Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1935 - Grundläggande synpunkter på taxefrågor vid stadskommunikationer, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 febr. 1935
E LEKTROTEKNIK
67
Taxa, resandetal och inkomster.
1 vad mån resandetalet ändras vid en ändring av
taxan kan, såsom framgår av det föregående, icke
utan vidare förutberäknas. Principiellt ställa sig
emellertid förhållandena på följande sätt.
Mätenheten för den vara, ett
kommunikationsföretag salubjuder, är platskilometern, som är
bestämmande för omkostnaderna. Vad allmänheten betalar
för och vad som sålunda bestämmer inkomsterna, är
resandekilometern. Identiska bliva de båda
begreppen endast vid 100 % platsutnyttning. Ett av de
viktigaste problemen vid anpassning av debet och
kredit i företaget är tydligen anpassningen mellan
tillgång och efterfrågan, platskilometer till
resandekilometer, på mest ekonomiska sätt.
Avgiften för resandekilometern är vid enhetstaxa
omvänt proportionell mot reslängden. Då taxan
höjes, kommer antalet resandekilometer att minska,
förnämligast på grund av att avgiften blir för hög
för en viss del av kortvägsresandenas kategori;
sänkes taxan, inträder en ökning företrädesvis inom
samma kategori.1 Det kan tydligen räknas med
tvenne gränsvärden för denna utveckling. Det ena
hänför sig till taxan = 0, det andra till en taxa så
hög, att allmänheten praktiskt taget upphört att
begagna sig av kommunikationsmedlet. Vid nolltaxa
blir självfallet icke resandetalet oändligt eller ens
exceptionellt stort, som Lills lag skulle kunna ge
anledning förmoda. BL a. kommer väntetiden vid
hållplatserna att rätt starkt begränsa tillflödet av
resande på ett eller annat hållplatsavstånd. Läget av
den övre gränsen beror av ett flertal faktorer, som
knappast låta behandla sig räknemässigt, bl. a. de
resandes ekonomi, förefintligheten av konkurrerande
trafikmedel m. m. Om vi bortse från problemet om
det mer eller mindre exakta bestämmandet av dessa
Fig. 3. Samband mellan taxa, resandetal, inkomster och utgifter vid
ett spårvägsföretag.
gränspunkter, kunna vi i varje fall med ali
sannolikhet antaga, att resandakilometertalet mellan
desamma förändras i huvudsak lineärt, förutsatt
systemet ej företer oregelbundenheter i trafiktill-
1 Man bör dock icke förbise inverkan av taxehöjningar
även på långvägsresandenas antal. Utvecklingen av
cykelåkningen i saraband med allmänna taxehöjningar utgör ett
kraftigt belägg härför. Det får ihågkommas, att medan
kort-vägsresande i regel tillhöra den ekonomiskt bättre situerade
allmänheten, utgöras långvägsresande ofta till väsentlig del
av arbetare på väg mellan periferiskt belägna
bostadsområden och arbetsplatserna.
flödet, som kunna ge anledning till motsvarande
ojämnheter i denna variation, dvs. förhållandena böra
vara så "ideella" som möjligt. Då nu produkten
resandekilometer X avgift per kilometer (tariff) är
lika med produkten resande X taxa, är det
uppenbart, att resandetalet som funktion av grundtaxan
följer samma kurva (fig. 3). Totalinkomsten, som
är produkten av resandetal och taxa, kommer i
överensstämmelse härmed att följa en parabel.
Detta överläggningsvis härledda samband torde
först med ledning av praktiska undersökningar hava
påvisats 1919 av Sieber.1 Denne hade analyserat
från sekelskiftet inträdda förändringar i
resefrekvensen på Nurnbergs spårvägar och deras sammanhang
med förändringarna i penningvärdet under samma
tid. Dessa senare förändringar verka självfallet på
samma sätt som direkta förändringar av taxan och
kunna räknemässigt omvandlas i taxevariationer.
Resefrekvensens linjära beroende framträdde därvid
ganska tydligt. Senare utsträckte S. sina
undersökningar på andra företag och fann resultatet bekräftat.
Av andra fackmän under årens lopp verkställda
kontrollundersökningar peka i samma riktning.
Med detta samband mellan taxa, resandetal och
totalinkomst har man fått en fast grund för mer
ingående behandling av hithörande frågor. Till en
början följer av resultatet, att det för varje företag
av denna art finnes en bestämd taxa, som motsvarar
maximal inkomst, och vilken teoretiskt utgör hälften
av den taxa, vid vilken företagets effektivitet
praktiskt taget upphör. i praktiken hava dock
parabelkurvans ytterpartier föga intresse; företagets
arbetsområde bör självfallet sammanfalla med kurvans
övre del.
Omkostnader och överskott. Diskussion.
Omkostnaderna för trafiken vid varierande
resandetal skulle under enklast möjliga antaganden
Fig. 4. Resandetalets och reslängdsfördelningens förändringar vid
varierande taxa (yo motsvarar resandetalet vid nolltaxa, y5 vid viss
maximal taxa).
vara proportionella mot resandetalet. För att detta
skall bliva fallet måste vagntätheten och f. ö.
företagets hela omfattning variera i direkt proportion
till resandetalet. Man skulle då få en
omkostnadskurva av nära nog samma karaktär som linjen för
resandetalet, varvid skillnaden mellan
inkomstparabelns och utgiftslinjens ordinator skulle utgöra
nettovinsten.
I verkligheten kan man dock ej räkna med att
i Verkehrstechnik 1919, 19 okt. Jfr även samme förf.
i Verkehrstechnik 1926, 12 mars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
