Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - Gösta Lidén: Sättningar vid byggnadsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
TEKNISK TIDSKRIFT
JULI 1934
T777\ 25-50
CH! "wifcr 25
Fig. 21. Tvärsektioner, som ur
tryckfördelningssyn-punkt visa elfekten av korta pålar, a) Mindre
grundplatta, b) Större grundplatta. (Efter Terzaghi, se
Underpinning, sid. 250.)
leran ca 6 m ned i marken, varigenom de övre lagren
avlastas. 2) En del av byggnadens belastning
överföres till omgivande mark utefter en periferisk yta
runtom pålgrunden.
Men ju större fundamentet är, desto mindre
betydelse får detta periferiska motstånd, varför
tryck-fördelningen i undergrunden i det ena eller det
andra fallet är tämligen lika. På grund härav måste
. sjunkningarna bli av samma storleksordning, vilket
även vid många tillfällen i verkligheten visat sig vara
fallet.
Det ovan anförda synes bekräftas till fullo av de
resultat, som i Göteborg erhållits vid studiet av ett
stort antal inträffade sättningar. Ingenjör Lynander
har i tidskriften Byggmästaren lämnat en rad
intressanta uppgifter från Göteborg om
grundläggningar i våt lera.17 Av artikeln ifråga framgår, att
de pålgrunder, som dimensionerats med stöd av
företagen provbelastning eller med hjälp av en
pål-tabell, som utarbetats på grundval av
provbelast-ningsresultat från ca 130 prov. utförda å enstaka
pålar, praktiskt taget alltid visade otillfredsställande
bärförmåga.
"Man hade tydligen överskattat pålarnas
grund-förstärkningsförmåga och försökte minska
sättningarna genom att slå tätare med pålar."
Lynander säger i artikeln: "–––– Misströstan om att
med pålarna kunna ernå sättningsfrihet var rätt
allmän. Man började se sig om efter annat, snegla på
tyska patenterade grundförstärkningsmetoder, av
vilka flera då uppdöko, men framför allt talade man
om att lägga byggnadernas grundplattor på större
djup, för att därigenom öka bärförmågan. Det var ju
klart, att om grundplattan förlades på sådant djup,
att den utgrävda leran i vikt svarade mot
belastningen från byggnaden, och trycket i leran således ej
ändrades, så skulle någon sättningstendens ej upp-
17 Hj. Lynander: "Om grundläggning i våt lera",
Byggmästaren, Allm. uppl. den 20 dec. 1933.
stå."’ Vi återkomma till dessa förhållanden i följande
kapitel.
Grundläggning på utbredda plattor, där undergrunden
är av lös beskaffenhet.
Om man, då undergrunden under en blivande
grundplatta består av lera, bortschaktar ett
jordlager av viss tyngd och sedan påför belastning av
en byggnad med samma vikt, sker ändock vissa
formförändringar av leran. Marken höjer sig
elastiskt vid avlastningen men sänkes åter, då
belastningen av byggnadsverket påföres. Härvid kan en
permanent formförändring inträda, vilken dock
torde vara av underordnad betydelse. Detta
förhållande åskådliggöres av fig. 5, där sjunkningarna
hos en lera, som förut varit belastad, representeras
av ordinatan A £2.
På grund av ovan nämnda ringa
sammanpressning av leran, då den förut varit belastad med
samma vikt som det projekterade byggnadsverket,
har man varit frestad att anse grundläggning till
ett sådant djup, där den bortschaktade markens
vikt är lika med byggnadsverkets, såsom ett säkert
sätt att undvika sättningar. Härvid har man
emellertid ofta bortsett från en viktig sättningsfaktor,
nämligen lerans konsolidering under egen vikt.
Senare rön inom jordartsforskningen ha visat
olika jordarters förmåga att kapillärt lyfta vattnet
till ansenliga höjder över grundvattenytan, se
tabell l, sid. 14. Denna stigning i jordarternas porer
måste emellertid vara förorsakad av någon lyftande
kraft, som i sin tur angriper kornen och pressar dessa
nedåt.
Vi vilja belysa detta med ett exempel ’hämtat ur
en avhandling av Thord Brenner.18 Vi antaga, att
ett lerlager av 10 m mäktighet utsättes för
grund-vattensänkning. Före sänkningen uppgick trycket
10 m under grundvattenytan till 4,6 ton/m2. Härvid
har vattenhalten i leran antagits lika med 50
vikts-% av totalsubstansen. Fasta massans spec. viktz=
- 2,7. Volym vikten blir sålunda 1,46. Vid 10 m
djup trycker alltså den stomme, som sammansättes
av lerpartiklar jämte viskosare vattenomhöljen,
med ett tryck motsvarande lerpartiklarnas vikt
minskade med upptrycket. Detta tryck blir = 4,6
ton/m2.
Is ö
Fig. 22. Exempel på
vertikaltryckets storlek i sedimentpelare, vilka
stå över eller under
grundvattenytan (V). (Efter Brenner1".)
Sänkes grundvattenytan 10 m, kommer vattnet
att åtminstone till en början kapillärt "hänga" i
ler-lagret. Lerstommen blir härigenom pressad ned icke
blott av sin egen fulla vikt utan även av vattnet,
is Thord Brenner: "Mineraljordarternas fysikaliska
egenskaper", Geologiska kommissionen i Finland, nr 94, juni 1931,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
