Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1936 - Ingenjören och försvaret. Diskussion, av H. Åkermark, Y. Schoerner, Fritz Egnell, S. E. Allstrin, Karl A. Wessblad, S. A. Thorén, A. Billberg, Sven Carlsson, Frithiof Holmgren, Carl C:son Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Ingenjören och försvaret.
Sedan i häfte 9 ingenjör Carl S:son
Schmidts föredrag i sin helhet införts och
publicerandet av diskussionsinläggen med
överste Ernst Lindhs anförande påbörjades
i häfte 10, fortsattes och avslutas
diskussionen i detta häfte.
Några av de i diskussionen deltagande
hava kompletterat sina diskussionsinlägg
med ytterligare anföranden, som emellertid
av utrymmesskäl måste stå över till ett
kommande häfte.
Amiral H. Åkermark: Ingenjör Schmidts föredrag
innebär mycket av intresse. "Vad han där anförde har jag i
i vissa delar haft tillfälle att taga del av i annat
sammanhang. Mycket av vad där sagts och den utredning,
som där framlagts, har behandlats bland annat av
marinförvaltningen och Rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap i deras yttranden över
försvarskommissionens betänkande, varför jag icke här skall
upptaga tiden med att närmare ingå därpå. Men det var
ett par punkter i ingenjör Schmidts föredrag, som jag
nu icke kan förbigå obeaktade.
Han berörde i sitt föredrag samarbetet mellan
arméförvaltningen och marinförvaltningen. Jag ber att få
vädja till här närvarande herrar generaler Österman
och Sylvan, huruvida det icke ligger en stor överdrift
i, vad han där framlagt. Det grundar sig på en
utredning, som gjordes för rätt länge sedan, åren 1931, 1932
och början av 1933, men sedan dess äro vidtagna
ändringar, avsedda att råda bot för mycket av vad som där
är klandrat. Marinförvaltningen har sålunda fått
fastställd ny instruktion i juni 1934. I denna är samarbetet
mellan de olika förvaltningarna inom försvaret reglerat.
Visserligen står icke arméförvaltningen särskilt där
omnämnd. På grund av bestämmelserna i
regeringsformen 47 § om samarbete mellan statsmyndigheterna
är detta obehövligt. Sådant samarbete förekommer också
mellan de olika vapenslagen i den mån så är
erforderligt.
Från arméförvaltningens artilleridepartement
rekvirera vi alla för marinen erforderliga finkalibriga vapen,
såväl handvapen som kulsprutor, med tillhörande
ammunition; i samarbete hava armé- och
marinförvaltningarna varit med om att framställa våra moderna
luftvärnspjäser och i gasfrågan hava vi intimt samarbetat
för nående av goda resultat. Uppenbart är att, då
arméartilleriet i övrigt i främsta rummet är avsett för
att döda människor under det att marinartilleriet i
första hand skall sänka fartyg, konstruktionerna måste
bliva olika och arbetet rättas därefter. Vad
fortifikationsdepartementet beträffar, så är det samma officer,
som är chef för arméförvaltningens befästningsbyrå och
marinförvaltningens fortifikationsavdelning och
intimare samarbete är väl omöjligt att åstadkomma. Chefen
för fortifikationen har dessutom inspektionsskyldighet
över våra kustfästningar. På ungefär samma sätt
förhåller det sig med samarbetet med flygstyrelsen; där
sådant är behövligt, äger det rum. I fråga om
Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap är
samarbetet numera fullt ordnat; för arméförvaltningen
genom nådigt brev av år 1933 angående
arméförvaltningens krigsförberedelser och för marinförvaltningen
genom liknande brev år 1935 angående
marinförvaltningens krigsförberedelser. Enligt min mening går
detta arbete nu utmärkt och har medfört goda resultat.
För sin del har marinförvaltningen
krigsleveranskontrakt klara för torpeder samt minor och liknande
krigsmateriel. Att slutliga krigsleveranskontrakt för övrig
för marinen erforderlig materiel ej ännu kunnat avslutas
är uteslutande beroende av brist på anslag för arbetets
fullföljande. Omfattande förberedelser äro dock gjox-da.
I samråd med armé- och marinförvaltningarna samt
flygstyrelsen har rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap gjort en första fördelning av landets
viktigaste industriella anläggningar mellan de tre
försvarsgrenarna, och jag är av den uppfattningen, att så snart
medel erhållas skall även detta arbete snart kunna
slutföras.
Ingenjör Schmidts anmärkning beträffande
bokföringen vill jag också något beröra. Marinförvaltningen
har lagt om sin bokföring. Vi införde nämligen år 1933
på försök ett nytt bokföringssystem. Från den 1 januari
i år är det reglementsenligt fastställt. Varvens
bokföring är i Stockholm centraliserad på det sätt, som
ingenjör ’Schmidt angivit. En undersökning är gjord
att införa samma system på varvet i Karlskrona, som
är fyra gånger större än det i Stockholm. Det visade
sig emellertid där vara både olämpligt och oekonomiskt,,
varför vi ansåg oss endast kunna centralisera
upphandlingen. Med våra egna experter och med anlitande
av-framstående industrimän göra vi allt för att
åstadkomma det bästa möjliga resultat och minska
kostnaderna.
Jag kommer så till frågan om en enhetlig
förvaltningsledning. Det är ju så, att den moderna krigsmaterielen
är ytterligt komplicerad. Detta har gjort, att man icke
blott har olika slags materiel för armén, marinen ocli
flyget, utan inom varje vapengren finnes en mångfald
olika slag av materiel, så komplicerad, att man inom
varje vapengren nödgats specialisera såväl materielen
som den personal, som skall sköta den. Detta ha vi
genomfört inom marinen ända från gemene man upp till
officerare och ingenjörer. Sålunda äro flottans
officerare uppdelade på olika slag av vapentjänster, nämligen
artilleritjänst, torpedtjänst, mintjänst, ubåtstjänst ocli
flygtjänst, samt dessutom på en del specialtjänster
såsom radioofficerare, gasofficerare m. fi. Alla dessa lia
sin speciella uppgift och måste följa utvecklingen, en
var inom sitt område. Dessa officerare och dem
underställd personal ha endast att tekniskt-taktiskt använda
materielen och måste vara så specialutbildade, att de
kunna använda den i striden. För konstruktion,
tillverkning och underhåll av vår dyrbara materiel är
flottan helt beroende av sina ingenjörer, vilka alltså hava
en stor och ansvarsfull uppgift. För att kunna fylla
denna på sätt som kräves hava även de måst
specialiseras. Förutom våra egentliga mariningenjörer,
skeppsbyggarna och maskiningenjörerna, finnes ett flertal olika
specialingenjörer, nämligen torpedingenjörer,
miningenjörer, elektroingenjörer, radioingenjörer,
verkstadsingenjörer, väg- och vattenbyggnadsingenjörer, kemister och
på sista tiden till och med en bergsingenjör för vår
oljetillverkning på Kinnekulle.
Ingenjör Schmidt synes vilja giva hela försvaret en
enda teknisk förvaltning eller sektion för att såmedelst
åstadkomma standardisering. Detta visar att ingenjör
Schmidt ej har tillräcklig kännedom om hela
förvarsorganisationen. Vi kunna ej biträda ett dylikt förslag.
Numera kräves teknisk specialisering mera än förr och
därför finnes nu för tiden ingen människa med
kompetens och tillräcklig insikt att kunna enhetligt leda alla
försvarstekniska uppgifter. Härför skulle behövas en
stor stab av speciella ingenjörer, icke blott
mariningenjörer utan även ingenjörer från armén och flyget. Det
skulle komma att bliva ett stort huvud ovanpå den
nuvarande i stort sett goda organisationen och säkerligen
verka fördröjande, under det att vi vilja gå till den
verkliga sakkunskapen och utnyttja den, där den är till-
110
14 maks 1930
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
