Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1936 - Den högre tekniska utbildningens organisation, av Alf Grabe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Det torde under sådana förhållanden vara
oundgängligen nödvändigt att en omsorgsfull utredning
ägnas frågan, huru det skall vara möjligt att med
användande av samma utbildningstid dock göra
ingenjörsutbildningen mera lämpad för teknikens nya
krav. Detta betyder en ingående prövning av de
olika fackens utbildningsbehov redan från grunden,
och härvid bliver det sannolikt nödvändigt att redan
från början differentiera undervisningen mera än som
nu är fallet. Ett exempel må tillåtas mig till
belysande av denna fråga. Kemister och bergsmän
hava f. n. gemensam undervisning i matematik med
arkitekter och lantmätare. Det torde även för den
icke sakkunnige vara klart att dessa olika kategorier
måste hava mycket olika tillämpningsområden för
matematiken och att 0111 alla skola få sitt behov
fyllt en tidsförlust kommer att uppstå. Liknande
exempel kunna anföras från andra områden.
Ändrade industriella förhållanden kunna även hava
inflytande på undervisningen. Ett exempel må även
här tillåtas mig. För icke så länge sedan skildes
föga inom undervisningen på gruv- och
hyttingenjörer. Förhållandet hade sin grund uti dåtida
organisation inom industrien: En mängd små järnverk
nära sammanhörande med gruvförvaltningarna. I
och med koncentreringen av de små järnverken
till-större enheter och gruvorna till större gemensamma
förvaltningar blev specialisering önskvärd och möjlig.
Även åt dessa frågor bör ägnas uppmärksamhet
särskilt i samband med frågan om studiernas
specialisering, en fråga som är ytterst viktig och där
åsikterna under årens lopp starkt varierat. Tydligt
är att med en viss studietid en ingenjör kan nå
längre om utbildningen begränsas till ett relativt litet
område än om denna skall läggas på bredare bas.
Ser man saken i stort, har givetvis
ingenjörsutbildningen gått mot ökad specialisering, vilket bl. a.
visat sig i inrättande av olika fackavdelningar till
en början med gemensam grundläggande utbildning
och specialisering under sista studieåret och sedan
allt tidigare differentiering, så att nu den studerande
redan vid inträdet i högskolan måste angiva sitt
utbildningsmål. I denna riktning måste sannolikt
fortsättas genom inrättande av särskilda kurser i vissa
grundläggande ämnen för olika fackavdelningars
behov. Men då man numera talar om specialisering
torde man i allmänhet mena den specialisering, som
kan tänkas inom de olika fackavdelningarna,
exempelvis inom elektrotekniska fackavdelningen i
svagströms- och starkströmsteknici och exempelvis de
förras uppdelning i telefon- och telegrafteknici och
radioteknici, de senare i anläggnings- och
elektro-maskinteknici osv. Tydligt är att denna
specialisering är en åtgärd, som noga måste övervägas. En
specialist tränger visserligen djupare in på just sitt
område men samtidigt inskränkes hans horisont och
därmed hans användbarhet på vidsträcktare
verksamhetsområden. Jag har redan tidigare antytt att
specialiseringen intimt sammanhänger med
industriens organisation och att frågan säkerligen ställer
sig olika inom olika fack.
Specialiseringen var redan en av huvudpunkterna
uti 1908 års omorganisationsförslag och vid tekniska
högskolan hava olika fackavdelningar uppdelats i
studieriktningar på olika sätt. Man har här prövat
sig fram, i vissa fall gått för långt och gått tillbaka,
i andra kanske icke nått nog långt. Men att märka
är att industrien och teknikerna i detta hänseende i
allmänhet icke haft tillfälle att uttala sin mening
och att ej heller någon mera ingående allmän
utredning verkställts i denna fundamentalfråga. Det
är hög tid att en sådan kommer till stånd, som tager
hänsyn till industriens nutida behov.
En annan fråga i tekniska högskolans organisation
som behöver närmare utredas och klarläggas är
förhållandet mellan ingenjörsutbildningen och den
tekniskt vetenskapliga forskningen.
Den vetenskapliga ingenjörsutbildningen har sedan
ett par decennier tillbaka blivit ett slagord, som
använts till leda och jag höll på att säga av kreti och
pleti utan att man gjort klart för sig vad som
därmed avses. Vetenskapligheten har fått bliva en
täckmantel, som använts i tid och otid, ett
förhänge, vid vars heliga vävnad profana händer icke
våga röra och bakom vilken icke sällan döljer sig
mindre den verkliga förtjänsten än den andliga
högfärden.
Låtom oss klargöra innebörden i någon mån. Då
ordet vetenskap nämnes, får den vanliga människan
i allmänhet en vision av ett laboratorium, inrättat
med allehanda mystiska och subtila instrument, av
män, vilkas tankar söka pejla tingens gåta, inför
vilka han stannar i stum vördnad. Ja, så kan
vetenskapen te sig för den oinvigde, men låtom oss komma
ihåg, att vetenskaplig verksamhet är icke synonym
med laboratoriearbete och att allt laboratoriearbete
även om det är omgivet med de nämnda attributen
icke är vetenskap. Vetenskapen är icke bunden till
någon bestämd lokal. Den kan övas av geologen i
fält, av läkaren vid sjuksängen, av ingenjören i
verkstaden lika väl som på laboratoriet. Den ena platsen
kan vara lika god som den andra och den
vetenskapliga verksamheten kan kräva lika mycket av
sin utövare på den ena platsen som den andra.
Låtom oss göra klart för oss att varje systematiskt
och logiskt arbote på lösningen av ett problem är
vetenskap. I den meningen skall
ingenjörsutbildningen vara vetenskaplig, att den skall uppfostra
ingenjörerna till logiskt tänkande och systematiskt
arbete vid lösandet av de problem, som möta dem i
tekniken, vare sig detta sker i laboratoriet eller i
fabriken eller ute på fältet. Är det målet nått och
har ingenjören därtill fått erforderlig teknisk
kunskap, då är han också rustad att ute i driften föra
tekniken framåt. I sin verksamhet blir han då en
vetenskaplig forskare. Hans laboratorium är
arbetsplatsen, hans apparater maskinen och den där
sysselsatte arbetaren, och dessa äro sannerligen i sitt
rätta handhavande icke mindre subtila och
svårhanterliga än laboratoriets vågar och oscillografen
Men hand i hand med denna forskning skall löpa
en annan, som söker skapa nya grunder för tekniken,
ledd av män, som icke behöva oroas av
driftsingenjörernas mångskiftande göromål utan med tillfälle
att ostört fördjupa sig inom sitt oftast starkt
begränsade område och där tränga fram till vetandets
gränser för att därifrån bana nya stigar. Dessa skola
ävenledes hava sin utbildning, men låtom oss göra
klart för oss att lika litet som vi på en tid av 4 år
kunna utbilda en färdig drifteingenjör, lika litet
kunna vi utbilda en vetenskaplig laboratorieforskare
på denna tid. Drifteingenjören, som lämnar hög-
108
14 mars 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
