk överföring utgör alltså;–- 2 . q . (V-G)
mol/sek.
Om alkaliutbytet i procent som förut betecknas
med P, så erhålles å andra sidan för alkaliförlusten
100 -P J ’
uttrycket: -_~.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
