Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 16 mars 1935 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på flera håll en stagnation, om ej rent av en
försämring, på det ekonomiska området. I Förenta
staterna har sålunda konjunkturuppsvinget under
förra hälften av år 1934 senare icke kunnat
upprätthållas, även om det är för tidigt att härav draga
alltför vittgående slutsatser. I England och i
Tyskland är läget bättre, men optimismen är dock även
här ganska tveksam. Den speciellt svenska och
nordiska högkonjunkturen har på grund av en del
särskilda förhållanden visserligen hållit sig bättre.
Men däremot ha de rena guldländerna — till vilka
dock Tyskland på grund av de vittgående
restriktionerna för fri valutahandel numera knappast kan
räknas — mött ökade svårigheter. Det inre
prisfallet har sålunda fortsatt i både Frankrike och
Belgien, varav också allt större svårigheter vållats för
upprätthållande av en gynnsam utländsk
betalningsbalans. Osäkerheten om guldvalutornas framtid var
ännu mer utpräglad, så länge det s. k.
guldklausulmålet hölls svävande inför Förenta staternas högsta
domstol. Frågan gällde som bekant om innehavarna
av de talrika amerikanska obligationer, vilka äro
försedda med guldklausul, dvs. med föreskriven
betalning i guld enligt fastställd myntfot, skulle vara
skyldiga att mottaga de nya pappersdollarna som
full likvid för dessa förbindelser. Om högsta
domstolen upprätthållit guldbetalningskravet skulle
konsekvenserna härav blivit vittgående. Särskilt skulle
ett dylikt utslag ha i hög grad försvårat
regeringens nya penningpolitik. Domen, som föll den 18
februari, gick emellertid obligationsinnehavarna emot.
Det är i detta sammanhang överflödigt att återgiva
de ganska invecklade juridiska motiveringarna för
utslaget. Det kan vara nog att fastslå, att alla
effektiva guldklausuler i obligationsförbindelser därmed
praktiskt taget äro ur världen. Det försök till ett
överstatligt, världsomfattande och disciplinerat
system för penningtransaktioner, som den gamla
guldmyntfoten utgjort, har därmed ytterligare
undergrävts. Penningväsendet vilar suveränt i de
nationella regeringarnas händer, och därmed har det
sedan ett antal år framväxande systemet med slutna
nationella hushållningsenheter än mer befästats.
Den enda framkomliga vägen synes ligga i att söka
göra dessa enheter så stora som möjligt samt förmå
dem till samverkan i allt större grupper. Men någon
utsikt att i en överskådlig tid återfå det gamla fria
världshandelssystemet synes icke längre finnas.
Däremot har den politiska förbättringen
självfallet även haft en ekonomiskt förmånlig återverkan.
I motsats till de upprepade orosstötarna under åren
1933 och 1934 har år 1935 hittills, vad den
europeiska politiken beträffar, i huvudsak medfört
avspänning. Detta gäller framförallt Saarfrågans
bringande ur världen genom omröstningen den 13
januari och områdets därefter följande återgång till
Tyskland från 1 mars. Som en ljusning får man
också beteckna de under bättre förutsättningar än
någonsin tidigare efter kriget upptagna
förhandlingarna om ett stort europeiskt trygghetsavtal med
England, Frankrike och Tyskland som huvudparter.
I de utomeuropeiska världsdelarna, både i Afrika,
Asien och Sydamerika, hopa sig däremot alltjämt
nya konfliktanledningar.
Med utgången av omröstningen i Saar har
Europa emellertid befriats från en långvarig och ur
många synpunkter onödig orosanledning. De
förhandlingar, som 1929 fördes mellan Stresemann och Briand
om områdets överlåtande till Tyskland utan den i
Versaillesfreden stipulerade omröstningen, hade tyvärr
blivit resultatlösa. Efter den nazistiska regimens
upprättande för två år sedan hade motståndarna till
denna valt Saar till en framträdande
operationspunkt och ivrigt ansträngt sig att förvandla den
kommande omröstningen icke i främsta rummet till
ett uttalande för något av de tre i fredsfördraget
uppställda alternativen utan till ett uttalande av
Saarbefolkningen för eller emot Hitlerregimen. De
tre alternativen voro som bekant: förening med
Frankrike, bibehållande av Nationernas förbunds
förvaltning samt återförening med Tyskland.
Tidigare hade man haft klart för sig att den helt tyska
Saarbefolkningen så gott som enhälligt skulle uttala
sig för anslutning till Tyskland. Men sedan området
blivit operationsbasis för de mot Hitlerregimen
fientliga krafterna, både i Tyskland och därutanför,
framstod resultatet som ovisst. De marxistiska
partierna samlade sig i en "enhetsfront" mot den
"tyska fronten" och utgåvo lösensordet status quo,
dvs. röstning för bibehållande av Nationernas
förbunds förvaltning. Samtidigt antyddes, att vid en
annan framtida tidpunkt en ny omröstning skulle
kunna få ske. Härför saknades dock varje hemul
i fredsfördraget. Under det dessa gruppers
agitation pågick, och särskilt sedan hela de marxistiska
internationalernas styrkor mobiliserats för att göra
Saaromröstningen till ett nederlag för Hitler, blev
stämningen i området med tiden så upphetsad att
förbundsrådet ansåg lämpligt att några veckor före
omröstningen förlägga en del internationella
(engelska, italienska, holländska och svenska) trupper i
Saarområdet. Själva omröstningen organiserades
och leddes av en internationell neutral kommission,
varigenom i varje fall ett fullt effektivt skydd för
rösthemligheten skapades. Dessutom hade genom
N. F.-rådets förmedling i tidigare avtal garantier
skapats för eventuella minoriteters rättssäkerhet,
emigrationsrätt m. m.
Omröstningen, som ägde rum på fastställt datum,
den 13 januari, blev en överväldigande seger för
den tyska fronten. Vid cirka 98 procents
röstdeltagande erhöll denna 477 109 röster (90,5 %), alltså
för anslutning till Tyskland, mot enhetsfrontens
46 513 röster för status quo och dessutom 2 124
röster för Frankrike.
Denna utgång visade att icke ens do marxistiska
partiernas öppna anhängare följt partiparollen att
rösta för status quo. På de kommunistiska och
socialdemokratiska partierna i Saar hade vid
lantrådsvalen 1932 avgivits 120 000 röster.
Samhörighetskänslan med Tyskland har alltså varit starkare än
alla partiberäkningar. Minst 70 % av
Saarbefolkningen äro katoliker, och området är även i hög grad
industrialiserat, men varken den katolska kyrkans
mellanhavanden med Hitlerregimen eller den
marxistiska agitationen ha förmått denna befolkning att
rösta mot Tyskland. Visserligen betyder detta icke
i och för sig en bekännelse till den
nationalsocialistiska åskådningen, men det betyder i varje fall att
denna rent tyska befolkning, som stått i daglig och
nära beröring med kringboende tyska befolkning och
väl kände vardagstillvaron i det tredje riket, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
