Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 23 mars 1935 - Svetsningen i svensk industri - Kort historik över svetstekniken, av Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 12 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 23 MARS
ÅRG. 65 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 1935
INNEHÅLL: Svetsningen i svensk industri. — Kort historik över svetstekniken. — Något om utbildning i
gassvetsning. — Kontroll vid bågsvetsning. — Den elektriska svetsningens användning inom Asea. —
Acetylen-syrgassvetsning vid Aga. — Svetsning av flygplanskonstruktioner. — Svetsning av byggnadsstomme vid
Vipeholms sjukhus i Lund. — Svetsningens betydelse för nytillverkning och underhåll av artillerimateriel. —
Svetsning vid a.-b. Svenska järnvägsverkstäderna. — Användning av svetsning vid K. M. W. — Den
helsvetsade Pålsundsbron i Stockholm. — Notiser. — Tekniska föreningar. — Sammanträden.
SVETSNINGEN I SVENSK
INDUSTRI.
Ännu för tio år sedan karakteriserades i arbetet
"Svenska industrien vid kvartsekelskiftet 1925"
svetsningsföretagen som "speciella
reparationsindustrier". I dag är detta omdöme långt ifrån riktigt.
Det är numera de konstruktiva uppgifterna som
dominera svetsningsföretagens arbetsprogram, och inom
maskinindustri och byggnadsväsen har
svetsningstekniken tagits i anspråk för mångahanda uppgifter.
Självfallet har svetsningsteknikens frammarsch,
som vi under senare år bevittnat, möjliggjorts av
och å sin sida stimulerat en utveckling av
arbetsmetoder, apparater och material.
Svetsningstekniken har även i osedvanligt hög grad blivit
föremål för organiserad forsknings- och
kontrollverksamhet, vilken åsyftat såväl att befordra utvecklingen
som att leda den i sunda banor. Medan man å ena
sidan med iver framhållit svetsningens fördelar, har å
andra sidan en mera skeptisk uppfattning gjort sig
gällande, vilken beaktat de risker som äro förbundna
med ett alltför hastigt och okritiskt anammande av
jämförelsevis oprövade metoder.
Man har härunder ofta måst göra sig frågorna, i
vilken utsträckning svetsningen verkligen vunnit fast
mark inom byggnadsväsen och industri, i vilka fall
den kunnat ersätta tidigare vedertagna
konstruktionsmetoder och vilka hinder som ur ekonomisk eller
säkerhetssynpunkt ännu ligga i vägen för utvidgningen
av dess verksamhetsfält.
I föreliggande häfte har Teknisk tidskrift sökt
bidraga till besvarandet av dessa frågor. Den har för
ändamålet gått till väga på ett sätt som eljest mindre
ofta förekommer i dess redaktionella praktik, i det
den vänt sig till ett antal personer och firmor inom
olika fack med anhållan om ett uttalande i ämnet.
Självfallet måste urvalet härvid bliva i viss mån
godtyckligt, särskilt som några av de tillfrågade lämnat
avböjande svar. Det är vidare naturligt, att de
ingångna svaren inskränkt sig till de uppgifter
företagen ansett opportunt att offentliggöra.
Om sålunda frågan om svetsningens användning
inom industri och byggnadsväsen i Sverige ej får
anses vare sig fullständigt besvarad eller kritiskt
granskad med de här publicerade uttalandena, hyser
dock Teknisk Tidskrift förhoppningen, att den i
någon mån skall kunna vidga kännedomen om de i
vårt land gjorda svetsningstekniska erfarenheterna,
vilka här serveras "frisch vom Fass".
KORT HISTORIK ÖVER
SVETSTEKNIKEN.
När vi nu till dags tala om svetsning, så föreställa
vi oss denna teknik såsom någonting nytt som först
på de senare åren kommit till användning. Men så
är ingalunda fallet. Svetsningen, i form av vällning,
har gamla anor och kan anses vara lika gammal som
konsten att framställa smidbart och vällbart järn.
I Tekniska museets samlingar befinner sig till
exempel ett svärd från 1650-talet tillverkat vid det
namnkunniga Wira bruk (där också det bekanta
kortspelet vira såg dagen). Klingan på detta svärd
uppvisar en väl utförd svets.
En bland våra namnkunnigaste metallurger från
gamla tider, Sven Rinman, skriver i sitt år 1789
utgivna "Bergwerks Lexicon" följande ganska
märkeliga upplysningar om svetsning:
"Svissa, eller svetsa (Schweissen, eller
Weissheizen), säges egenteligen om järn och stål, då det
uti smedjehärden, vid hvitvarm hetta, börjar smälta
och kasta fräsande gnistor, uti hvilken grad af hetta
tvenne lika varma stycken kunna vällas och fastna
tilhopa, samt än närmare til et stycke förenas med
tilhjelp af hammarens arbetande därpå, allenast
förbränning under svetsningen hindras, uti härden,
medelst någon däröfver kastad lättflytande sand,
glas, eller lera, hvilken senare jordart i synnerhet
brukas vid stålets vällande, då det garfvas, eller då
flere stycken skola til en stång sammanvällas".
Denna av Sven Rinman redan på 1700-talet gjorda
beskrivning på svetsning gäller i mångt och mycket
ännu i dag. Svenska studiekommissionen för
svetsningsfrågor har helt nyligen färdigställt en ordbok
för uttryck använda i samband med svetsning
(svetsningsnomenklatur) där begreppet svetsning beskrives
på följande sätt: "Svets (svetsskarv, vällskarv), är
en mellan metallstycken genom dessas uppvärmning
(helt eller lokalt) till smält- eller välltemperatur
åstadkommen omedelbar bindning."
Vi finna här ordet lokal uppvärmning och detta
betecknar just övergången till de moderna
svetsningsmetoderna, som givit svetsningstekniken en så
häpnadsväckande utbredning på senare år. Denna
strävan att åstadkomma en intensiv lokal
uppvärmning för svetsningsändamål skönjer man första
gången då ryssen Bernardo i Petersburg år 1885
lyckades svetsa gjutjärn, smidesjärn och stål med
tillhjälp av en elektrisk ljusbåge mellan en
kolelektrod och de arbetsstycken, som skola sammansvetsas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
