Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 7 mars 1936 - Tekniska föreningar - Skånska ingenjörsklubben, av F. M. - Insänt: Ingenjören och försvaret, av Fr. Berthelius och Rolf Steenhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
medlemmar invalt civilingenjör B. Dieden, ingenjör H.
Kempe samt direktörerna Gunnar och Gösta
Mazetti-Nissen. Efter avslutad middag överlämnades ordet till
professor Hans Wallengren, som höll ett med ljusbilder
illustrerat föredrag om "Hur naturen löst
flygproblemet". Utgående från den kända Ikaros-sagan, förde
professorn sina åhörare genom naturens riken från de
första för glidflykt utrustade varelserna, vilka levde för
300 millioner år sedan, via flygande ödlor och andra
utdöda jättedjur, fjärilar, bin och andra vingförsedda
insekter fram till nutidens fågelfauna, där naturen löst
flygproblemet på ett så fulländat sätt, att
ingenjörskonsten, ehuru den slagit fåglarnas rekord både i fråga
om hastighet och stighöjd, dock ännu är betydligt
underlägsen beträffande flygsäkerhet och även
lång-distansflygning utan mellanlandning. Rekordet i
sistnämnda avseende tillerkände talaren en flyttfågel, som
tillbringar sommaren på Labrador, vintern i Brasilien
och som tillryggalägger denna distans utan
mellanlandning. Ordföranden framförde auditoriets tack till
föredragshållaren för det utomordentligt intressanta
och fängslande föredraget. Talet för damerna hölls i
bunden form av disponenten Teodor Wintzell.
Hyllningen besvarades av fru Stella Rydholm. Båda
anförandena hälsades med livligt bifall. Civilingenjör
Emil Personne sjöng vid middagen med
ackompagne-mang av sin fru en av honom författad bordsvisa, i
vars refräng alla i mån av röstresurser instämde.
F. M.
INSÄNT
Ingenjören och försvaret.
Herr Redaktör.
I sitt föredrag den 19 febr. angående "Ingenjören i
försvarets tjänst — i fred som i krig" behandlade
inledaren huvudsakligen en av honom utförd undersökning av
de olika försvarsgrenarnas organisation och vidare ett
av bl. a. inledaren uppgjort förslag till deras
omorganisation. Vad i rubriken angavs, nämligen ingenjörens
insats i landets allmänna försvarsberedskap i krig och
fred, berördes däremot endast periferiellt.
Då emellertid några frågor angående de nuvarande
förhållandena vid Flottans varv berördes, vilka enligt
mitt förmenande kunna föranleda missförstånd, ber jag
att få framföra några synpunkter.
Undertecknad var bl. a. medlem av den kommitté,
som uppgjorde det förslag till varvsorganisation som
ännu i sina huvuddrag användes, och har även sedan
varit tillkallad att som sakkunnig yttra mig om
organisationsförhållandena vid varven.
Föredraganden framhöll som ett fel, att vid
Karlskrona varv en viss olikformighet och decentralisation av
de olika avdelningarnas organisationer var gällande,
och att då de stora världskoncernerna kunde ha
likformig organisation, så vore detta också lämpligt för
Flottans varv. Av detta yttrande får man lätt den
uppfattningen, att en världskoncern in i detalj har alla sina
företag fullt enhetligt organiserade. Detta torde vara
en sanning med mycket stor modifikation och torde
hänföra sig endast till själva topparna och knappast där.
En organisation bör vara ett medel för en ledning att
sköta och överblicka ett företag och icke ett
självändamål och bör för den skull smidigt forma sig efter de
inom ett företag befintliga verksamhetsgrenarnas art.
Äro driftsförhållandena olika, bör en god organisation
vara olika utformad för de olika förhållandena. Detta
torde vara allmänt erkänt och är också vad som är
rådande inom alla större företag.
Beträffande Karlskrona varv äro driftsförhållandena
vid de olika departementen mycket olikartade, från
Ingenjördepartementets fartygsbyggnad och
fartygsunderhåll, Torpeddepartementets serietillverkning och till
Artilleridepartementets typiska massfabrikation av
projektiler. Därför är och bör också organisationen vid dessa
olika ställen vara i sina detaljer utformad olika.
En sak som dessutom bör beaktas vid organisationen
av ett örlogsvarv är, att de olika avdelningarna måste
arbeta med vissa anslag, som av myndigheterna anvisats
och icke få överskridas, varför de ansvariga
departementscheferna måste ha möjlighet att ständigt följa
medelsåtgången.
Den av inledaren förordade, schablonmässigt
enhetliga, centraliserade organisationen torde icke
möjliggöra att de ansvariga personerna få de uppgifter och
erhålla den överblick över sina driftsförhållanden, som en
organisation avser att ge, om icke en ökad personal
härför anställes.
Vidare påpekades, att proportionen mellan
improduktiv och produktiv personal vid Karlskrona varv var
synnerligen ofördelaktig, jag antar, att då menats i
förhållande till ett privat varv, och avsågs väl slutsatsen
härav vara den, att organisationen skulle vara felaktig.
Den angivna siffran har av mig icke kontrollerats, men
vill jag framhålla, att Flottans varv är en
mobiliserings-central med alla de uppgifter som därav följa och som
ett privat företag icke har.
Dessutom torde påpekas, att en "hög
omkostnadsprocent", dvs. att förhållandet mellan improduktiva och
produktiva kostnader är relativt högt, icke behöver vara
ett direkt kriterium på en dålig organisation utan
snarare tvärtom, då just en god organisation avser att
nedbringa de produktiva utgifterna, ävensom naturligtvis
onödiga improduktiva, dock alltid med det målet för
ögonen, att totalkostnaden skall bli så låg som möjligt.
Högaktningsfullt
Fr. Berthelius.
Herr Redaktör.
Undertecknad ber att få framföra några reflexioner
med anledning av den diskussionsafton rörande
ingenjörerna och försvaret, som för någon tid sedan hölls å
föreningen. Jag fick under föredragets lopp, och i ännu
högre grad under den efterföljande diskussionen, en
stark känsla av att hela frågan, såsom densamma
framlades och ventilerades, kom att ligga vid sidan av det
problem, som väl närmast får antagas intressera de
många ingenjörer och teknologer, som infunnit sig till
sammanträdet. Den starka decimeringen av publiken
under diskussionen styrker mig i min uppfattning av
att något saknades. Den fråga, varom de flesta av
ingenjörerna torde önskat bli informerade, är kongruent
med föredragets titel, eller tydligare: Utnyttjandet för
militärt ändamål av vårt lands stora och högvärdiga
tillgång av ingenjörer och vetenskapsmän.
Det är väl icke längre förmätet att påstå, att
teknikerna i våra dagar utgöra en särdeles viktig ingrediens
i den moderna krigföringen, och ju mer specialiserade
industrierna och arbetsmaskinerna bli, och ju
intensivare driften bedrives desto viktigare är det väl för
de militära myndigheterna att kunna räkna med att
bruken, verkstäderna och de kemiska fabrikerna icke,
trots iråkat krigstillstånd, skola stå strandsatta inför
de svårigheter, som förorsakas av personalbrist,
råvaru-förändringar och mångdubbling av produktionen.
Härtill kommer även ett annat förhållande, nämligen att de
i krigstid särskilt dyrbara industrianläggningarna böra
skyddas av ett platsförsvar, exempelvis i form av
luftvärnsskydd. För detta platsförsvars rätta handhavande
kräves ovillkorligen en eller flera personer, som äro
insatta i byggnads-, drifts- och personalfrågor, och som
därför knappast kunna rekryteras ur andra led än
driftsteknikernas.
7 mars 1936
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
