Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 40. 3 okt. 1936
- Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
| 3 OKT. | UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN | HÄFTE 40 |
| 1936 | CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD | ÅRG. 66 |
INNEHÅLL: Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén. — I Norge. — Svenska teknologföreningens
höstutflykt. — Sammanträden. |
Det utrikespolitiska kvartalet.
Av RÜTGER ESSÉN.
Skärpta motsättningar. Fredsproblemet
till stor del ett inre ordningsproblem. —
Frankrike frångår guldet. Början till
guldblockets sönderfall. — Tyskt-italienskt
närmande: Uppgörelse om Österrike.
General Rydz-Smigly i Frankrike. — Det
spanska inbördeskriget: förhistoria,
folkfrontens seger, rättsordningens förfall,
generalernas aktion, krigsförloppet,
framgångar för nationalisterna. De
internationella återverkningarna. — Planerna på
ett nytt Locarno-avtal. Skärpt tysk-rysk
motsättning. N.-F.-församlingen i Genève.
— Den engelska opinionen och Tyskland.
Edward VIII:s Medelhavsresa. — Blums
svårigheter. — Tyskland:
Berlin-Olympiaden. Partidagen i Nürnberg. Tysk
ekonomisk offensiv mot Sydeuropa. Dr
Schachts resor. — Nytt Dardanell-avtal.
— Diktatur i Grekland. — Palestina och
Egypten. — Blodsuppgörelse i Ryssland.
Stockholm den 26 september 1936.
Det sistförflutna kvartalet har utmärkt sig för en
hög grad av politisk oro och spänning. Främst
har denna oro yttrat sig i fortsatt forcerad
upprustning världen runt. Det spanska inbördeskriget har
vidare till ytterlighet skärpt motsättningen, icke, som
ofta påståtts, mellan de demokratiska staterna och
diktaturerna, utan mellan de "fascistiska" staterna och
"folkfronts"-staterna, vilket är något helt annat.
Men samtidigt gör sig både i London, Paris, Berlin
och Rom en klar insikt gällande om nödvändigheten
av den europeiska fredens upprätthållande. Frågan
är endast om det på alla punkter och vid alla
tillfällen skall lyckas hålla tillbaka hotande utbrott av
masslidelser och masspanik. Icke alla regeringar
erbjuda härvid lika starka garantier, och man kan
därför väl göra gällande, att problemet om statsmaktens
inre auktoritet och det yttre trygghetsproblemet till
stor del kommit att sammanfalla.
Med övervägande tillfredsställelse torde man
däremot få hälsa en betydelsefull händelse på
valutapolitikens område, nämligen guldblockets begynnande
sönderfall. Franska regeringens beslut att frångå
guldmyntfoten och devalvera francen, kungjort i går,
den 25 dennes, kommer nämligen med all säkerhet
att få denna verkan. Det uppseendeväckande steget
har delvis framkallats av de växande svårigheterna
både för franska staten och för franska industrien att
finansiera ministären Blums nya socialpolitik, men
alldeles frånsett detta hade nog Frankrikes
övergivande av guldet förr eller senare framtvungits
av allmänna handelspolitiska skäl. Beslutet har
fattats på grundvalen av ett
engelskt-franskt-amerikanskt valutaavtal och nedskrivningen av
francvalutan torde komma att genomföras gradvis. Sannolikt
måste Schweizerfrancen inom kort följa det franska
föredömet. Mera ovisst är hur Holland kommer att
ställa sig. Och allra ovissast är Tysklands framtida
valutapolitik. Förmodligen kommer Tyskland, om det
överger sin nominella guldmyntfot, att i samband
därmed söka tillvinna sig särskilda handelsförmåner.
Antagligen kommer i varje fall Frankrikes
betydelsefulla steg att leda till en utjämning och en allmän
lättnad i världens tunga och komplicerade
valutaförhållanden.
På det storpolitiska området har två
händelseförlopp under de sista tre månaderna behärskat
uppmärksamheten. Det ena — mindre bemärkt, men
synnerligen betydelsefullt — har varit det
tysk-italienska närmandet med en uppgörelse
Tyskland—Österrike som basis. Det andra har varit det spanska
inbördeskriget och dess internationella
följdverkningar.
Avtalet Berlin—Wien, sannolikt till stor del ett
verk av von Papen, Tysklands Wienambassadör
sedan två år, undertecknades den 11 juli. Det
kungjordes samtidigt, att avtalet hade Italiens fulla
gillande. Det kan med andra ord i praktiken betraktas
som en tysk-österrikisk-italiensk uppgörelse.
Tyskland erkänner Österrikes fulla suveränitet.
Österrike utfäster sig att föra en allmän politik, som står
i överensstämmelse med dess egenskap av en tysk
stat. Detta är i stort sett formeln för en allians. De
ömsesidiga motåtgärderna ha upphört och nazismen
i Österrike fått större rörelsefrihet. Den allvarligaste
tvisteanledningen mellan Rom och Berlin har
därmed övervunnits eller åtminstone tillsvidare
tillbakaträngts, och med detta har också följt ett tydligt
samgående Tyskland—Italien i den stora
mellanfolkliga politiken. Denna uppgörelse har varit
synnerligen förmånlig för bägge parterna, vilka var för sig
väl behövt detta stöd: Italien på grund av
efterverkningarna av den stora ansträngning, som Abessiniens
besegrande krävt, Tyskland på grund av den alltmer
markerade fientligheten från Sovjetunionens sida
samt även vissa tendenser till uppluckring av det
polsk-tyska samförstånd, som den avlidne marskalk
Pilsudski genomförde från hösten 1933. I detta sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jun 5 23:24:25 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1936a/0477.html
