Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 8 juni 1935 - Ekonomisk översikt, av F. Oberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sistone kunnat iakttaga. Visserligen äro de, som
ansluta sig till tanken på en devalvering av den franska
valutan talrikare såväl i som utanför representationen
för varje dag som går, men å andra sidan består den
franska nationen i högre grad än väl någon annan av
sparare och småkapitalister och ingen fransk regering
kan undgå att noggrant beakta den politiska betydelsen
av detta förhållande, innan den vidtager en
devalveringsåtgärd, vilken ju för att ha någon större
allmänt-ekonomisk och därmed ock finansiell effekt måste
beröva spararna en väsentlig del av deras besparingar och
därmed i flertalet fall framtida behovstäckning. Den
nya regeringens finansminister har därför också
skyndat att underrätta allmänheten och spekulationen om
att han icke åsyftar någon devalvering. Det
kvarstående disagiot på termin-francs ger vid handen, att, om
man icke misstror den nya regeringens avsikter så
betvivlar man dess förmåga att lösa svårigheterna.
För att stoppa guldutflödet från Banque de France,
som antager allt mera oroväckande dimensioner, har
banken i dagarna höjt diskontot till 6 proc. efter att
tidigare ha företagit en rad diskontohöjningar från
2 1/2 proc. Genom den senaste höjningen har man
sålunda kommit betydligt högre än i fjol, då av liknande
orsaker en motsvarande prohibitiv räntehöjning
företogs. Emellertid är det ett drag i den senaste
guldutströmningen från Banque de France, som gör att man
hyser tvivel om att diskontohöjningen skall leda till
resultat. En mycket väsentlig del av det från banken
köpta guldet tesaureras inom landet. Detta tyder på
att flykten från francen spritt sig till de breda
befolkningsskikt, som sakna all vana att arrangera en
placering i utländsk valuta eller tillräcklig kännedom om
utländska förhållanden för att våga sig på en dylik
placering. En inhemsk tesaurering av detta slag torde dels
äga en inneboende accelererande kraft, dels knappast
kunna genom ränteåtgärder stoppas, enär dylika
åtgärder lätt uppfattas som svaghetstecken.
Strax efter halvårsskiftet har den franska
statskassan att möta synnerligen stora anspråk. Den nya
regeringen står inför svårigheterna att finansiera den löpande
budgeten, som redan visar ett underskott på över 10
milliarder francs. Detta underskott växer snabbt på
grund av sammansmältande skatteunderlag och
reducerade övriga statsinkomster samt den extra
försvarsbudgetens stora krav.
Medan den fallna regeringen syftade att genom
lönereduceringar, indragning av tjänster o. dyl. reducera
utgifterna och nå en balanserad budget och föll på denna
politik, är det ännu ovisst, vilken väg den nya
regeringen skall söka beträda. Tydligt är att parlamentet
tröttnat på detta småprutande på diverse punkter och
att man nu måste slå in på större mera omedelbart
verkande principiella linjer. Huru dessa kunna komma
att te sig, när näringslivet även i fortsättningen arbetar
under det svåra tryck guldvalutan utgör och bjuder ett
alltjämt minskat skatteunderlag, återstår att se.
Bebådade åtgärder mot spekulationen för att hindra
guldutflödet torde väl närmast vara ägnade att öka oron
kring guldfrancen. Tidigare franska erfarenheter
antyda detta.
Den franska valutans öde är sålunda på grund av den
allmänna ekonomiska utvecklingen i Frankrike under
de sista åren och därav följande finansiella
svårigheter ovisst. Devalveringsvindarna blåsa starkare än
tidigare, men ingen fransk regering torde utan det allra
starkaste tvång våga företaga en urvattning av francen.
Den närmaste tiden kommer att visa om den nya
regeringen genom resoluta ingripanden kan återskänka de
franska småkapitalisterna tilltron till francen.
Återvänder dessas tilltro, torde det till utlandet flydda franska
kapitalet finna vägen åter till hemlandet. För
närvarande saknas varje underlag för ett bedömande av
francens öde under t. o. m. den allra närmaste tiden.
Med parisfrancens framtid sammanhänger otvivelaktigt
ock alla övriga guldvalutor. Svårigheterna för såväl
floriner som schweiziska francs framträda också allt
tydligare. Intresset för sakvärden växer och
guldutflödet fortfar om än givetvis i en helt annan takt än i
Frankrike. Den statsfinansiella situationen är ju också
en helt annan i Schweiz och Holland än i Frankrike.
Den valutatekniska situationen torde med hänsyn till
dessa länders stora guldkassor icke innebära några
större risker ehuru Holland för att markera sin avsikt
att stanna vid guldet och hejda flykten till sakvärden
följt den franska sedelbanken och höjt sitt diskonto med
icke mindre än en hel procent. Även om de båda
nyssnämnda länderna skulle kunna tekniskt skydda sina
valutor, bleve säkert likväl situationen ohållbar, därest
Frankrike skulle tvingas till en devalvering.
En minst lika stor ovisshet beträffande närmaste
tidens ekonomiska utveckling, som valutaläget medför,
har U. S. A:s högsta domstol orsakat genom den dom,
som förklarar codelagstiftningen i väsentliga punkter
olaglig. De praktiska följderna av detta utslag ha ännu
icke utkristalliserats. Det är väl sannolikt, att
regeringen liksom på sin tid i fråga om samma domstols
utslag i guldklausulmålet skall lyckas neutralisera domens
verkningar å näringslivet. En stor del av de
regleringar, som ansluta sig till coderna, ha skett genom
ömsesidiga avtal och skola alltså alltjämt vara bindande.
Regeringen torde dessutom kunna i stor utsträckning
genomföra sina intentioner utan lagstiftning genom den
omfattande, mycket ekonomiska verksamhet, som i
samband med de många krisåtgärderna lagts i dess händer.
Redan tidigare ha industrierna i stor utsträckning
förmåtts att böja sig för Roosevelts vilja genom hotet att
icke erhålla några statliga beställningar om man
obstruerade mot statsmaktens strävanden. Statens
företagareintressen inom näringslivet, som redan förut främst
genom de båda senaste budgeterna var omfattande,
kommer genom realiserandet av den senaste budgetens
omfattande ekonomiska projekt att starkt svälla ut.
Regeringens möjligheter att påverka näringslivet växer i
takt härmed. Det lider knappast något tvivel om att ett
eventuellt sönderfallande av codernas regleringar av
produktionen och priserna i större utsträckning måste
komma att medföra betydande arbetskonflikter. De,
som hotat men i de flesta fall bilagts under den gångna
code-perioden, ha talat sitt tydliga språk om vad vi ha
att vänta i denna väg. Fackföreningsväsendet har
visserligen icke ännu växt sig särskilt stark jämfört med
europeiska förhållanden men är dock av en helt annan
betydelse än fore N. R. A. Risken för att arbetsgivarna
söka återtaga vad de under statsmaktens påverkan
förlorat i sin position gentemot arbetareparten får heller
icke underskattas. En kolgruvestrejk är omedelbart
förestående till just den tidpunkt, medio denna månad,
då den nuvarande Nira-lagstiftningen upphör, därest den
icke dessförinnan förlänges genom representationens
beslut till den del så numera lagligen kan ske.
Arbetskonflikt vid gruvorna har redan under april
månad starkt medverkat till den nedgång, som då ägde
rum i Federal Reserve Boards produktionsindex från 88
till 86. Den under april brutna stenkolskvantiteten
uppgick till 24,2 mill. ton mot 38,0 mill. ton under mars.
Såväl tackjärn som stål förete också något lägre
tillverkningssiffror än föregående månad och samma månad för
ett år sedan. Tackjärn framställdes under nyssangivna
tre månader till en kvantitet av 1,60, 1,80 och 1,76 mill.
ton och ståltillverkning utgjorde under samma
tidsperioder resp. 2,65, 2,88 och 2,94 mill. ton. Försämringen
har fortgått under maj och den utnyttjade delen av
stålverkens kapacitet uppgick i slutet av månaden endast
till 44 proc. mot 57 proc. ett år tidigare. Orsaken till
nedgången lär vara minskade order från
automobilindustrien. Denna tillverkning beräknas ha kulminerat för
säsongen med något mer än 435 000 vagnar under april
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
