Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1935
ter på ett övertygande sätt. Det synes f. ö. av de citat,
som anföras, att de tidigare forskarna knappast trängt
djupare in i problemet utan nöjt sig med tämligen
summariska iakttagelser såsom grundval för sina
hypoteser. Enligt dessa skulle fläckbildningen kunna vara
förorsakad antingen av på metallen kvarblivande
korrosionsrester (tennoxider, koppar, bly etc.) sedan
metallen delvis bortfrätts, eller också bero på genom
närvaron av utfälld äggvita resp. äggviteprodukter
framkallade fenomen (förhindrad diffusion av
korrosionsprodukter och anodisk oxidation av dessa, speciellt
primärt bildat stannolaktat). Den omständigheten att
korrosionen är lokalt uppträdande (fläckar, tydligt
begränsade ytor) ha de nämnda forskarna sökt förklara
såsom beroende på i metallytan "absorberat" fett eller
äggviteprodukter, vilka hindra strömutträde på dessa
ställen. Då emellertid som av förf. påpekas nämnda
forskare själva konstaterat uppkomsten av dylika
fläckar även i lösningar icke innehållande fett eller
äggviteprodukter, så framgår ohållbarheten av detta
sista antagande såsom generell förklaring redan av
deras egna försök. Som i det följande skall visas torde
emellertid närvaron av fett eller fasta äggviteprodukter
i gränsytan mellan tenn och vätska kunna äga
betydelse för uppkomsten av korrosion i en del av de
fall, som av förf. behandlas, men närmast därvid vara
att betrakta som specialfall av den allmänna orsak
härtill som förf. påvisat, ehuru han synes hava varit
benägen att bortse från dessa specialfall vid
diskussionen av sina undersökningar.
Den allmänna princip på vars giltighet i här
föreliggande fall förf. sökt bekräftelse genom sina
undersökningar är, såsom redan av honom i en orienterande
uppsats i Teknisk tidskrift (Bergsvetenskap, häfte 8—9,
1932, "Tennets korrosion — ’Etsningar’ och ’svarta
fläckar’") framhållits, Evans’ bekanta korrosionsteori.
Sagda teori "the differential aeration principle"
finnes även omnämnd i tidskriften i samband med en av
undertecknad publicerad recension av Hedges’ bok
"Protective films ön inetals" (häfte kemi 3, 1933), varur
jag tillåter mig citera: "I korthet innebär denna
(Evans’ teori), att ett homogent material kan ge
upphov till elektrolytisk korrosion, därigenom att vissa
delar äro skyddade mot lufttillträde (exempelvis av
färg), under det att andra stå i friare förbindelse med
luften och därigenom antaga en mindre negativ
’luft-potential’. Korrosionen kommer då att fortskrida
under det skyddande färglagret. Detta paradoxala
förhållande är betydligt vanligare än man vore böjd att
tro och bestyrker regeln att ’ett bristfälligt skydd är
sämre än inget skydd alis’. Härigenom erhålles även en
förklaring varför skråmor på en slät metallyta lia
benägenhet att korrodera mera än de för luften
åtkomligare partierna."
Det förefaller som det kunde vara berättigat att
antaga, att anlagrade fett- eller äggvitepartiklar pä
metallytor, nedsänkta i lösningar innehållande syre, i
vissa fall kunde spela samma roll som det nämnda
skyddande färglagret och därigenom medverka till
uppkomsten av en potentialdifferens mellan för syret
tillgängliga delar och de mera skyddade områdena på en
och samma metallyta. I själva verket säger förf. själv
å sid. 28 i föreliggande avhandling, att fläckbildning i
första hand bl. a. iakttages å ytor mot vilka fasta eller
halvfasta ämnen anligga. Berörda fall blir givetvis ett,
om också ifråga om mejeriindustrien ganska
betydelsefullt specialfall av det allmännare förlopp som av förf.
antages såsom fläckbildningens grundorsak, nämligen
förekomsten av spänningsfall mellan en på grund av
oxidering ("förädling") uppkommen oxidhinna och
underliggande metall, som kan utsända joner direkt i
elektrolyten genom sprickor eller porer i hinnan.
Utgående från denna av Evans först uppställda generella
korrosionsteori har det lyckats förf. att med stöd av
ett omfattande undersökningsmaterial visa, att sagda
teori även är direkt tillämpbar på de av honom
undersökta fenomenen, varmed det också blivit möjligt att
anvisa vägar för motverkande av uppkomsten av dylika
fläckbildningar, bl. a. genom ett konstgjort
framkallande av passiverande ytskikt på metallytan. Förf. har
experimentellt lyckats att direkt påvisa existensen av
passiverande hinnor på för luftens inverkan utsatta
tennytor genom tennets avdestillering i klorgasström
i form av stanniklorid, varvid hinnorna kvarblivit som
fragmentartade rester. De svarta fläckarna ha visats
med största sannolikhet huvudsakligen utgöras av
stanno-oxid.
Den omständigheten att fläckbildningen visats vara
orsakad av närvaron av syre i lösningen, som dels
verkar oxidhinnebildande ("förädlande"), dels
depolarise-rande, ger f. ö. som förf. själv under disputationsakten
nämnde, en enkel förklaring på varför uppträdandet av
dylik fläckbildning visat sig betydligt vanligare i
mejerikärl "efter kriget". Härmed torde helt enkelt
förhålla sig så, att mjölken numera är mindre utsatt för
påverkan av syreförbrukande bakterier än tidigare,
därigenom att densamma mera effektivt nedkyles
omedelbart efter mjölkningen.
Förf. har icke närmare ingått på frågan huru den
för korrosionsförloppet enligt hans antaganden
nödvändiga grundbetingelsen i verkligheten kan tänkas komma
till stånd utan nöjer sig med att antaga att täckskiktet
är mer eller mindre fullständigt utbildat ävensom att
"genombrott" kan ske i denna hinna. Det framhålles
visserligen att orsaken varför fläckar särskilt lätt
uppträda i närheten av skråmor i metallen skulle vara att
oxidhinnan i dessa fördjupningar vore svagare utbildad
än eljest, vilket ju är i överensstämmelse med Evans’
allmänna teori. Utgående från dessa angreppspunkter
kan, såsom erfarenheten utvisar, omkringliggande
partier bliva "nedsmittade", troligen av sura
korrosionsprodukter som verka upplösande på hinnan.
Emellertid torde ett närmare studium av de betingelser under
vilka hinnan i normala fall förmår växa, resp. orsakerna
till de nämnda "genombrotten" hava kunnat giva
värdefulla anvisningar om huru de hinnor böra vara
beskaffade, som antingen skola vara "självläkande" eller så
uppbyggda att de effektivt förmå hindra dylika
genombrott. Förf. har i slutet av sin avhandling antytt att
dylika permanenta hinnor kunna åstadkommas på
liknande sätt som exempelvis vid passivering av
aluminium.
Den tydning som förf. lyckats giva det speciella
problem han satts att lösa innebär i verkligheten fröet
till ett besvarande av många frågor av största betydelse
för konservindustrien, vilka ännu vänta på att bliva
vetenskapligt behandlade. Det refererade arbetet
utgör ett vackert exempel på ett avgränsat och
samvetsgrant genomarbetat problem av det slag, som äger
direkt inflytande på den tekniska utvecklingen, och
som det sålunda är väl motiverat att framlägga i en
gradualavhandling vid en teknisk högskola.
F. H. Stenhagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
