Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 21 dec. 1935 - Ljus över bilarna! av Gösta Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFT. 51 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 21 DEC.
ÅRG. 65 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 5
INNEHÅLL: Ljus över bilarna! — Dansk Ingeniørforenings nya hus. — Ingenjörernas dag i Falun. — Notiser.
— Litteratur. — Tekniska föreningar. — Sammanträden.
LJUS ÖVER BILARNA!
Inom ytterst få tekniska områden har utvecklingen
under senare tid fortgått i ett snabbare tempo än
inom automobilindustrien och därmed förknippat
trafikväsen. Bilarnas motorer och växelutru<stning, deras
styrinrättningar och bromsanordningar, deras
fjäd-ringssystem och hjulringar och sist men inte minst
vagnarnas allmänna formgivning och elegans närma
sig allt mera det fullkomliga. På väganläggningar
och trafikanordningar nedläggas å andra sidan
årligen ett större eller mindre antal millioner för att
bringa dem i nivå med det nya trafikmedlets
utveckling och för att i görligaste mån minska de risker för
skador till liv och lem, som bilismen i ali sin
nyttighet tyvärr medfört.
Endast i fråga om en, just för trafiksäkerheten
synnerligen viktig detalj av bilutrustningen synes
utvecklingen på ett beklagligt sätt ha sackat efter,
nämligen i fråga om bilarnas belysningsanordning. Detta
förhållande är så mycket märkligare, som
belysningstekniken inom andra områden under senare år
utvecklats påfallande hastigt.
Självfallet är och förblir den främsta uppgiften för
bilarnas belysningsorgan att för bilföraren underlätta
bilens manövrering i mörker. Men billjusen ha
samtidigt den viktiga uppgiften att varsko mötande och
bakomvarande trafikanter av alla slag om bilens
befintlighet och rörelse, och det är i detta avseende som
hittills brukliga belysningsanordningar visa en så
förvånande brist på ändamålsenlighet.
Denna brist synes icke heller ha beaktats i det
"Betänkande med förslag till motorfordonsförordning och
vägtrafikstadga m. m., som i år avgivits av 1934 års
vägtrafiksakkunniga. Däri föreslås den
bestämmelsen (7 kap., 19 §, 1 mom., c), att å automobil under
färd, då mörker råder, skall föras
"minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller
gult sken och tillsammans av tillräcklig styrka för att
automobilen skall kunna framföras på ett betryggande
sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta å samma
höjd, en å vardera sidan av automobilen, ävensom
belysningsanordningar baktill, varigenom det å
automobilen anbragta bakre registreringsmärket eller
besiktningsskylten så belyses med vitt sken att de lätt
kunna avläsas samt rött ljus visas bakåt."
Lyktornas uppgift blir i enlighet härmed dels att
för föraren i nödig omfattning belysa den framför
bilen varande trafikleden och därvid samtidigt väcka
de framför- och bakomvarande trafikanternas
uppmärksamhet och för dem angiva bilens körriktning,
dels att för de närmast bakomvarande möjliggöra
avläsning av bilens registreringsmärke.
Men är detta verkligen tillfyllest för att bilen skall
kunna framföras på ett även för övriga trafikanter
betryggande sätt? Visserligen får bilföraren genom
sina strålkastare möjlighet att i erforderlig grad
belysa trafikled och framförvarande föremål, så att han
— om han icke blir bländad av mötande
strålkastare — kan riktigt uppfatta dessa föremåls fulla
utsträckning i sidled och de framförvarandes rörelse i
trafikplanet. Men trafiksäkerheten vid möten och
omkörningar beror icke enbart på den ena parten.
Både säkerheten och rättvisan kräver, att också den
trafikant, som icke äger möjlighet att genom egna
strålkastare belysa trafikleden, dock skall äga
möjlighet att rätt bedöma såväl utsträckningen i sidled
som ock den ungefärliga rörelsehastigheten — alltså
icke endast rörelseriktningen — hos de fordon lian
har framför sig på vägbanan. Dessa synnerligen
rimliga, man vore frestad säga självklara krav ha
emellertid hittills nästan fullständigt negligerats.
Vad erfordras nu för att fylla nämnda krav, och
är det praktiskt möjligt att möta dem?
För att en trafikant utan strålkastare skall kunna
i mörker rätt uppfatta konturerna av ett
framförvarande trafikföremål erfordras självfallet, antingen att
dettas konturer markeras av särskilt anbragta
ljuspunkter, vilket i praktiken säkerligen skulle medföra
betydande olägenheter, eller att trafikföremålet
genom en egen fast anordning belyses på så sätt, att
föremålets konturer klart uppfattas även på
rimligt avstånd, med andra ord att fordonet belt enkelt
i viss utsträckning fasadbelyses av egna lyktor. Det
är självklart, att en sådan fasadbelysning måste
anordnas den icke på något sätt irriterar
fordonets förare.
Vilken möjlighet har en trafikant att i mörker
bedöma rörelsehastigheten hos ett rätt framför varande
fordon? Ar fordonet på vanligt sätt försett med
utåt lysande lyktor, består denna möjlighet i regel
endast i att iakttaga, huru hastigt ljuskällan förstoras
eller minskas. Var och en vet, hur ytterligt osäker
denna grund för hastighetens bedömande i själva
verket är. I vissa fall kan ljuskäglan från bilens
strålkastare visserligen givas en sådan riktning, att den
träffar vägen nära framför bilen, varvid bedömningen
av dennas hastighet givetvis väsentligt underlättas.
Vanligen är dock ljuset från strålkastarna mera
framåtriktat, varvid bländning oftast utesluter eller
reducerar möjligheten för den mötande att klart
iakttaga rörelsen hos en av strålkastarna eventuellt
samtidigt framkallad ljusfläck på vägen framför bilen.
För att tillfredsställande kunna bedöma hastigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
