Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 19 jan. 1935 - Den ekonomiska aggregatstorleken vid vattenkraftanläggningar, av Chr. Beck-Friis och Hjalmar O. Dahl - Nyheter på metallforskningsområdet, av Joh. Härdén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minimipunkten nog så måttlig, och jag instämmer
gärna i den av ingenjör Berg härav dragna slutsatsen.
Men jag befarar att de största maskiner, som
verkstäderna nu kunna producera, egentligen icke ställa sig
särskilt gynnsamma i och för sig, och att de i förening
med byggnadskostnaderna kunna orsaka en alltför
stor förskjutning till höger om minimipunkten hos
ifrågavarande kurva. Under alla förhållanden är nog
för de speciella fallen en särskild undersökning väl
motiverad, innan man går till någon ytterlighet i den
"moderna" riktningen.
Hjalmar O. Dahl.
NYHETER PÅ METALLFORSKNINGSOMRÅDET.
Balansfjädrar för precisionsur behandlas av R. E.
Gould (Comparative performance of Watches, Bureau
of Stand. Res. Paper 670, apr. 1934).
Ur av olika fabrikat underkastades en noggrann
jämförelse, under användandet av olika material för
orofjädrarna. Den ena typen är utrustad med
balans av bimetall och orofjädrar av vanlig
stål-fjädertyp, den andra med balans av omagnetisk metall
samt orofjäder av elinvar (en legering av
järnnickel med tillsats av krom, volfram, mangan och
kisel), vars elasticitets-temperaturkoefficient inom
temperaturområdet 5 till 35°C är, praktiskt taget,
noll.
Tjugo ur av vardera typen utsattes för varierande
temperaturändringar, varvid det visade sig, att uren
med elinvar-fjädrar ej påverkades i mätbar grad,
medan de med stålfjädrar ändrade gången rätt
avsevärt.
Elinvarfjädrarna antogo ej, efter inverkan av ett
medelstarkt magnetfält, permanenta magnetiska
förändringar, som kunde påverka urens gång (dvs.
genom uppkomsten av ströfält) vilket däremot var
fallet i påfallande grad i uren med stålfjäder.
Beträffande den s. k. isokronismen (likformigheten
i gången under perioderna strax efter
uppdragandet samt kort före utlöpandet) kunde ingen
väsentlig skillnad mellan de båda fjädertyperna iakttagas.
Förf. återger även en del andra iakttagelser under
försökens gång.
Svetsnings-notiser m. m. I tidskriften Klepzigs
Anzeiger (29 juni 1934 s. 4) beröres frågan om
skillnaden mellan de olika svetsmetoderna (punkt-,
ljusbågs- och gassvetsning) av korrosionsbeständiga
krom- och krom-nickelstålmaterial i bleck- och
plåt-form, jämfört med motsvarande arbeten i
gjutståls- och martingods. Resultaten av anställda försök
utvisa, att, därest svetsfogen utföres fullt kunnigt och
med vederbörligt hänsynstagande till givna
föreskrifter, kan någon väsentlig skillnad i resultaten ej
påvisas, vare sig i fråga om den mekaniska
hållfastheten eller beträffande korrosionsegenskaperna,
jämfört med osvetsat gods av samma kvalitet.
Ett särtryck av tidskriften "The Welder" innehåller
en rad avhandlingar över svetsning av olika
material, som användas inom den kemiska industrien.
Motståndsmaterial för elektrotekniska ändamål,
kokkärl etc. I årsberättelsen för Am. Soc. for Test,
Mat., bd 4, beskrives bl. a. en Tentativ metod för
fastställande av lineära expansionen hos metaller och
legeringar. En kvartsstavsdilatometer inbygges i en
elektrisk ugn, i vilken motståndsmaterialet
(krom-nickellegeringar o. likn.) anbringas och upphettas
under viss tid till 1 000°C, varunder förutom
expansionen även oxidationen och avskalningen observeras.
Metoden beskrives i detalj och en del resultat
anföras.
Vidare förekommer en "Life Test" serie över
livslängden hos krom-nickeltråd vid högre temperaturer.
1 065—1 095 och 1 120°C. Ävenledes beskrives i
samma häfte en metod för bestämmande av
temperaturkoefficienten hos manganinband och -plåt, som
erbjuder vissa intressanta synpunkter.
Vidare redogöres för en förenkling av den i Techn.
Paper Bur. of Stand, nr 170 beskrivna metoden för
provning och kalibrering av termoelement och
material för dylika. (Se även A. Schulze: "Ueber
elektrische Wiederstandswerkstoffe" Zeitschr. f.
Metallkunde, 1934, s. 140.)
Avbränning av metall (nickelstål) vid
nedsmältning i elektrostålugn (ljusbågsugn). E. Kakulla och K.
Rudnika ha i Stahl u. Eisen (1934, s. 621—629 samt
676—680) studerat betingelserna för avbränningen
vid nedsmältningen och vidare behandlingen av
speciellt nickelstål, samt fastställt förlusterna genom
avbränningen av volfram, molybden, vanadin, krom,
mangan, nickel och kobolt under normala
förhållanden. Undersökningen erbjuder åtskilligt av
intresse och återges här i kort sammandrag.
I fråga om nickellegerat stål samt krom-nickelstål.
må antecknas följande resultatsiffror, återgivna i
nedanstående tabell, i vilken de romerska siffrorna
beteckna följande sammansättningar:
I: Nickel- och krom-nickelstål med högst 0,5 % Ni.
II: D:o d:o med c:a5 % Ni.
III: Krom-nickelstål med ca 12 % Ni och 15—20 % Cr.
IV: Nickelstål med 25 % Ni.
V: D:o med 36 till 40 % Ni.
VI: Krom-nickelstål med 60 % Ni och 20 % Cr.
Siffrorna i tabellen avse medelvärdena för den
relativa avbränningen, dvs. skillnaden mellan
insats- och utslagsanalysen.
Tabell.
Grupp Insatscharge Omsmältningscharge
I — 8,39 —
II — 1,39 + 4,608
III — + 2,08
IV + 0.40 + 3,20
V — + 0,71
VI — + 1,75
(— betecknar relativ tillbränning, + relativ
avbränning.)
Den i insatsen förekommande mer eller mindre
starka relativa tillbränningen beror dels på den vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
