Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1935 - Om åskan och skyddsmedel däremot, av dr-ing. Müller-Hillebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 aug. 1935
ELEKTROTEKNIK
. 121
rörelse överslag senare skett i stationen, med den följd,
att det första överslaget på linjen slocknat. Denna
fråga kan sägas lia den betydelsen, att om man medels
ett överspänningsskydd i stationen borteliminerar
risken för överslag där, överslaget på linjen i stället kan
väntas bliva kvarstående, för såvitt det är 2-fasigt och
icke släckes av Petersenspolen.
Vill man ha en fullständig historisk svensk bakgrund
för överspänningsproblemet, så bör det också erinras
därom, att medan man för 20 à 25 år sedan varit enig
om att jordlina borde användas vid praktiskt taget alla
högspänningslinjer, så har jordlinan senare vid
Vattenfallsstyrelsens ledningar slopats vid alla trästolplinjer.
Under årens lopp ha vidtagits allt mera vittgående
åtgärder för att till fullo utnyttja trästolparnas isolation,
så att fästpunkterna på stagen nedflyttats på stolpen
och så att på de viktigaste linjerna insatts isolatorer i
stagen. Amerikanska mätningar från trästolplinjer
utvisa, att man på en portalstolplinje med en kedja på
6 isolatorer kan komma till en isolationshållfasthet
emot stötvågor på flera millioner voit. En lågt byggd
linje med trästolpar är ju i och för sig på grund av sitt
läge föga utsatt för atmosfäriska överspänningar, och
det bjuder emot att locka blixten till en dylik väl
isolerad ledning genom att på den anordna jordlina.
Vad beträffar de i Sverige byggda järnstolplinjerna,
så äro ju dessa nästan genomgående försedda med en
eller två jordlinor. Otvivelaktigt göra dessa ett visst
gagn. Med de relativt höga jordningsmotstånd, som
man i Sverige erhåller vid varje särskild stolpe, och
med den förläggning av jordlinorna relativt nära de
strömförande linorna, som i Sverige varit vanlig, så
äro säkerligen dessa jordlinor ofta långt ifrån idealiska.
Vid luftledningarna är det naturligtvis uteslutet att
kunna skydda sig mot atmosfäriska störningar genom
avledande överspänningsskydd. Man blir som hittills
hänvisad till den kraftiga isolationen och användning
av på lämpligt sätt anordnade jordlinor. Det är icke
endast ur kostnadssynpunkt, som vattenfallsstyrelsen
projekterat sin nya kraftledning från Boden till
Västerås med trästolpar, utan även med hänsyn till behovet
av synnerligen hög driftsäkerhet i denna linje. Det må
nämnas, att vattenfallsstyrelsen för att ytterligare
minska risken för överslag mellan två faser allvarligt
överväger användning av träreglar för sådana delar av
linjen, som ligga inom områden, där icke åskfrekvensen
är synnerligen låg. Linjen kommer att byggas utan
jordlinor, men det har från början räknats med den
möjligheten att på sträckor, där åskfrekvensen visar
sig vara besvärande, upplägga jordlinor på särskilda
stolpar relativt högt över de strömförande ledningarna,
varvid man å ena sidan erhåller den reduktion av de
atmosfäriska överspänningarna, som kan åstadkommas
medels jordlinor, men undgår att försvaga isolationen
för de strömförande linorna. En sådan anordning är
visserligen relativt dyrbar men spelar icke så stor roll,
ifall den begränsas till kortare sträckor.
De avledande överspänningskydden ha närmast
betydelse för stationsanläggningarna. Av flera skäl
måste man nu begränsa överslagen i dessa, även om de
endast åstadkomma kortvariga och lätt avhjälpta
störningar, som emellertid för konsumenterna vid
distributionens nuvarande omfattning kunna representera
tusentals kronor. Det lönar sig naturligtvis vida bättre
än förut att offra kapital på sådana åtgärder, som
förebygga störningar. Därtill kommer emellertid, att det
på grund av ledningarnas allt kraftigare belastning är
önskvärt att kunna sektionera upp nätet på enklare
sätt än förut genom att förse varje ledningssektion på
en större linje med strömbrytare i båda ändar. Har
man väl skaffat sig dessa strömbrytare, så
framkommer snart kravet på sådana reläutrustningar,
varigenom en skadad linjesektion automatiskt utlöses. Man
ernår därigenom, vad linjerna beträffar, ett värdefullt
störningsskydd emot överspänningar, i den mån dubbla
linjer eller ringlinjer användas, därigenom att
överslaget urkopplas. Ett sådant störningsskydd blir emellertid
till sitt värde oerhört reducerat, om man icke har
stör-ningsfria stationsanläggningar, ty ett fel i
samlingsskenorna i en transformatorstation mellan två
dubbellinje-sektioner åstadkommer utlösning för båda linjesystemen.
Vattenfallsstyrelsen insatte mot slutet av 1933 i 6 st.
77 kV stationer och två 55 kV stationer
överspännings-skydd, från vilka en mycket värdefull erfarenhet
föreligger beträffande år 1934, som var ett exceptionellt
åskrikt år. I två stationer, nämligen Älvkarleby och
Västerås, anordnades vid sidan av kondensatorerna
SAW-åskledare av AEG:s konstruktion. Jag vill nämna,
att dessa vid prov i fabriken visade sig icke endast
fylla garantierna utan överträffa dessa. Emellertid
inträffade icke under den nämnda åsksäsongen något
enda överslag i dessa SAW-åskledare. Samtidigt
uppstodo icke heller några störningar på grund av
överslag i de båda nämnda stationerna, som tidigare
emellanåt varit starkt besvärade av atmosfäriska
överspänningar. Förklaringen kan endast vara den, att
kondensatorerna utjämnade överspänningarna i sådan grad,
att överslag förebyggdes både över isolatorer och i de
nämnda SAW-åskledarna.
Det torde vara flertalet av de närvarande bekant, att
SAW-åskledarna äro gjorda med spänningsavhängigt
motstånd, så att urladdningsströmmen avsevärt stiger
med spänningen.
I nämnda båda 77 kV stationer voro
kondensatorerna utförda för 0,06 mikrofarad per fas. 1 övriga
stationer anordnades enbart kondensatorer, i allmänhet på
0,os à 0,og mikrofarad. Jag vill tillägga, att det i de
två 50 kV stationerna, nämligen Trollhättan och
Göteborg, uppsattes kondensatorbatterier på 0,i i resp. 0,2
mikrofarad.
När storleken på kondensatorbatterierna fastställdes,
så utgick man i vattenfallsstyrelsen från mätningar,
som gjorts i Amerika beträffande storleken på
förekommande överspänningar med avseende på både deras
form, maximihöjd och varaktighet.
Det gjordes det antagandet, att man finge räkna med
möjligheten att överspänningarna kunde bli 50 % högre
och få 50 % större varaktighet än vad mätningarna
angåvo. Kondensatorbatterierna beräknades så, att de
borde skydda stationerna för 90 % av de
överspänningar, som med samma förutsättningar utan
överspänningsskydd kunde föranleda överslag. Emellertid
insattes vid åtskilliga av stationerna endast hälften av
den så erhållna kondensatorkapaciteten.
Ser man på resultatet från 1934 års åsksäsong och
jämför störningsantalet vid stationer med och utan
kondensatorbatterier, så vill det synas som ca 80 %
av störningarna undanröjts genom
kondensatorbatterierna. På ett ställe, där kondensatorbatteri av fulla
storleken uppsatts, nämligen Göteborg, inträffade
emellertid överslag på grund av en mycket kraftig
åsk-urladdning.
Dessa siffror utvisa, att det otvivelaktigt kan
åstadkommas väsentlig minskning av överslagen i
stationerna medels lämpliga överspänningsskydd.
Vattenfallsstyrelsen kommer att i år på prov insätta en hel
del nya batterier av överspänningsskydd och kommer
därvid icke minst att prova de beskrivna skydden från
Siemens.
Framdeles som hittills blir det naturligtvis en eko- .
nomisk fråga, i vilken utsträckning överspänningsskydd
böra inbyggas.
Professor H. Norinder: I sin ämnesformulering "über
die Gefahren der Blitzeinschläge im elektrische
Lei-tungsnetze" har dr Müller-Hillebrand poängterat, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
