Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1935 - Om åskan och skyddsmedel däremot, av dr-ing. Müller-Hillebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 aug. 1935
ELEKTROTEKNIK
. 123
kussionsinledning i denna förening för några år sedan.
För 25 år sedan hade överspänningsskydden
högkonjunktur. Spekulativa teoretiska beräkningar
rörande upprepad reflexion m. m. skrämde till användande
av mängder av hornåskledare o. d. Resultatet blev
magert av skäl, som Dr Miiller-Hildebrand i dag visat.
Parallellt med dessa teorier gick här i landet en empirisk
forskning, därvid man provade sig fram linje för linje,
transformator för transformator under 1910—1920 års
omfattande nybyggnadsverksamhet. Med utmärkt resultat
slog man över allt in på vägen mot förhöjd
isolationsstandard och utelämnande av överspänningsskydden.
Sverige gick i spetsen för utvecklingen och höjde
kraftigt provspänningarna i normer och standard utgivna
kring är 1920. 1 stället för att som befarat de sämre
isolerade men billigare utländska transformatorerna
slogo ut svenskt fabrikat här i landet, gick det
motsatt väg. Med hög isolationsstandard och även i övrigt
hög kvalitet slog Asea transformatorer igenom i
utlandet, där man kunde få höra dem prisas som världens
bästa transformatorer. Utlandet har nu följt efter med
höjd isolationsstandard.
Den anläggningstekniska utvecklingen har således
gått mot högre isolation. Svaga punkter förstärkas,
föråldrade delar utbytas osv. med resultat att en
tidigare oanad driftsäkerhet nåtts, och detta som det
dominerande resultatet från de flesta av landets
anläggningar. Undantag beroende på tillfälligheter förrycka
icke detta genomsnittsresultat. För uppnående av
denna driftsäkerhet, som närmar sig den absoluta, ha
överspänningsskydden icke spelat någon roll.
Vi veta nu att överspänningsvågor på flera millioner
voit förekomma. Hur är det då möjligt att nå en
utmärkt driftsäkerhet med isolatorer, som slå över vid
stötvågor på ett eller annat 100-tal kV? Detta är
möjligt därför att stötvågsöverslaget som sådant är
ofarligt när isolatorn är hel. Det visar dagens försök. Är
isolatorn sprucken, splittras den eller slår igenom, men
utgallring av felaktiga isolatorer i god tid är en
underhållsfråga och icke en överspänningsfråga. Fara och
driftstörning inträder när överspänningen efterföljes
av ett driftspänningsöverslag, ty det blir mycket
långvarigare och energirikare och därför förstörande. Är
emellertid isolatorn stor och ljusbågsvägen lång
relativt driftspänningen, kan icke blixtöverslaget jonisera
vägen så kraftigt, att driftspänningen kan följa efter
och ljusbågen kvarstå nämnvärd tid efter det
överspänningsvågen blixtsnabbt passerat.
Vid lågt isolerade anläggningar orsaka
åsköversla-gen urkopplingar, men sällan bestående fel, utan
omedelbar återkoppling är möjlig. Erfarenheten visar att
om isolatorstorleken ökas, men avstånd till järn och
allt annat blir oförändrat, så försvinna dessa
urkopplingar. De större isolatorena tåla visserligen större
stötvågsspänning, men detta är ej tillräcklig
förklaring. I flera fall ha även överslag utan urkoppling
konstaterats. Dessa förhållanden ha iakttagits pä
många ledningar även vid så låga spänningar som 20
kV och därunder.
Jag har därför kommit till den bestämda slutsatsen,
att vi genom användande av i förhållande till
driftspänningen tillräckligt stora isolatorer ha en utmärkt
avledare, med tillfredsställande karakteristik, fördelad
utefter alla våra luftledningar.
Huru skola då överspänningssproblemen bedömas på
basis av vad vi nu veta? Den springande punkten är
f. n. de nya åskledarnas betydelse för och inverkan pä
utformningen av våra elektriska anläggningar. Kan
införandet av de nya överspänningsskydden motivera en
lägre isolationsstandard än man skulle valt utan dessa
skydd?
För våra kraftledningar är det utan vidare klart att
isolationsstandard och ledningens utförande icke kan
påverkas av några överspänningsskydd, ty dessa kunna
endast placeras i stationerna och ha ingen större
räckvidd ut på ledningssystemet.
Beträffande våra transformatorstationer och
ställverk visar erfarenheten, att de med fördel kunna
byggas så högt isolerade, att de utan extra hjälp klara
överspänningarna. Vandringsvågorna vissla över här
och där på isolatorerna, men intet annat sker. För en
del äldre stationer har man haft svårigheter på sista
åren. Kraftledningslinorna bli grövre så att
korona-gränsen stiger och reducerar dämpningen,
linjeisolato-rerna ha ökats så att högre överspänningar än förr nå
fram till stationerna. För dessa gamla anläggningar
måste man emellertid också beakta inverkan av den
ofrånkomliga gradvisa nedsättning av
motståndskraften, som utmattningen av allt material innebär.
Stationer, som äro 20—30 år gamla, kunna i alla fall icke
klara sig så länge innan de äro definitivt uttjänta och
kräva ombyggnad, varvid en förstärkning av
isolations-standarden är naturlig och riktig. Det är då fråga om
det är motiverat att hålla dessa gamla anläggningar i
drift utan ombyggnad ännu några år och hjälpa sig
fram med åskledare. Det är nämligen så mycket annat
som motiverar ombyggnad av dylika gamla stationer
t. e. stora förluster i transformatorer, låg effekt pä
strömbrytarna, olämplig reläutrustning m. m.
Vad slutligen angår lågspänningsanläggningarna sä
är erfarenheten där, att en hög isolationsstandard är
av den största betydelse och ett utmärkt skydd mot
störningar av anläggningarna vid åskväder. Med
hänsyn till risken för antändning genom åsköverslag från
de elektriska ledningarna och apparaterna, så är det
möjligt att de nya åskledarna ha en uppgift att fylla
vid icke brandsäkra byggnader. Det blir dock en
kostnadsfråga huru man bäst skyddar sig mot dylik
antändning.
Som allmän uppfattning i överspänningsfrågan vill
jag således framhålla hög isolation som den första och
den viktigaste skyddsåtgärden. Jag vill därmed icke
på något sätt förringa betydelsen eller uppskattningen
av det målmedvetna forskningsarbete, som lett fram till
de nya åskledarna. Det är ju bra att de finnas, men
tråkigt om anläggningarna äro så svaga att de behövas.
Må gamla hus stöttas, men nya böra utan vidare kunna
stå rycken mot vädrets makter.
överingenjör Karl E. Eriksson. Jag skall be att med
några ord få beröra frågan om transformatorers
överspänningssäkerhet. Jfr. Tekn. tidskr. Elektroteknik
1927, sid. 205.
Professor Velander har nyss framhållit, att den
höjning av isolationsstandarden för transformatorer, som
under samverkan av normkommitté, beställare och
tillverkare genomfördes i Sverige i början av 1920-talet,
lett till en fullt tillfredsställande
överspänningssäkerhet, särskilt då för stora transformatorer. Det är också
sant, att felstatistiken exempelvis för
Asea-transforma-torer, levererade under de senaste 12 åren, vittnar om en
synnerligen hög driftsäkerhet. Det faktum, att några få
fel inträffat som tydligt givit vid handen, att
överspänningar av atmosfäriskt ursprung uppträtt, vilka
överstigit transformatorernas isolationshållfasthet, visar
emellertid, att den uppnådda överspänningssäkerheten ej
är absolut och att den fina felstatistiken kan bero på att
transformatorer i vårt land endast i sällsynta fall
utsättas för verkligt höga påkänningar. Vi ha därför vid
Asea på nytt tagit upp frågan om transformatorers
överspänningssäkerhet till teoretisk och experimentell
behandling och även lyckats ernå betydande förbättringar
utöver tidigare tillämpad standard utan ökning av för
transformatorisolationen erforderligt utrymme.
Den högsta spänning, som med säkerhet registrerats
vid blixtinslag i en elektrisk ledhing, är cirka 5 000 kV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
