Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 7 nov. 1936 - Den högre tekniska undervisningen, inledning av P. O. Pedersen, A. L. Hjelmman, Fredrik Vogt samt W. Weibull, sammanställning av F. H. Stenhagen - Diskussion av Sven Hultin, E. Hubendick, A. F. Enström, N. Fredriksson, Alf Grabe, Hj. Cederström, P. O. Pedersen, Sten Westerberg, R. Schlyter, Erik Olson, Ryno Lundquist, Chr. Sylwan, H. N. Pallin, referat av K. A. Fröman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te kn i sk Ti ds kri ft
är likartad i de fyra nordiska länderna. Allt
överskuggande är frågan om produktionsapparatens
dimensionering. Dessutom fordras stora anslag för
förbättringar i undervisningsplanerna, laboratorier m. m. Då
man vet, att det ej går att få obegränsade medel gäller
att på effektivaste och bästa sätt utnyttja de alltid
ransonerade anslagen. Någon objektiv grund för
fastställande av erforderliga antalet ingenjörer i ett land
kan ej uppställas. Statistiken visar dock ett påtagligt
stigande behov, men man vet ej, hur kurvan ser ut.
Varje elev kostar staten avsevärt belopp. Man måste
utvidga i etapper och söka gissa sig fram. Buden
variera mellan 350 högskoleelever med normalt 4 år,
motsvarande 1 400 elevår, och 700 med 5 år = 3 500 elevår.
Man kan tänka sig huvudsakligen fyra vägar vid
begränsning av elevantalet: 1) Låt endast en del få 5 års
utbildning och övriga nöja sig med 4 år eller mindre.
2) Specialisera "på djupet" för en del. 3) Begränsa
resolut antalet högskoleelever och låt det resterande
ingenjörsbehovet fyllas genom lägre statliga samt privata
läroanstalters produktion. 4) Tag in många och låt
konkurrensen slå ut en del under studietiden. -— I fråga
om betygens betydelse för urvalet måste ihågkommas,
att ett gott betyg är en värdemätare även på vissa goda
karaktärsegenskaper. — Att med ens täcka
toppbelastningsbehovet är otänkbart, det blir för dyrt. Möjligen
kan man försöka hålla antalet elever efter en statistisk
medellinje med marginal uppåt. En viss differentiering
bör också kunna tänkas, så att endast ett mera
begränsat antal — dock ganska stort — föres fram till
en högre undervisning. "Doktor-vägen" är härvid för
smal. Den avses för blivande lärare och forskare.
Viktigast är dock att högskoleingenjörerna ej blott få läsa
sig till kunskaper — de måste också givas tillfälle till
forskningsövningar i ordentligt rustade laboratorier.
Man får ej ställa orimliga krav på statsmakterna, men
möjlighet bör även beredas dem, som härför äro
lämpade, till avancerad forskning. Ett samarbete på ett
eller annat sätt måste härvid etableras med industriens
forskningsinstitutioner, för att kostnaderna skola kunna
begränsas. Specialfackönskemålen få vägas tid efter
annan och böra tillgodoses med hänsyn till sin
aktualitet.
Undervisningsrådet N. Fredriksson fäste
uppmärksamheten på att enligt 1934 års sakkunnigas statistiska
resultat antalet lägre utbildade ingenjörer vuxit mycket
starkare än de högre utbildade. Detta beror på dels de
lägre utbildningsanstalternas hastiga utveckling i
kvalitet — även beträffande laboratorier — och dels de
industriella företagens storlekstillväxt, varav följt ett
ökat behov av enklare ingenjörskrafter. När
produktionen rationaliseras till stora företag, krävas
proportionellt färre topp-ledare. Talaren förklarade sig vara
stor vän av en högt kvalificerad ingenjörsutbildning,
men ville varna för en allt för stor ökning i kvantitet
av högskoleingenjörer. Man bör ej överdimensionera
högskolorna men höja kvaliteten.
Myntdirektör Alf Grabe betonade att avsikten med,
att Svenska teknologföreningen tagit upp frågan om den
högre ingenjörsutbildningen och tillsatt en kommitté
för utredning av denna fråga, framför allt var en stark
önskan att söka bidraga till att giva de båda
läroanstalterna, Tekniska högskolan och Chalmers, ett
handtag i sina strävanden att få statsmakterna att visa ökat
intresse för hithörande spörsmål. Inom kommittén har
"kvantitetfrågan" varit starkt dryftad, och dagens
diskussion har därför varit för kommittén av stort intresse.
En verkligt objektiv grund för antalet behövliga
ingenjörer har ej kunnat utfinnas. Man får försöka lita till
ett förståndigt omdöme. Kommitténs sekreterare har
sökt av tillgängliga statistiska uppgifter beräkna
ingenjörsbeståndet under olika förutsättningar och funnit
att med nuvarande elevantal skulle antalet
högskolebildade ingenjörer vara i ständig tillväxt under ett
tiotal år framåt, men att sedan så småningom en
stag-nering skulle vara att motse. Någon ökning av
elevantalet är därför sannolikt erforderligt. Man kan
ifrågasätta om ökningen skall ske kontinuerligt eller
språngvis. Några exceptionella åtgärder för en omedelbar
stark ökning äro kanske dock ej påkallade.
Ingenjör Hj. Cederström ville understryka att en
utexaminerad ingenjör ej är "färdig". Men hur skall
han bliva så färdig som möjligt?
Husbyggnadsbranschen är en industri med ofantlig anslutning, och inom
detta fack äro sociala spörsmål av utomordentlig
betydelse. Det allmännas utgifter för sociala ändamål äro
oerhört stora, och samhällsmaskineriet kräver på detta
område stora insatser av ingenjörerna. Dessa böra
vara utbildade i social-teknik för att kunna medverka
vid rationaliseringen inom byggnadsverksamheten.
Professor P. O. Pedersen ville påpeka att "teknisk
hygien" finnes som studieriktning vid tekniska
högskolan i Köpenhamn. Beträffande betygens betydelse
vid urvalet visar dansk statistik att
civilingenjörsbetygen äro bättre normgivande för framtida duglighet
än studentbetygen. Ordförandena i Dansk
ingenjörsförening hava i regel haft mycket höga ingenjörsbetyg och
detsamma gäller rektorer vid Polytekniske Læreanstalt!
Någon differentiering av högskoleingenjörerna med
särskilda titlar fann tal. ej önskvärd.
Forskningsutbildningen bör i huvudsak läggas efter ingenjörsexamen,
och särskilda intyg lämnas om deltagande häri.
Professor E. Hubendick medgav svårigheten att
finna annan urvalsmetod än betygsprövning -— trots att
denna ofta blir felvisande. Naturligtvis ge dock
betygen bättre utslag på högre stadier.
Direktör Sten Westerberg erinrade om ett
uttalande vid en tidigare diskussion, att "statsmakterna
borde vara tacksamma få placera medel" i ett så
utmärkt räntabel! företag som ingenjörsutbildningen. Tal.
ville också understryka behovet av, att ekonomiska
synpunkter vederbörligen beaktas vid
ingenjörsundervisningen. Unga ingenjörer visa ofta en beklaglig brist
på tekniskt-ekonomiska synpunkter. Det bör gå
ingenjören i blodet att onödiga anläggnings- och
produktionskostnader äro av ondo.
Civilingenjör R. Schlyter fann prof. Hjelmmans
meddelande att latinstudenter mottagas utan
kompletteringsexamen vid tekniska högskolan i Helsingfors av
stort intresse. En reform av skolutbildningen i Sverige,
möjliggörande humanistiska studier, inberäknat latin,
jämte en god matematikkurs för studenter, som skulle
gå ingenjörsvägen, ansåg tal. idealisk. Skolan skall,
som i England, utbilda människor ej bokmalar! Men
studenterna böra vara unga och ingenjörerna komma
tidigt ut i livet. Specialisering får ske efteråt, när man
funnit sin plats i livet. Särskilda kurser för
utexaminerade ingenjörer förordas. Därvid kan även
socialteknik tillgodoses. Ekonomiska hinder mot studier för
utpräglade begåvningar böra undanröjas.
Direktör Erik Olson ansåg, att
ingenjörsutbildningen bör läggas så, att den utexaminerade är rustad
såväl för praktisk ingenjörsverksamhet som för
forskningsarbete. Den närmare differentieringen får ske
efter examen. Man bör samla sig om enande linjer för
utbildningen. Om så sker böra landets ingenjörer
kunna ställa ganska starka krav på statsmakterna.
Rektor Ryno Lundquist påvisade, att även från
tekn. skolor utexaminerade hade rätt till inträde vid
534
7 nov. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
