Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 29 febr. 1936 - Ingenjören i försvarets tjänst — i fred som i krig, av Carl S:son Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
centralisationens vådor visat sig. Det har förekommit,
att i samma verkstad projektiler med lika kaliber av
två myndigheter beställts på olika sätt, borrande resp.
pressade, och att leveranserna kontrollerats av
kontrollofficerare och kontrollbiträden från båda myndigheterna.
Jag har ofta mötts av det påståendet, att en enhetlig
organisation icke är obetingat nödvändig, utan
ofullständigheter av nyssnämnda slag kunna ordnas genom
samarbete —- särskilt har detta gällt krigsindustriens
organisation. Försök ha gjorts till sådant samarbete
genom tillsättandet av ett s. k. representantskap, men
det har kunnat konstateras att det en gång varit
uppehåll på ända till tre år mellan tvenne sammanträden
inom detta representantskap.
Samordnandet av de olika myndigheternas
planeringsarbete för krigsanskaffningen anses nu närmast
åligga Rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap (RK).
Vid de undersökningar, som gjorts i förvaltningarna,
stadgade sig allt mer den uppfattningen, att
förvaltningsmyndigheterna ej haft klart för sig vilka frågor
som åligga dem själva och vilka som åligga RK.
Huvudvillkoret för en välordnad krigsplanering är en
klart begränsad ansvars- och arbetsfördelning. Ett
medel till ernående av ett sådant förhållande är en distinkt
materielgruppsindelning med direktiv från den
samordnande myndigheten om fördelningen av
planeringsarbetet. I ett par fall har det emellertid visat sig, att den
av RK utarbetade materielgruppsindelningen tydligen
ej av förvaltningsmyndigheterna själva anses lämpad
som grundval för det krigsindustriella
planläggningsarbetet. Oklarhet synes även råda om varthän viss på
senare tid nytillkommen teknisk materiel bör hänföras.
Allt under det att RK utfört ett omfattande
utredningsarbete i de frågor, som beröra
försvarsberedskapen, har samtidigt förvaltningsmyndigheterna i brist
på samordnande direktiv utarbetat egna planer för
verksamheten i krig. Härav följer att den enhetlighet
i principerna och organisationen, som torde bli en
nödvändighet i krig, dock saknas i de under fred uppgjorda
planerna, som ju just skola utgöra underlag för
krigsorganisationen. Denna brist på samordnande blir
betungande och verkar fördröjande på myndigheternas
planläggningsarbete och de trampa ideligen varann på
tårna, när det gäller utnyttjandet av privatindustriens
kapacitet, vilken som naturligt är kommer att bli
utnyttjad till bristningsgränsen vid mobilisering.
Verkningarna sträcka sig sålunda ut till landets industri och
jag skall belysa detta med ett exempel, som är mycket
talande och som berör verksamheten i en industri där
jag tidigare varit anställd. Enligt förefintliga
handlingar skulle vi stå till marinförvaltningens förfogande
i händelse av krigsutbrott, förmodligen för tillverkning
av marinmotorer. Sedermera fingo vi förfrågan från
flygstyrelsen, i vad mån vi kunde betjäna dem med
tillverkning av flygmotorer, och kort därefter fingo vi en
förfrågan från såväl arméförvaltningen som
marinförvaltningen, huruvida vi kunde stå till förfogande för
tillverkning av såväl automobilmotorer som viss speciell
krigsmateriel. Slutligen hade Rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap begärt vissa uppgifter om
vår kapacitet för tillverkning av automobilmotorer.
Alla dessa förfrågningar inkommo under en relativt kort
tidsperiod. I en sådan situation känner man sig som
en kameleont på ett rutigt kläde, man vet ej hur man
skall tillfredsställa alla.
Även inom ett annat område visar sig saknaden av
sammanhållande ledning, nämligen i fråga om varv och
verkstäder. Vissa av dessa äro underställda de
centrala förvaltningsmyndigheterna och vissa de lokala
myndigheterna. Vissa fabriker sortera under en byrå
i fred men skola i krig underställas en annan byrå.
Många äro de fall, där en uppdelning av tillverkningar
och reparationer skulle medföra lägre kostnader och
ett bättre utnyttjande av verkstädernas kapacitet, om
ett gemensamt planeringsorgan sammanförde likartade
arbeten till för dessa arbeten lämpade verkstäder.
Anskaffning av verktygsmaskiner och verktygsutrustning
sker nu många gånger av en verkstad, när samtidigt
en annan verkstad är mera i behov av en sådan
utrustning, liksom det mycket väl kan finnas en tredje
verkstad, där outnyttjade maskiner samtidigt finnas.
För att myndigheterna och dem underställda
verkstäders ledning skola kunna bedöma verkstädernas
ekonomi och drift är det nödvändigt att enhetliga och
riktiga principer råda i fråga om bokföring och
självkostnadsberäkning. Vid gjorda utredningar har det tyvärr
konstaterats att så ingalunda är fallet. Ett exempel på
detta är att centralisering av verkstadsbokföringen ägt
rum vid Stockholms örlogsvarv genom att titelbokföring
och avlöningsuträkning överflyttats från
departementskontoret till varvskontoret, en anordning som för en
privat industriledare förefaller självklar. Vid
Karlskrona örlogsvarv har däremot en liknande centralisering
av bokföringen icke ansetts lämplig. Även om de lokala
förhållandena vid Karlskrona varv skilja sig från dem
i Stockholm, är det oförståeligt att varvets olika
departement skola använda sin egen bokföring och till
och med sina egna blankettformulär, som nu
förekommer. Varvschefens möjligheter att bedöma varvets
ekonomi måste bli oändligt mycket svårare i Karlskrona
än i Stockholm och kostnaderna för bokföringen måste
även bli större i det förra än i det senare fallet. Det
bör icke vara svårare och olämpligare att genomföra
enhetlig bokföring och ett enhetligt blankettsystem
inom Karlskrona varv än vad det är att tillämpa sådana
grunder för bokföringen i de stora världsföretagen med
kontor och fabriker över hela världen.
Instruktionen för de s. k. tekniska revisionerna
innehåller bl. a. att tekniska revisionernas uppgift är,
dels att granska "huruvida penningmedlen blivit med
omtanke och på ett med hänsyn till statens intresse
ändamålsenligt sätt använda", dels att "föreslå
åtgärder, som kunna leda till besparingar eller till
avhjälpande av förefintliga missförhållanden". Ett
följande av denna instruktion försvåras givetvis genom
avsaknaden av enhetlig självkostnadsberäkning.
Kostnadsberäkningarna bli dessutom missvisande genom att
exempelvis i ett fall 10 % och i ett annat fall 30 % av
en viss verkstads tillverkningskostnader föras på andra
titlar eller anslag. Härigenom faller platt till marken
det många gånger framförda resonemanget, att
verkstäderna tillverka billigare än privatindustrien, och då
är det att märka, att privatindustrien inberäknar
avskrivningar på sina anläggningar. Det må vara en sak
för sig att verksamheten i militärverkstäderna av
mobiliseringsskäl i viss utsträckning bör upprätthållas, men
ofullständiga kalkyler böra icke läggas till grund för en
ekonomisk motivering av rörelsens fortsatta drivande.
När nu berörts några av de väsentligaste bristerna
i den nuvarande förvaltningsorganisationen, så torde av
framställningen tydligt framgå att några anmärkningar
ej föreligga mot de enskilda befattningshavarnas
ansvarskänsla och intresse för dem förelagda
arbetsuppgifter. Erinringarna gälla själva systemet, som saknar
enhetlighet och ej torde vara modernt uppbyggt i
tekniskt och ekonomiskt hänseende. Denna avsaknad av
enhetligt system betungar ej blott ingenjörerna utan
även militärerna i deras gemensamma arbete i
försvarets tjänst.
Frågan är nu hur en försvarsorganisation bör se ut
för att tillfredsställa såväl de militära som de tekniskt
ekonomiska kraven. Det är av vikt i detta
sammanhang att fastslå ansvars- och arbetsfördelningen inom
detta militärt tekniska arbetsfält, vilket jag skall göra
med några få ord.
82
29 febr. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
