Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 30. 27 juli 1935 - Saltbad, av C. Albrecht - Notiser - Ett nytt tonfilmsförfarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cyannatrium eller ferrocyankalium (blodlutsalt), vilka
blandningar äro ytterst explosiva. Man måste därför
vara mycket noga med att hålla dessa salter åtskilda,
om de användas inom samma lokaler.
De salpeterhaltiga saltblandningarna börja vid ca
550° att reagera med järnet. Reaktionen kan ibland
vara förbunden med stark värmeutveckling, som kan
leda till deglarnas och hela ugnens förstöring. Den övre
gränsen för salpeterbadens användning synes ligga vid
550°, högst 580°, fastän en del mindre nogräknade
försäljare rekommenderar dem för temperaturer ända upp
till 600°. De för salpeterhaltiga anlöpningssalter
använda ugnarna måste konstrueras så, att lokala
överhettningar av deglarna undvikas. För behandling vid
500° och däröver, alltså företrädesvis vid behandling av
lättmetaller, föredragas elektriska ugnar, vilkas
värmeelement ligga i själva saltbadet, så att badets väggar ej
kunna bli överhettade. Vid ugnar med yttre
uppvärmning ha åtskilliga svåra olyckor inträffat.
För högre temperaturer, alltså vid anlöpning av
snabbstål och vid glödgning och härdning av stål, användas
med fördel cynaidhaltiga bad. Cyanidhalten hindrar
stålets avkolning och gör saltbadet lättsmält och
tunnflytande. Arbetsstyckenas genomvärmning sker dock
långsammare än i blybad men betydligt raskare än i
muffelugn. När man tar upp arbetsstyckena ur badet,
äro de beklädda med en tunn salthud, som dock hastigt
springer av, då arbetsstycket doppas i vatten.
Salthuden förhindrar stålets oxidation, och efter doppningen i
vatten äro föremålen silverblanka.
Cyanidhalten, som i dessa bad bör vara 20—30 %,
ändrar sig under arbetet alltefter ugnens beskaffenhet,
temperaturens höjd osv. och måste därför oavbrutet
kontrolleras. För ändamålet finnas i handeln enkla
hjälpmedel, som tillåta en snabb bestämning av cyanidhalten.
Deglarna till cyanidbaden tillverkas av götmetall.
Eldhärdiga legeringar angripas och ställa sig i driften
dyrare än götmetall. Genom lämpligt
uppvärmningssystem i ugnen kan man få en tillfredsställande
livslängd hos deglarna, särskilt om man ger dessa en sådan
form, att saltet ej rinner över på utsidan av deglarna.
I elektriska ugnar, där avfallande glödspån skulle kunna
skada värmeelementen, användas götmetalldeglar med
påsvetsat eldhärdigt hölje.
På senaste tid ha cyanidbad av särskild
sammansättning börjat tillvinna sig intresse för cementering, vilken
process hittills huvudsakligen genomförts med
härdningspulver. Man har vid den vanliga sätthärdningen
måst dragas med åtskilliga olägenheter, såsom
överkolning, ojämn temperaturfördelning, ojämnt
härdningsdjup osv. Genom bruk av flytande cementeringsmedel,
vilket liksom härdningspulvret åstadkommer en
uppkolning av järnföremålens ytskikt, kan man göra
sätthärdningen åtskilligt bekvämare. Framför allt kan man
förkorta härdningstiden, men man kan dessutom utan
olägenhet för godset arbeta vid högre temperatur än vid
vanlig sätthärdning. Utan fara för överkolning kan man
på 2 timmar nå ett härdningsdjup av 1 mm och på 6
timmar ett djup av 2 mm även när det gäller stora och
tunga arbetsstycken, medan motsvarande härdningstider
vid vanlig sätthärdning äro respektive ca 6 och 20
timmar eller mer.
Ythärdning till några tiondels mm djup med hjälp av
cyannatrium och cyankalium är en rätt länge känd
process, men först sedan speciella cementeringsbad
utexperimenterats, har det varit möjligt att fullt utnyttja
saltbadsmetodernas fördelar för sätthärdning. Även dessa
bad måste kontinuerligt undersökas med avseende på
cyanidhalten. För de moderna baden är en mycket låg
cyanidhalt karakteristisk. Medan man förr med ett
bad, innehållande 60 % cyanid, kunde erhålla högst
0,8—1 mm härdningsdjup, kan man numera med en
cyanidhalt hos badet av endast 10 % uppnå 2 mm
härdningsdjup. Härigenom blir metoden väsentligt billigare.
Åsikten, att arbetet med cyanidbad skulle vara
hälsofarligt vederlägges av den stigande användningen av
dessa bad. Cyanidens giftverkan inträder endast då
cyaniden inkommer i matsmältningsorganen, och genom
noggrann rengöring av händerna före måltiderna kan
man skydda sig mot förgiftningsrisken. De ångor, som
eventuellt avgå från baden, äro ofarliga. De bestå
huvudsakligen av soda, enär cyaniden genast förbrännes till
soda, då den i ångform kommer i beröring med luften.
Kroniska förgiftningar, såsom i fråga om bly,
förekomma ej, enär cyaniden ej ackumuleras i organismen.
Numera byggas sätthärdningsugnar av betydande
storlek. Ugnar för 500 kg charger äro ingen
sällsynthet. Särskilt inom fordonsindustrien kommer
sätthärdning i flytande bad alltmera till användning. Även
svårcementerade stål kunna med hjälp av saltbad bli
tillförlitligt behandlade i motsats till vad fallet är vid
cementering med härdningspulver.
NOTISER
Ett nytt tonfilmsförfarande är föremål för en
redogörelse i Nordisk tidskrift för fotografi. Förfarandet
ger löften om nya möjligheter för tonfilmframställning,
speciellt kanske för amatörfilmning, varför
redogörelsen torde kunna påräkna ett mera allmänt intresse. Då
tonfilmen på allvar slog igenom för cirka åtta år sedan
konkurrerade två grundväsentligt olika system med
varandra. Vid det ena var tonen registrerad å
grammofonplattor, vid det andra återigen var ljudet
registrerat på fotografisk väg vid bildseriens sida å filmbandet.
Den förra metoden har sedermera helt utträngts av den
senare. Nu har emellertid en amerikansk uppfinnare
James A. Miller tillsammans med den stora
Philips-koncernen utarbetat ett nytt förfarande av stort
intresse, som i sig förenar drag från båda de nämnda
metoderna.
Vid det nya förfarandet åstadkommes tonspåret på
ett genomskinligt böjligt filmband av exempelvis
celluloid (fig. 1 a), över dettas yta befinner sig
emellertid ett tunt skikt (några tusendels mm), som är
fullständigt ogenomskinligt (fig. 1).[1] Vid tonupptagningen
framdrives detta band med jämn hastighet genom
apparaten. Över detsamma befinner sig ett skärverktyg
(fig. 1d), som svänger i samma rytm som
tonsvängningarna. Svängningarna gå vinkelrätt mot filmens
yta och skärverktyget tränger sålunda olika djupt in
i denna. På grund av skärverktygets form (fig. 1d)
utskäres härvid ett spår av varierande bredd ur det
tunna, mörka ytskiktet. Då filmens grundmassa var
glasklar, så erhålles härigenom ett klart tonspår av
varierande bredd.
Själva "tonskrivarens" konstruktion erbjuder intet
av särskilt intresse; dess närmare detaljer framgå av
fig. 2. Den består av en hästskomagnet och i dennas
gap befinner sig det lätt rörliga ankaret, som vid sin
yttre ända uppbär skärverktyget. Runt ankaret
befinna sig spolarna, till vilka "talströmmarna" föras från
mikrofonerna. Filmen tänkes röra sig vinkelrätt mot
papperets plan och dess genomskärningsyta synes längst
till vänster å figuren (streckad yta).
Själva "tonskrivningen" påminner som synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
