Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 3 okt. 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
även innebära den sannolika förlusten av de högst
betydande engelska kapitalinvesteringarna i
Spanien.
Allra mest tvetydig är dock Frankrikes ställning.
Regeringen Blum och den franska "folkfronten"
sympatisera helt med den spanska regeringen, men man
har dock hittills inskränkt sig till hjälp under hand.
Även denna försvåras av det organiserade
motståndet från den franska nationella opinion, som
betraktar de spanska vitas sak som sin egen. Vad
som främst avhållit regeringen Blum från klart
ställningstagande är väl dock hänsynen till de vådliga
utrikespolitiska konsekvenserna av aktiv officiell
hjälp från Frankrikes sida åt Spaniens röda. Den
franska regeringen har därför också tagit intiativet
till ett allmänt non-interventionsavtal i fråga om det
spanska kriget. Detta förslag har så småningom "i
princip" antagits från nästan alla håll, men hittills
haft föga praktisk effekt. Sannolikt blir
inbördeskriget avgjort innan en verkligt bindande
internationell överenskommelse i detta hänseende kommit till
stånd. Regeringen Blums initiativ har dock haft en
viss fredsbevarande betydelse. Faktiskt synes den
omedelbara faran för det spanska inbördeskrigets
vidgande till ett europeiskt krig åtminstone
tillsvidare övervunnen.
I detta läge fortfara alltjämt de särskilt från
England utgående ansträngningarna att få till stånd ett
nytt Locarno-avtal i stället för det gamla avtal från
hösten 1924, som slutligt upphört att äga värde
genom Tysklands remilitarisering av Rhenlandet och
Frankrikes militärallians med Sovjetunionen. Efter
en den 23 juli i London avhållen konferens mellan de
tre ännu delvis solidariska Locarno-makterna
Frankrike, England och Belgien utfärdades sålunda en
gemensam inbjudan till Italien och Tyskland att
deltaga i en framtida konferens för ett nytt
Locarno-avtal. Utsikterna för ett dylikt synas emellertid icke
ljusa. Lika litet har den brittiska regeringen hittills
haft framgång i sina bemödanden att få tyska
regeringen att fixera sitt fredsprogram i detaljer. Under
tiden fortgår upprustningen och växer den
ömsesidiga misstron.
Det avgörande hindret för ett europeiskt
trygghetsavtal efter stora linjer synes numera närmast vara
Frankrikes ovilja att släppa sin i verkligheten endast
mot Tyskland riktade militärallians med
Sovjetunionen och Tysklands ännu mer bestämda vägran
att låta Moskvaregeringen deltaga som garant i en
dylik europeisk uppgörelse. Den tyska regeringen är
nämligen övertygad om att den ryska politiken
endast eftersträvat Europas splittring, en uppfattning
som också erhåller ett visst stöd genom arten av den
politik vilken Litvinov som Sovjetunionens
representant bedriver i Genève och annorstädes. Här står
en orubblig principuppfattning mot den
traditionella diplomatiens strävanden att överbygga
oförsonliga motsättningar med dubbeltydiga formuleringar.
Den växande tysk-ryska motsättningen lär
emellertid knappast kunna övervinnas med dylika medel,
och sannolikheten synes alltså tala för att tidsläget
ännu ej mognat för ett europeiskt trygghetsavtal av
reellt värde.
Det nya sammanträde med den sedan hösten
ajournerade Nationernas förbunds församling, som
öppnades i Genève den 30 juni, medförde som väntat
sanktionspolitikens slutliga avskrivning. Abessiniens
fördrivne monark, som anlände till Genève från
London, beredde församlingen en pinsam stund genom
att i egen person vädja till uppfyllandet av paktens
utfästelser om garanti för alla medlemsstaters
integritet. Detta var emellertid endast ett skådespel.
Saken var avgjord på förhand. Församlingen
uttalade sig enhälligt för upphörande av sanktionerna
mot Italien, varefter dessa också i samtliga
medlemsstater upphävts.
Utvecklingen har gått hastigt sedan
Hoare—Laval-planen, vars genomförande skulle besparat det
internationella samarbetets organisation en hård
påfrestning, i december 1935 avvisades under trycket av
en okunnig och hysterisk "freds"-opinion. Å andra
sidan har sanktionspolitikens förolyckande dock
medfört den vinsten, att insikt överallt vunnits om
nödvändigheten av en N. F.-reform. Skall emellertid
denna bli av något reellt värde måste först den
politiska grundval skapas som heter varaktigt och ärligt
samförstånd mellan Europas stora folk. Intill detta
uppnås kommer det nuvarande stympade förbundet
med sina falska universalitetsanspråk sannolikt
alltjämt att förbli en korsning mellan en skeninstitution
för en mellanfolklig rättsordning och ett politiskt
redskap för en viss inom förbundet dominerande
maktgrupp.
Den nu i september öppnade sjuttonde ordinarie
förbundsförsamlingen i Genève lär knappast få någon
större politisk betydelse. Italien avhåller sig
tillsvidare från deltagande på den grund att församlingen
under inflytande av småstatsopinionen icke vägrat
de av negus befullmäktigade ombuden att taga plats
för Abessinien. I generaldebatten ha emellertid i viss
mån nya toner hörts, särskilt från den engelska
utrikesministern Eden, som talade för en utvidgning av
förbundets politiska uppgifter under tydligt
närmande till den revisionistiska ståndpunkten.
Denna gest torde främst ha varit avsedd att väcka
gensvar i Tyskland. Det är överhuvud
anmärkningsvärt med vilket levande intresse man i England följer
utvecklingen i Tyskland under nazistregimen.
Meningarna äro visserligen mycket starkt delade mellan
dem som, i likhet med Winston Churchill, i Tysklands
återvunna maktställning främst se en fara för freden
och jämvikten, och dem som hysa förtroende och
tillit till Hitlers fredsförsäkringar. Till den sistnämnda
gruppen har nyligen sällat sig den nu 73-årige Lloyd
George, som efter besök i Tyskland och samtal med
Hitler förklarat sig gå i god för uppriktigheten i
den nya tyska politikens inriktning på fredlig
utveckling. Hur som helst blir den engelska opinionens
ståndpunktstagande till detta spörsmål av största
betydelse, ty så länge den franska "folkfronts"-regimen
varar, stöter en fransk-tysk uppgörelse på
oövervinneliga hinder från fransk sida, och detta betyder,
att England tills vidare håller Europas fredsbalans i
sina händer.
Under konung Edward VIII:s Medelhavsresa har
monarken bl. a. mottagits i Atén och Istanbul
(Konstantinopel). Dessa besök innebära bl. a. en strävan
att stärka banden mellan London och de östliga
Medelhavsregeringar, som England uppbådade till sin
sida under sanktionskampanjen mot Italien. Det
förefaller som denna konstellation härmed skulle få
en mera varaktig karaktär, samtidigt som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
