Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 4 juli 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prestige har ytterligare stärkts genom den väl
balanserade budget, som han i april framlade för
underhuset. Det gällde närmast att skaffa täckning för de
kraftigt ökade rustningsutgifter, om vilkas
nödvändighet man är ganska allmänt ense även utanför
regeringspartiet. Trots avsevärd ökning av de löpande
inkomsterna blev detta möjligt endast genom
skattehöjningar. Den viktigaste av dessa gällde te.
Inkomstskatten har samtidigt höjts för inkomsttagare,
under det de skattefria avdragen för de mindre
inkomsttagarna kunnat höjas. Utgifterna för
statsskuldens amortering och förräntning äro fortfarande
enorma, men visa dock minskning på grund av
regelmässig skuldavbetalning och förmånliga
räntekonverteringar.
En för det offentliga livets män i England högst
beklaglig affär stod direkt i samband med
budgeten. Kolonialministern J. H. Thomas, utgången ur
MacDonalds "nationella arbetarparti" — en pittoresk
gestalt med en lång fackföreningskarriär bakom sig
— angreps för att ha möjliggjort spekulationer och
vinster i sin omgivning genom indiskretioner om
budgetens kommande innehåll. En
undersökningskommission fastslog angreppens berättigande, och i
juni måste Thomas avgå. Denna affär,
"budgetläckan", har i England väckt stor och pinsam
uppmärksamhet. Dess behandling är emellertid typisk
för de stränga krav som i detta land ställas på
offentliga personers hederlighet.
I Frankrike medförde de i slutet av april
förrättade valen till deputeradekammaren en framgång för
"folkfronten", som erhöll majoritet i kammaren.
Förskjutningen mellan de båda stora blocken är
emellertid mycket ringa: högern och centern utgöra alltjämt
cirka 44 % av väljarna, och folkfrontens majoritet är
beroende av det radikalsocialistiska partiet, som är
rent borgerligt, men besjälat av en våldsam
antifascism och antiklerikalism. Detta parti — Herriots
och Daladiers parti — har emellertid gått starkt
tillbaka. Sedan sista valet 1932 har det förlorat cirka
20 % av sitt röstetal och utgör nu endast 15 à 16 %
av väljarna samt är ej längre kammarens största
parti. Den ställningen har måst avstås till
socialisterna. Även kommunisterna ha kunnat uppvisa ett
högre röstetal än radikalsocialisterna. Den nyvalda
kammarens sammansättning motsvarar ej alldeles
ställningen bland väljarna. "Folkfronten" stödes
sålunda av cirka två tredjedelar av de deputerade,
men dess majoritet förloras, om den ej längre kan
räkna med de radikala, vilka lätt kunna stötas bort
av en mera målmedvetet socialistisk politik eller av
hot mot samhällsordningen från de rödas sida. Det
parlamentariska läget förblir alltså föga mindre
obestämt än förut.
Emellertid ansågs valutgången böra medföra, att
regeringen Sarraut—Flandin avgick, och att
regeringsuppdraget lämnades åt valets främste segerherre,
socialistledaren Léon Blum.
Den av Blum bildade folkfrontsregeringen är i rätt
hög grad heterogen. Utrikesministern Yvon Delbos
hör till radikalerna, men har hittills ej gjort sig vidare
bemärkt. Denna grupps främsta kraft är i stället
vice konseljpresidenten och försvarsministern
Daladier, tillhörande partiets vänsterflygel. En särskilt
svår och otacksam uppgift är den som väntar
finansministern Vincent Auriol. Den från Stavisky-affären
kände Chautemps är åter tillbaka i regeringen. Som
"starka namn" betraktas flygministern Pierre Cot och
inrikesministern Roger Salengro. Ett
uppmärksammat drag är också utnämnandet — för första gången
i Frankrike — av kvinnliga ministrar. Bland dessa
märkas nobelpristagarinnan M:me Irène Joliot-Curie,
tillhörande socialisternas vänsterflygel.
Folkfrontens alla inre motsättningar gå igen inom
ramen av denna regering, som vid häftigare
påfrestningar torde få mycket svårt att hålla samman.
Tillsvidare har den emellertid av deputeradekammaren
erhållit förtroendevotum med 174 rösters majoritet.
Blum-regeringens program är dels kamp mot
"fascismen", varmed särskilt menas de nationella
ligorna, dels en slags fransk Roosevelt-politik med
ny sociallagstiftning, förbättrade arbetsvillkor och
höjda arbetslöner — dock utan varken inflation eller
devalvering av francen. Dessutom skall
budgetdeficitet täckas, och detta utan ny verklig
skattebelastning. Allt detta låter orimligt och sinsemellan
oförenligt men uppgives skola kunna ske genom
förtroendets återvändande, de tesauriserade medlens
placering i ny statskredit och ökad omsättning
överhuvud. En snar framtid kommer att visa hur långt
detta är möjligt. Misslyckande på en enda
betydelsefull punkt i finansieringsprogrammet kommer
att sätta regeringen Blum på ett hårt prov.
Den allmänna uppmärksamheten i Fankrike har
emellertid ännu mer fängslats av vad som skett
utom parlament och regering. Omedelbart efter
Blums regeringstillträde begynte en generalstrejk
under kommunistisk ledning. Den var förenad med
många olagligheter, såsom besättande av
arbetslokaler och fabriker, inlåsande av chefspersonal osv.
Ägarnas rättigheter skyddades icke av regering eller
ordningsmakt, och efter några dagar biföllos de
strejkandes krav över så gott som hela linjen. I och
för sig voro arbetarkraven ingalunda orimliga —
tvärtom. Arbetarklassens ställning i Frankrike har
under trycket av en deflationistisk och hänsynslöst
kapitalistisk politik blivit långt sämre än i England
eller Tyskland. Men framgången har vunnits med
olagliga medel och i hög grad stärkt den
revolutionära kommunismens inflytande. När därtill kommer
att arbetarnas strejkvinster vid eventuellt
penningvärdefall kunna komma att visa sig illusoriska,
riskerar man ett snart återupprepande med längre
gående syftemål av den för samhällsordningen
mycket vådliga generalstrejkaktionen.
Under kommunistiskt tryck har också
inrikesministerns upplösningsdekret mot de "nationella
ligorna" tillkommit. Detta utfärdades den 18 juni
och är riktat mot Eldkorsen, francisterna m. fl.
Självfallet är detta mera en symbolisk handling.
Organisationerna i fråga äro för starka för att på detta
sätt kunna förintas. Men åtgärden innebär en
tydlig förstärkning av de kommunistiska
kamporganisationerna, vilkas verksamhet icke möter något hinder
från myndigheternas sida.
Under dessa oroliga och ovissa inre förhållanden
kan man icke från fransk sida vänta sig någon större
aktivitet i den yttre politiken. Blum är bunden vid
Rysslandsalliansen, vid anti-tysk politik och vid
demonstrationspolitik mot den italienska fascismen.
Sanktionernas upphävande kommer dock icke att
möta något motstånd från fransk sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
