Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 25 maj 1935 - Notiser - Stockholms vattenledningsverk under år 1934 - En ny ljusäkthetsprovare - Lagstadgat skydd för pensionsfonder - Institutet för svensk utlandstjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Lovöverket levererades 15,1 mill. m3 renvatten.
Även detta verk hade viss känning av uppströmmen, i
det att bl. a. salthalten i renvattnet varit relativt hög
med ett maximum av 110 mg pr l. Uppströmmen har
även medfört, att råvattnets sjösmak varit mera
utpräglad än under föregående år; vissa tider har den ej
kunnat tillfredsställande borttagas med aktivt kol.
Åtgärder för att även genom andra medel förbättra
vattnets smak vid sådana kritiska tillfällen ha därför
vidtagits.
Reningskostnaden pr m3 vatten utgjorde vid
Lovöverket 1,417 öre. Kemikalietillsättningarna ha alltefter
råvattnets kvalitet och andra omständigheter varierat
mellan följande värden: aluminiumsulfat 30—35,
svavelsyra (tidvis) 5—15, kalk (CaO) 7,2—10,4, klor till
förklorering (tidvis) 0,4—1,4 och till efterklorering 0,04—0,26
samt aktivt kol (tidvis) 2—16 g pr m3.
Spolvattenåtgången utgjorde 3,0 % av renvattenmängden.
Antalet mikroorganismer i renvattnet var högst 120, minst
0 pr m3.
En ny ljusäkthetsprovare. Bestämningen av färgernas
äkthet hos textilvaror, färgämnen, bläck o. d. tar vid de
flesta hittills använda metoder avsevärd tid i anspråk.
Använder man därvid solljus eller en med detta i
ljusstyrka jämförbar artificiell ljuskälla, kan det provade
materialet utsättas för bestrålning i flera månader, utan
att färgen därvid märkbart förändras. Ett behov
föreligger därför av en apparat, med vilken ljusäktheten
hos ett material kan fastställas på mycket kort tid.
Ljuskällan i en dylik apparat måste lämna ett ljus,
som i största möjliga utsträckning överensstämmer med
solljuset. Man är sålunda hänvisad till en ljuskälla med
kontinuerligt spektrum, vilket ej innehåller några
frekvenser, som ej förekomma i solljuset. Spektrums
kortvågiga område måste alltså upphöra vid ca 290 mμ. På
den långvågiga sidan behöver gränsen ej dragas så
skarpt, enär den infraröda strålningen praktiskt taget
ej inverkar på färgerna, men man får tillse, att denna
strålning ej blir för intensiv, i vilket fall det provade
materialet kan uppvärmas till antändningstemperaturen.
Det önskvärda våglängdsområdet ligger mellan 290 och
760 mμ. Dessutom bör fördelningen av den från
ljuskällan utstrålande energien med hänsyn till frekvensen
så noggrant som möjligt motsvara energifördelningen i
solljuset. En ljuskälla med våglängdsområdet 290—400
mμ är sålunda ej användbar. Undersökningar på
senare tid ha nämligen visat, att i vissa fall, tvärtemot
den vanliga uppfattningen, en del färger äro mera
känsliga för det långvågiga än för det kortvågiga ljuset. Det
finns t. o. m. material, som ändra färg vid belysning med
uteslutande rött ljus. Den allmänna uppfattningen, att
solljusets ultravioletta strålar ha den största inverkan
på färgerna, motsäges av nyare forskningar.
Visserligen röna nästan alla färgämnen inverkan av det
ultravioletta ljuset, men det ultravioletta ljus, som
förekommer i solstrålningen, är av jämförelsevis ringa
intensitet. Det färgförstörande inflytandet kommer
huvudsakligen från den synliga strålningen. Det finns dock
material, som uteslutande absorbera ultraviolett ljus, t. e.
vitt och gult material; det sistnämnda absorberar dock
även något violett. Det är därför önskvärt, att den
konstgjorda ljuskällan utsänder strålning med våglängd
ned till ca 290 mμ.
En holländsk firma har konstruerat en apparat, som
anges fylla nämnda fordringar och som dessutom
arbetar snabbt, alltid är färdig att användas samt alltid ger
en konstant strålning. Den skall alltså ge möjlighet att
utföra noggranna, reproducerbara mätningar.
Apparaten består av en vattenkyld cylinder, i vilken är
monterad en lampa om 750 W, närmare bestämt en kinolampa
med undre delen bestående av kvartsglas. Tillsammans
med en i cylindern monterad reflektor ger lampan en
belysning av 5 mill. lux på en ävenledes vattenkyld
kopparplatta. På denna placerar man det material, som
skall provas. Nämnda belysning är ungefär 50 gånger
så stark som solljuset en middag vid sommarsolståndet.
Till följd härav kan man i allmänhet räkna med att det
undersökta materialet är tillräckligt ljusäkta, när det
exponerats i apparaten under en timme utan att visa
någon färgförändring.
Apparaten är försedd med en fläkt, som sörjer för att
det provade materialet ej överhettas, vilket lätt kan bli
fallet vid provning av tjockt material. Före apparaten
kopplas en transformator med regleringsmotstånd, som
håller strömstyrkan konstant vid 50 A.
Lagstadgat skydd för pensionsfonder. I anledning av
olika motioner har 1935 års riksdag hos k. m:t begärt
utredning av frågan om en lagstiftning, åsyftande
betryggande former för pensionering av anställda hos
enskilda företag. Vid motionernas behandling hade andra
lagutskottet inhämtat yttrande från bl. a. Svenska
personal-pensionskassan (SPP). I sitt yttrande har kassan
bl. a. framlagt resultatet av en utredning angående
förekomsten av sådana pensionsfonder som avses i
motionerna samt om fondernas storlek m. m. I centrala
pensionsinrättningar (huvudsakligen SPP och Enskilda
järnvägarnas pensionskassa) uppgingo de i början av 1935
befintliga fonderna till ca 230 mill. kr. I egna
pensionskassor (och pensionsstiftelser), avskilda från företagen,
funnos vid samma tid uppsamlade 150 à 200 mill. kr.,
varav dock en del var att hänföra till annan
pensionsförsäkring än tjänstepensionering. De inom företagen
avsatta, sålunda ej fristående, fonderna uppgingo vid
1933 års utgång till ca 100 mill. kr. Av samtliga för
tjänstepensionering avsatta medel uppgingo de
oskyddade pensionsfonderna alltså till ca 20 %. De flesta av
dessa fonder äro dock att betrakta som tämligen
temporära, enär drygt hälften av fonderna äro avsatta inom
företag, som anslutit sig till SPP. Man har dessutom
att räkna med att de oskyddade pensionsfondernas
relativa betydelse befinner sig i snabbt avtagande.
SPP har framhållit, att det torde bliva nödvändigt
att i den ifrågasatta lagstiftningen dels definiera
begreppet pensionsfond, dels angiva vilka grupper av
anställda och pensionärer som skola anses delaktiga i
en avsatt pensionsfond samt arten och storleken av de
pensionsförmåner som skola tillkomma de enskilda
delägarna m. m. Slutligen rekommenderar kassan en sådan
ändring i aktiebolagslagen, att reservfond må kunna
nedsättas, innan en inom bolaget avsatt pensionsfond
behöver tillgripas.
Institutet för svensk utlandstjänst har i dagarna
publicerat berättelse för verksamheten under år 1934. Den
inledes med en översikt av institutets mål och
arbetsmetoder och lämnar en ingående redogörelse för den
inverkan det nuvarande världsläget haft på institutets
verksamhet. Denna är som bekant dels av informerande
art, i det institutet åt personer, som ämna söka
arbetsanställning utomlands, lämnar objektiva upplysningar
rörande förhållandena därstädes (dock utan att vare sig
tillstyrka eller avråda från emigration), dels
arbetsförmedlande, i det institutet på arbetsgivarepartens eller
de arbetssökandes uppdrag söker bereda kvalificerade
personer anställning. I sistnämnda avseende söker
institutet därjämte stå erfarna och skickliga
utlandssvenskar till förfogande och underlätta deras återgång
i den svenska handelns och industriens tjänst.
Institutet framhåller, att det allmänna världsläget
numera medfört åtskilliga svårigheter beträffande
förmedlingen av anställningar i utlandet. I såväl de
europeiska som de transoceana länderna har den bedrivna
främlingspolitiken kringskurit möjligheterna för
utlänningar att taga anställningar och tjänster av vad slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>