Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1934 - Carl Forssell: Svetsade järnkonstruktioner - Gösta Lidén: Sättningar vid byggnadsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
TEKNISK TIDSKRIFT
25 AUG. 1934
band och dock tåla skarvställets moment i den
kontinuerliga balken. Balken kan vid detta
konstruktionssätt som regel räknas för Ql: 16 i stället för
Ql: 8, och dock bliva nedböjningarna små. En annan
vinst är att stommen genast efter resningen är stabil
och icke behöver någon extra stöttning under
arbetets utförande. Besväret vid dessa kontinuerliga
konstruktioner är egentligen uträknandet av
moment-diagrammen, men detta kan bekvämt tabelleras eller
ordnas genom nomogram.
Rent hållfasthetstekniska eller byggnadsstatiska
problem, speciella för svetsade konstruktioner, äro
fåtaliga och beröra väsentligen påkänningarnas
fördelning inom olika svetsfogar i olika användning.
Detta är för många fall av stor betydelse, t. e. frågan
om skärpåkänningarnas fördelning vid kraft längs
med fogen, och behöver rätt så ingående
undersökningar. Utmattningsfenomen vid svetsfogar äro även
i behov av studium. I regel kräves emellertid endast
riktig tillämpning av vanliga regier, men tyvärr ser
man många svetsade konstruktioner, som genom sin
formgivning tydligt förråda konstruktörens bristande
insikt i dessa delar. Vad den sakkunnige
konstruktören främst behöver få, är en rad "koefficienter" för
olika svetsningsmetoder och olika omständigheter vid
utförandet. Detta kräver försök med större antal
prov i varje serie. Svetsfogarnas dimensioner i
förhållande till angränsande delar samt deras absoluta
storlek giva andra viktiga variationer i
hållfastheten. Vad metallografernas arbete inom området
beträffar ha konstruktörerna särskilt intresse av att för
vissa fall få fram en svetsfog av stor tänjbarhet, även
om detta sker på hållfasthetens bekostnad. Om en
vanlig järnstång i brottstället töjes 100 % och mera,
borde brott i en svetsfog även kunna åtföljas av
sådan eller större töjning.
I järnkonstruktionernas historia har, i stora drag
sett, till dato förelegat tvenne perioder. Den ena
sträcker sig från vals järnets börjande uppsving under
1800-talet och fram till tiden vid sekelskiftet. Under
denna första period dominerade järnkonstruktionen
så fullständigt, att man kunde no ja ^ sig med
primitiva och slösaktiga beräkningsmetoder och dock slå
ut träet, den dåvarande egentliga konkurrenten. Vid
sekelskiftet börjar den armerade betongen få
användning. Dess egenart framtvang både hänsyn till och
utnyttjande av kontinuerliga konstruktioner.
Därmed fick den armerade betongen en fördel, som i
många fall gjort den till herre på täppan. Om
svetsningen håller vad den lovar, får järnkonstruktionen
i konstruktivt avseende alla de möjligheter till
utnyttjande av kontinuiteten, som den armerade
betongen sålunda varit ensam om, och i vissa fall än
flera. Det ändrade konkurrensläget kommer att
stimulera till nya framsteg på båda hållen till fromma
för alla parter.
SÄTTNINGAR VID BYGGNADSVERK.
Av civilingenjör GÖSTA LIDÉN.
(Forts. fr. sid. 80.)
Det lutande tornet i Pisa.2’2
Det lutande tornet i Pisa vilar på ett åtta meter
tjockt övre lager, som består av växlande skikt av
ren sand och lerig sand med mellanlagrade partier
av lera. Under detta relativt genomsläppliga övre lager
befinner sig fet, homogen lera till ett betydande djup.
Man har hittills vid försöken att förklara
sättningarna och den genom dessa framkallade starka
lutningen hos tornet huvudsakligen gått ut ifrån, att
det övre, ca 8 meter tjocka sandhaltiga lagret skulle
ha formförändrats och sjunkit. Härvid har man
påstått att sjunkningen antingen berodde på att
underjordiska källor borttransporterade finare
jordartspartiklar från det övre lagret eller också att detta
lager ägde en otillräcklig bärförmåga.
Det torde vara otvivelaktigt, att ovan nämnda
äldre försök att förklara sjunkningarna ej äro fullt
riktiga. Terzaghi22 har emellertid gjort en
undersökning, som säkerligen ger bättre uppfattning om
sättningarnas orsaker. Här nedan följer ett kort
sammandrag ur denna artikel, där Terzaghi påvisar, att
det snarare torde vara det undre lerlagret, som
genom långsamt skeende konsolidering formförändras
och sjunker.
Tornet torde vara grundlagt på en
sammanhängande grundsula, så som visas å fig. 28. Sedan tornets
22 Utdrag ur artikel av K. Terzaghi: "Die Ursachen der
Schiefstellung des Turmes von Pisa", Bauing., 1934, H. l
och 2.
grundläggning år 1174 har det i medeltal sjunkit ca
2,4 m, varför bottensulan vid tiden för
grundläggningen torde ha legat nära den nuvarande markytans
N S
lero
Fig. 28. Tvärsektion genom det lutande tornet i Pisa.22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
