Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1936 - Den högre tekniska utbildningens organisation, av Alf Grabe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Den högre tekniska utbildningens organisation.
Vid Svenska teknologföreningens extra
allmänna sammanträde den 5 mars utgjorde
organisationen av den högre tekniska
undervisningen centralpunkten för intresset.
Inledningsanförandet, som hölls av
föreningens ordf., myntdirektör Alf Grabe,
kastade ett blixtljus över de ekonomiskt
miserabla förhållanden varunder denna hela
vårt näringslivs intellektuella kraftkälla
arbetar. Det med Intensivt intresse och
starkt bifall emottagna anförandet
återgives nedan in extenso. Till diskussionen
återkomma vi senare.
Då Svenska teknologföreningen beslutat inbjuda
till en diskussion om den högre tekniska
undervisningens organisation i vårt land, så hava
anledningarna därtill varit flera. I första hand har iakttagits,
huru ett flertal av föreningens avdelningar av olika
anledningar upptagit tekniska undervisningsfrågor
till behandling, varvid framkommit ganska betydande
krav på omläggning av undervisningen i ena eller
andra riktningen samt framför allt starka krav på
uppdelning av nu befintliga professorers
ämnesområden på två eller flera nya lärostolar, men därjämte
hava även röster höjts för behovet av omläggning
av även den grundläggande undervisningen inom
respektive fackavdelningar. Sålunda hava
arkitekternas utbildning varit föremål för behandling inom
avdelningen Svenska arkitektföreningen, kemiska
ingenjörernas utbildning inom avdelningen för Kemi
och bergsvetenskap, elektrikernas utbildning inom
avdelningen Svenska elektroingenjörsföreningen, och
väg- och vattenbyggnadsingenjörernas utbildning
inom väg- och vattenbyggnadsavdelningen.
Man och man emellan torde även
utbildningsfrågorna diskuteras i växande grad och särskilt synas
sådana frågor som studietidens längd,
specialiseringen o. d. vara föremål för ett livligt intresse.
I själva verket är det föga underligt, att ett dylikt
intresse nu manifesterar sig. Närmare 30 år hava
förflutit sedan den kommitté, på vars utredning
högskolans nuvarande organisation i stort sett grundar
sig, utförde sitt arbete, och under denna tidsrymd
har oerhört mycket inträffat inom tekniken. Man
behöver endast peka på den oerhörda utvecklingen
och omläggningen inom transportväsendet, bilismens
genombrott och flygväsendets tillkomst, ångteknikens
oerhörda landvinningar, elektroteknikens alltjämt
växande betydelse såväl på stark- som
svagströms-området, radiotekniken m. m. för att inse, att en
grund, som lades för 30 år sedan, icke längre kan
vara modern, och att skäl finnas att revidera hela
organisationen.
Det är givetvis icke min mening att här påstå, att
tekniska högskolan efter den senaste genomgripande
omorganisationen stått stilla i sin utveckling.
Tvärtom hava vi ingenjörer ali anledning med glädje och
tacksamhet erkänna, att från högskolans sida
verkliga ansträngningar gjorts för att söka motsvara
teknikens förändrade krav, men det är att märka, att
högskolan med nödvändighet varit bunden av den
befintliga organisationen, och att det givetvis skulle
106
för högskolan varit lönlöst att framkomma med krav,
som skulle innebära en genomgripande omläggning.
Sådana skulle med säkerhet avvisats av
statsmakterna. Högskolan har därför måst inskränka sig till
att vid trängande behov söka lappa den gamla
klädnaden genom anhållan om en professur då och då
på något särskilt nödvändigt område, förbättrande
av anslag till utrustning osv. Tyvärr hava dessa
relativt blygsamma krav av statsmakterna ingalunda
alltid tillgodosetts.
Med hänsyn till nu antydda förhållanden kan
det knappast vara ägnat att förvåna, att
önskemålen om mera genomgripande förändringar i
högskolans organisation taga sig allt flera och starkare
uttryck.
För min del måste jag emellertid uttala, att såvitt
jag kunnat bilda mig en opartisk åsikt därom den
svenska ingenjörsutbildningen i stort sett ännu måste
anses stå på en hög nivå, men den tidpunkten
närmar sig med oroväckande hastighet, då bristerna i
organisationen komma att framträda med en styrka,
som liksom i början av seklet kommer att alstra
utbrett missnöje från såväl teknikernas som från
industriens sida.
En annan omständighet torde vara värd beaktande
i detta sammanhang. Efterkrigstiden har i stort sett
varit utmärkt av lågkonjunkturer och en oerhört
skarp tävlan nationerna emellan. Det har varit
nödvändigt att i genomgripande omfattning
omorganisera den svenska industrien för att bestå i
konkurrensen. Under sådana tider, mera än eljest, prövas
ingenjörskårens förmåga att finna nya utvägar, nya
arbetsmetoder och igångsätta nya tillverkningar.
Det är väl knappast en tillfällighet, att ingenjörerna
efter de genomlidna påfrestande tiderna kommit till
insikt om den oerhörda betydelsen av, att den högre
tekniska undervisningen ständigt, smidigt och
effektivt följer med tidens krav, och att detta nu tager
sig uttryck.
Slutligen har den s. k. Chalmerskommitténs
utlåtande med förslag till inrättande av en teknisk
högskola i Göteborg i hög grad aktualiserat frågan.
Det torde inom de högskolebildade ingenjörernas
krets knappast finnas mera än en mening om detta
förslag, nämligen den, att det framkommit under
trycket av ett sparsanihetssträvande, som gått ända
därhän, att det fått förkväva alla stora synpunkter
på den högre tekniska undervisningen. För min del
vill jag närmast jämföra detta förslag med något av
de futtiga förslag, som vid olika tillfällen under 80
och 90-talen sågo dagen med syfte att hjälpa upp
tekniska högskolan ur försumpningen, vilka
gudskelov icke blevo genomförda, men som likväl hade det
goda med sig, att de småningom banade vägen för
det stora och i stort sett utomordentliga 1908 års
förslag, som äntligen ledde till högskolans
omorganisation.
Betydelsen av den tekniska undervisningen för ett
lands näringsliv är väl allmänt erkänd, men få hava
väl gjort klart för sig i vilken oerhörd grad det
nutida samhället är beroende av tekniken. Våra klä-
14 mars 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
