Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1935
hårdhet och specifik vikt hoä mineral samt
behandlar därvid såväl serpentin som asbest.
År 1879 införde i den franska armén en
artilleriofficer de Bange en av honom uppfunnen kanon, som
var försedd med packningar av fett och asbest. Här
uppträder asbest för första gången som
tätnings-medel.
Enär asbesten tillvaratogs på många olika sätt och
i många länder, låg det nära till hands, att dess
användning snart skulle utökas. Så uppfunno år 1880
K. A. Weniger och F. A. Gooch det s. k. asbestfiltret
och undersökte asbestens goda egenskaper såsom
filtermedium.
1883 förbättrade Gaspart Meyer det av honom
utexperimenterade asbestpapperet, som bestod av
asbestfibrer och pappersmassa samt limmades med
natronvattenglas. Detta asbestpapper fann senare
stor användning för tillverkning av eldfasta
dokument, tapeter etc. Han framställde också för samma
ändamål ett eldfast bläck, som bestod av glycerin,
ultramarin och natronvattenglas.
I och med införandet av spinnmaskinen låg det
närmare till hands att spinna och väva asbest på
maskiner. År 1884 erhöll Hyde Rust i Boston patent
på en maskin för spinning av asbest, en uppfinning,
som i synnerhet i England medförde uppkomsten av
hela industrien.
1888 upptäcktes egenskapen hos den platinerade
asbesten att tända utströmmande gas. 1892
uppfann A. Kühlewein asbestcementet, som visade sig
vara fullkomligt vattentätt.
Det var först mot slutet av 1800-talet som asbesten,
kom till användning i större teknisk skala.
Orsakerna härtill voro dels behovet av eldfasta
packningar till ångpannor, ångmaskiner och
ångledningar, och dels upptäckten av de stora
asbestfyndig-heterna i Kanada, vilka möjliggjorde en ökad
förbrukning av mineralet. De första asbestfabrikerna
uppstodo i England, vilket land länge hade nästan
monopol på dessa tillvekningar. Numera torde dock
denna industri till stora delar vara förflyttad till
Tyskland.
Asbestens mineralogi.
Det stora antal typer av asbest, som uppträda i
naturen kunna med hänsyn till den kemiska
sammansättningen särskiljas i två stora klasser:
1. Serpentinasbesten (Olivinasbesten), som hör
till serpentingruppen och betecknas med namnet
kry-sotilasbest.
2. Hornbländeasbesten (Amfibolasbesten), som
utgöres av varianter av hornbländemineral tillhörande
amfibolserien.
Skillnaden mellan hornblände- och
serpentinasbesten visar sig, om man gnuggar materialet mellan
fingrarna. Serpentinasbesten uppdelar sig då i fina
sidenlika mycket elastiska fibrer, under det att
hornbländeasbesten spaltar upp sig i hårda oftast spröda
fibrer.
Serpentinasbesten (krysotilasbesten) består i
huvudsak av 43,48 % MgO, 43,48 % Si02 och 13,4 %
H20. I stället för H20 kan järnoxid ingå.
Detta mineral har uppstått genom sönderdelning
av andra silikatmineral, huvudsakligen olivin.
Karakteristiskt för krysotilasbesten är den höga halten
av kemiskt bundet vatten, som först går att avlägsna
vid mineralets upphettning till ca 1 000°C. Av syror,
även svaga, såsom vinsyra och ättiksyra,
sönderdelas mineralet mer eller mindre raskt och blir efter
tillräckligt lång utsättning för syrornas inverkan
fullständigt upplöst. Krysotilasbesten behöver
endast under en kvarts timmes tid kokas i 5 %-ig
saltsyra för att den helt och hållet skall bli sönderdelad.
Härvid återstår som olöst rest kiselsyran i form av
de ursprungliga asbestfibrerna, men den äger ej
deras hållfasthet.
Alltefter den utsträckning i vilken magnesium
utlösts genom syrapåverkningar eller vattnet
avlägsnats genom glödgning förlora fibrerna hos
krysotilasbesten sin hållfasthet och smidighet. Den vid
1 000°C glödgade krysotilasbesten kan lätt
sönderrivas till ett fint pulver. Denna brist utjämnas
emellertid av dess höga smältpunkt. Fibrerna hos
denna asbesttyp äro väsentligt mjukare och mera
elastiska än fibrerna hos hornbländeasbesten.
Krysotilasbesten är därför bättre att spinna. Färgen
varierar från rent vit eller’ ljusgrå över ljusröd eller
gulvit till grågrön, och specifika vikten ligger mellan
2,3 och 2,8.
Hornbländeasbesten består huvudsakligen av 50 %
Si02, 35 % Fe203 (till skillnad från krysotilasbesten),
0,5 % MgO, 0—6 % A1203 och 2—5 % H20.
Hornbländeasbesten är en varietet av åtskilliga
hornbländemineral tillhörande amfibolserien, bland
vilka särskilt märkas strålstenen och tremoliten,
vilka mineral, om de ha finfibrig struktur, benämnas
amiant eller byssolit. Hornbländeasbesten uppträder
i två färgnyanser, dels i den blåa, blåasbesten,
beroende på järnhalten och dels i den gula, av vilka
den främsta representanten är den afrikanska
asbesten. Karakteristiskt för denna grupp av
asbestmineral är att syror och baser förhålla sig som 1 :1.
Syrorna och baserna hålla således varandra i jämvikt.
Härpå beror dess stora motståndskraft mot starka
syror.
Emellertid finnes det endast få fyndigheter av
hornbländeasbest, vilkas fibrer äga den nödvändiga
mjukheten, hållfastheten och smidigheten för att
kunna bearbetas tekniskt. Beständigheten vid höga
temperaturer är lägre för denna asbesttyp än för
krysotilasbesten. Fibrerna, vilka hos
hornbländeasbesten utgöras av tunna monoklina kristaller,
uppnå en stor längd. Specifika vikten hos de spröda
fibrerna varierar mellan 2,5—3,3.
Hornbländeasbesten låter sig tack vare sprödheten ej spinnas
till finare garnnummer. För tillverkning av grövre
garner är den av lika stor betydelse som
krysotilasbesten. Hornbländeasbesten är bäst ägnad att
användas inom den kemiska industri, där syror
användas. På grund av sin sprödhet är den ej lämpad
till tätningspackningar och för tätning vid högre
temperaturer, t. e. vid ångledningar.
Egenskapen att bliva sprödare (mörare) vid längre
upphettning till höga temperaturer är ehuru i olika
grad gemensam för alla asbestarter och beror på
mineralets förlust av kemiskt bundet vatten. Redan i
naturligt tillstånd innehålla de spröda fibrerna
mindre vatten än de mjukare och böjligare typerna. I
en mycket högvärdig, mjuk fiber från Black Lake
fastställdes genom kemisk analys en vattenhalt av
14,38 % H20 under det att sprödare fibrer från
samma ställe visade sig hålla endast 11,70 % H20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
