Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1935
KEMI
15
delar, som nedläggas på plåtburkar. Denna sista
uttagning skall ske hastigt och proven ösas i
plåtburkarna på så sätt, att de så litet som möjligt luftas.
Plåtburkarna skola vägas dels tomma dels fyllda.
Sedan provburkarna fyllts, öses resterande prov
försiktigt ned i den stora lådan, som ånyo väges. På detta
sätt erhålles vattenförlusten under råprovets
neddel-ning och enär såväl det uttagna generalprovet som
återstoden luftas praktiskt taget lika mycket, kan
viktsförlusten uppdelas proportionellt. Man kan
däremot ej fortsätta neddelningen som vid Statens
provningsanstalts metod för kol och liknande material dvs.
genom upprepad halvering, enär härvid det uttagna
generalprovet luftas betydligt mera än råprovets
resterande del och viktsförlusten följaktligen ej kan
fördelas proportionellt.
Råprovets storlek måste ju i viss grad rätta sig
efter avfallets jämnhet etc. men man torde kunna
sätta som norm, att vid partier på ca 5 ton uttages
2—3 % och vid partier på ca 10 ton 1,5—2 %.
Större råprov än från 10 ton bör ej uttagas, enär då
råprovets hantering alltför mycket försvåras. Vid
proveldningar som sträcka sig över 10 ton bör
därför nytt råprov uttagas från vart 10:de ton. Önskas
större nogrannhet, kan råprov uttagas för vart t. e.
5:te ton och därvid 2—3 % av materialet uttagas.
Ur råprovet uttages 10—20 %, dvs. 2—4 burkar om
ca 10 liter volym. En vanlig kexburk rymmer 12
liter.
Till generalprovets förpackning skall som nämnts
användas plåtburkar. Mest ekonomiskt är att härtill
använda fyrkantiga plåtburkar som befriats från
papper, enär dessa dels äro billiga, dels lätta att förpacka.
De ha emellertid en nackdel, nämligen att de ej sluta
fullt tätt, varför de före transporten böra vägas, för
att eventuell viktsförlust skall kunna kontrolleras.
Man måste för vägningen ha tillgång till god våg, å
vilken vid en belastning av 5—6 kg kan vägas med
en noggrannhet av 1 à 2 g. Burkarna kunna i stället
lödas i alla fogar inklusive locket, men är detta både
tidsödande och besvärligt. Vill man undgå vägningen,
använder man därför runda 10 liters burkar med s. k.
patenttrycklock.
Metod a) fordrar tillgång till en god decimalvåg,
varå ca 250 kg kan vägas med ett fel av högst ± 0,5
kg, vilken känslighet varje god decimalvåg har.
Finnes sådan våg ej på platsen, kan den lätt medföras,
enär dess vikt och storlek är relativt liten. Likaledes
får event. lådor för råprovets uttagning medtagas,
men kunna dessa samtidigt användas för transport
av burkarna. Vid större proveldningar torde det
vara lämpligt, att en särskild, vid provtagningar van
person sköter provtagningen.
Metod b) har föreslagits av civilingenjör Axel
Härlin i Ingeniörsvetenskapsakademiens kraft- och
bränsleutredning och godhetsfullt delgivits
författaren. Den går ut på att under proveldningen med
vissa mellanrum uttaga stickprov av bränslet, som
inneslutes på plåtburkar (t. e. kexburkar), vilka efter
vägning förpackas flera tillsamman och insändas till
provningsanstalt för analys. Vattenbestämning
utföres antingen separat å varje burk eller också
sammanslås flera burkar å laboratoriet till ett råprov,
från vilket ett generalprov uttages.
Metod b) äger såväl för- och nackdelar gent emot
metod a). Riskerna för vattenförlust vid råprovets
uttagning, som dock vid metod a) äro mycket ringa,
undvikas helt. Å andra sidan blir antalet burkar,
som skola insändas till laboratoriet, stort. Skola de
analyseras separat, blir kostnaden hög och analysen
kommer att dra avsevärd tid. Proven kunna ej
förtorkas vid vanlig rumstemperatur, enär det då tar
flera veckor, innan de nå ned till en sådan
fuktighetshalt, att ur dem ett analysprov lämpligen kan
uttagas. Därför måste mer eller mindre förhöjd
temperatur med god luftcirkulation kring proven
användas. Under torkningen skola proven lämpligen
utbredas å plåtbrickor med en yta av ca 5 X 10 dm2,
och i proven ingående större bitar sönderdelas genom
spjälkning, etc. Så relativt sällan som proveldningar
förekomma, kan man därför ej påräkna att ett
laboratorium kan ha anordningar för att ta mer än ett
relativt begränsat antal prov (kanske högst 8 à 10)
i arbete åt gången. Skola flera burkar sammanslås
har man knappast vunnit någon fördel, enär en
ned-delning då måste äga rum på laboratoriet.
Provtagningsförsök med sågverksavfall. Under
april 1926 hade författaren tillfälle, att genom
civilingenjörerna Härlin och Malm i samband med av
Ingeniörsvetenskapsakademiens kraft- och
bränsleut-redning och Mekaniska prövningsanstalten företagna
proveldningar vid Klemensnäs sågverk, Ursviken, få
en del provtagningsförsök med sågverksavfall
utförda. Enär erfarenheterna om råprovs
uttagning-och neddelning vid sågverksavfall voro relativt ringa,
kom huvudvikten att läggas på undersökning av
råprovets neddelning och dennas tillförlitlighet, varvid
dock förbisågs att kontrollera eventuell vattenförlust.
Proven hava dock bidragit att klarlägga
provtagningsproblemet, varför nedan i korthet skall
redogöras för desamma.
Delprov uttogos såsom vanligt i samband med
bränslets invägning och förenades till ett råprov,
som dock ej uppsamlades i låda utan upplades i hög
under en presenning. Råprovets vikt bestämdes ej,
varför den procent av avfallet som uttogs till råprov
ej kan anges. De olika proven utfördes inom loppet
av 8 dagar. Avfallet hade såsom nedan av tabellerna
framgår nästan samma fuktighetshalt under hela
denna tidrymd.
(Forts.)
NOTISER
Produktionskostnader i de polska och brittiska
kolindustrierna. År 1933 voro de gemensamma
produktionskostnaderna inom den polska kolindustrien 10s/6d per
ton. Denna siffra måste emellertid, framhåller "The Iron
and Coal Trades Review" i sitt första nummer för i år,
för att bliva jämförbar med motsvarande brittiska
siffra, reduceras med 2s/3d per ton, som
representerar amortering och ränta å lån. Den polska
produktionskostnadssiffran blir alltså 8s/3d per ton, vilken
skall jämföras med 12s/9d per ton för Storbritannien
under samma år. I de brittiska kolgruvor, som
konkurrera med de polska, är kostnaden lägre än
genomsnittskostnaden för samtliga brittiska gruvor. Sålunda
är kostnaden i Durham lOd lägre, i Northumberland
16d lägre, i Yorkshire 6d lägre och i Skottland 14d
lägre än genomsnittskostnaden. Även om man alltså
för Storbritannien räknar med de mest fördelaktiga
fallen, exempelvis Northumberlandgruvorna, så är den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
