Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 26 sept. 1936 - Lättmetallerna inom skeppsbyggeriet m. m., av K. H. Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
26 SEPT. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 39
O
1 9 3 6 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 66
INNEHÅLL: Lättmetallerna inom skeppsbyggeriet m. m., av civilingenjör K. H. Larsson. — En förnämlig
industrimannagärning. — Papper och cellulosa. — Notiser. — Litteratur. — Sammanträden.
Lättmetallerna inom skeppsbyggeriet m. m.
Av civilingenjör K. H. LARSSON.
Teknikens utveckling under de senaste 50 à 75
åren sammanhänger i stor utsträckning med nya
rön på stålframställningens område. Detta materials
egenskaper hava i hög grad förbättrats, och man kan
genom att använda högvärdiga stålsorter avsevärt
nedbringa en konstruktions egenvikt. Isynnerhet
på kommunikationsteknikens område hava
emellertid fordringarna i detta avseende stegrats enormt,
och härigenom har användningen av särskilt lätta
metallegeringar blivit aktuell. Under de senaste 10
åren har lättmetalltekniken gjort mycket stora’
framsteg.
Aluminium har, som känt är, fått stor användning
för tillverkning av husgeråd o. d. Den rena
metallen aluminium är mycket korrosionsbeständig, men
dess hållfasthetsegenskaper äro icke
tillfredsställande vid jämförelse med exempelvis järn och stål.
Genom legering av aluminium med andra metaller
kan man få fram material, vilkas
hållfasthetsegenskaper bliva fullt jämförbara med stålets. De erhållna
legeringarnas korrosionsbeständighet blir emellertid
sämre än den rena metallens. Det har därför
uppstått en hel serie av olika lättmetall-legeringar, vilka
äro avpassade för olika användningsområden. De
legeringar, vilka såsom utpräglat
saltvattenbeständiga hava särskilt intresse för skeppsbyggeriet, bliva
dyrbara. På grund härav har det framkommit ett
speciellt förfaringssätt, som består däri, att icke
korrosionsbeständiga aluminiumlegeringar med goda
hållfasthetsegenskaper överdragas med ett tunt skikt
av ren aluminium, på tyska kallat
"Plattierungsver-fahren". Genom detta tillvägagångssätt kan man till
rimlig kostnad få fram saltvattenbeständigt material
med goda hållfasthetsegenskaper.
Vid användning av lättmetaller av olika slag i en
konstruktion är det av stor betydelse, att de
speciella egenskaper, vilka äro utmärkande för
ifrågavarande material bliva beaktade. Ett förhållande,
som man särskilt bör ha i minnet, är den höga
värmeutvidgningskoefficient, som lättmetallerna hava.
Kolvar till förbränningsmotorer av lättmetall t. e.
kräva större spel än tackjärnskolvar. Vid utförandet
av en konstruktion, där både stål och lättmetall finna
användning, måste man taga hänsyn till olikheten
i värmeutvidgning, då lättmetallen, om den blir
inspänd i en kraftig stålkonstruktion, lätt kan
deformeras vid uppvärmning. Man bör även beakta
skillnaden ifråga om elasticitetsmodulen, som för
lättmetaller endast utgör ungefär 1/3 av stålets.
Ett flertal lättmetallegeringar äro härdbara.
Härdningen utföres på så sätt, att materialet först
uppvärmes till 500°C. Då det är av betydelse, att denna
temperatur noggrant iakttages, sker upphettningen
fördelaktigast i ett saltbad. För detaljer med en
godstjocklek under 5 mm bör uppvärmningen pågå
15—30 min., för grövre stycken upp till 60 min.
Härefter avkylas arbetsstyckena i vatten av
rumstemperatur, varvid iakttages, att delar, vilka
upphettats i saltbad, noga renspolas.
Lättmetaller och i synnerhet härdbara kvaliteter
böra i största utsträckning bearbetas i kallt tillstånd.
Vid uppvärmning över ca 150°C försämras
materialets hållfasthetsegenskaper avsevärt, och vid
avkylning sker ingen återgång till de ursprungliga
värdena. Om det någon gång är nödvändigt att värma
materialet för att verkställa en viss bearbetning, bör
det färdiga arbetsstycket åter härdas på sätt som
ovan angivits.
Lättmetaller kunna i allmänhet svetsas. De
härdbara kvaliteterna böra dock nitas, då vid svetsningen
materialet i närheten av svetsfogen genom
uppvärmningen förlorar sin hållfasthet i viss utsträckning.
Nitar slås i kallt tillstånd. Man väljer i allmänhet
nitar av samma sammansättning som materialet i de
konstruktionselement, vilka skola förbindas med
varandra — gärna dock av en något mjukare kvalitet.
Nitar av härdbart material få icke vara för hårda.
Då de "hårdna efter", böra de slås inom 4 timmar
efter sedan de härdats. Härdningsproceduren kan
utan skada för materialet upprepas godtyckligt antal
gånger.
Beräkning av nitförband avviker något från
förhållandena vid järnkonstruktioner. Då nitarna slås
i kallt tillstånd, kan man icke räkna med nämnvärd
friktion mellan plåtarna, utan nitarna få räknas för
avskärning. Lättmetallnitarnas skjuvhållfasthet kan
sättas — 0,6 à 0,7 gånger draghållfastheten. Vid
fastställande av nitarnas längd får man taga hänsyn
till att tillräckligt mycket material förefinnes för
fyllning av nithålet i plåtarna och för
åstadkommande av ett nithuvud. 1,6—1,8 d utöver
sammanlagda plåttjocklekarna kan anses vara normalt..
Vattentäta nitväxlar i järnkonstruktioner
åstadkommas vanligen genom diktning av plåtkanterna. Detta
förfaringssätt lämpar sig icke vid lättmetaller
redan av den grund, att det oftast rör sig om små
materialdimensioner. För att vid båtar och liknande
konstruktioner åstadkomma täta förbindningar bör
12 sept. 1936
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
