Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 20 juni 1936 - Den högre tekniska undervisningen och nutidsläget, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
stegen, för vilka ingenjörerna äro ansvariga, skulle
ligga vid sidan om eller rent av vara motriktade
samhällsintresset. Men det är av vikt, att framtidens
teknik ej får gripa in i samhällets funktioner som en
blind naturkraft utan länkas in i banor, där den kan
utveckla största sociala nytta. Detta är i själva
verket vår mekaniserade civilisations största problem.
Det kan nu i första hand ifrågasättas i vad mån
det är lämpligt att sammankoppla
ingenjörsutbildningen med studiet av sociala problem av denna
omfattning, vilkas lösning ännu ligger fjärran. Man
kan förmena, att insatser på detta område icke
tillkomma teknikern som yrkesman utan som
medborgare, och att de avgörande ingreppen här ligga
huvudsakligen inom statsmännens och finansmännens
verksamhetssfär. Häremot kan emellertid invändas,
att någon i längden tillfredsställande lösning
näppeligen kan tänkas såsom resultat av enstaka
personliga insatser utan endast genom målmedveten och
lojal samverkan mellan de många, som representera
de olika faktorerna i den utveckling, som måste
regleras. Det är icke uteslutet, utan tvärt om mycket
sannolikt, att teknikens sociala följeproblem för
framtiden bliva minst lika viktiga som den
tekniskt-vetenskapliga utvecklingen i och för sig. Detta
innebär, att teknikern måste för framtiden i högre grad
än hittills tänka och intressera sig socialt. På
grundval av sin kunskap om tekniken, dess resurser
och utvecklingsmöjligheter har han vissa
förutsättningar att kunna bedöma dess sociala verkningar från
helt objektiva utgångspunkter, och genom sin
förtrogenhet med vetenskapligt skolat och samtidigt
praktiskt inriktat tänkande bör han hava utsikt att
kunna göra insatser av värde även i fråga om
lösningen av de samhällsproblem, som sammanhänga
med dessa verkningar. En mera markerad inriktning
av sådan karaktär förutsätter emellertid upplysning,
i första hand genom en grundläggande undervisning,
som tidigt nog fäster den unga generationens
uppmärksamhet vid den tekniska verksamhetens sociala
samband.
Dessa tankebanor äro så tillvida icke helt nya, som
jag redan år 1929 hade tillfälle att i en uppsats
"Teknik, vetenskap och ingenjörsutbildning" i
dagspressen framföra några synpunkter, vilka kunna
betraktas som förelöpare till denna artikel. De gångna
åren synas hava lämnat så tydliga belägg för deras
sanning, att det förefallit mig motiverat utveckla
dem närmare, desto hellre som i mellantiden liknande
idéer skymtat fram även på andra håll.
Det är kanske vanskligt att redan här formulera
något mera bestämt program för en dylik
undervisningslinje. Det synes dock välbetänkt att ej offra
något mera väsentligt av den tekniskt-vetenskapliga
underbyggnaden för att skapa något slags affärs- eller
socialingenjörer med teknisk halvbildning. Ej heller
torde det vara lyckligt att annonsera en dylik linje
såsom skola för blivande industriledare och
verkchefer. Men den bör ordnas så, att unga män, som
känna sig intresserade av teknikens ekonomiska,
praktiska och sociala problem kunna komplettera sin
utbildning genom kurser i industriell organisation,
national- och affärsekonomi, handelsteknik,
bankväsen, socialvetenskap och psykologi, sammanförda
till ett organiskt helt, tillrättalagt med hänsyn till
teknikens behov och intressen — vilket senare är det
icke minst viktiga, om resultatet skall bliva det
avsedda.
För att möjliggöra en dylik utbildning av ej
alltför torftig art torde emellertid krävas, att det
sista av de nuvarande fyra studieåren ägnas helt
häråt. Differentiering mellan den mera
tekniskt-vetenskapliga och den tekniskt-ekonomiska linjen
— om vi för korthetens skull benämna den så —
skulle sålunda inträda efter tredje studieåret. En
dylik differentiering skulle lämpligen innebära, att
den grundläggande undervisningen inom respektive
fackskolor bleve gemensam för alla studerande,
medan det fjärde året skulle för den
tekniskt-vetenskapliga linjen företrädesvis ägnas åt mer
avancerade konstruktions- och andra övningsuppgifter,
för den tekniskt-ekonomiska linjen åt ovan
skisserade studieprogram. Examina skulle för de båda
studieriktningarna vara fullt likvärdiga, och för dem,
som äro intresserade av fortsättningsstudier för
doktorsgrad bör intet hinder möta att tillfredsställa denna
sin önskan inom den nya linjen lika väl som inom
den gamla. I den mån det är möjligt med hänsyn till
läroplanernas uppgörande bör det även lämnas viss
frihet för mer speciella kombinationer.
Det är givet, att en dylik omläggning av
undervisningens grundplan kräver ej oväsentliga ingrepp i
det bestående, om man t. e. närmast tänker på
Tekniska högskolan, ehuru de ej böra vara oöverkomliga.
Den sedan länge aktuella frågan om Chalmerska
institutets omdaning till högskola inbjuder emellertid
till begrundande av ett första försök på denna plats,
om idén i en eller annan form vinner anklang. Den
ekonomiska kursen kräver inga dyrbara laboratorier,
en omständighet, som måhända har sin betydelse. Vid
de utredningar angående Chalmersinstitutet, som
verkställts under årens lopp, har man ej varit
främmande för tanken, att de båda högskolorna skulle
på lämpligt sätt komplettera varandra — önskvärt
ej endast ur statsfinansiell synpunkt, utan även med
hänsyn till studenternas och teknikens behov. Den
tanken framfördes redan av 1919 års
Chalmerskom-mitté, att undervisningen i Göteborg borde —
åtminstone inom vissa discipliner ■— inriktas på
tillämpningsområden, som vid högskolan i Stockholm voro
mindre väl tillgodosedda. Då de olika fackskolornas
tekniska undervisningsprogram dock måste vara
åtminstone formellt något så när fullständiga, har det
visat sig svårt att utforma klara riktlinjer för en
dylik undervisning, vars allmänna karaktär måste
bliva i huvudsak beroende av resp. lärares
inställning. Det här antydda förslaget sträcker sig
väsentligt längre men torde samtidigt erbjuda bättre
förutsättningar för en rationell lösning.
J. Körner.
\
306
25 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
