Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
Kvävets förhållande.
De faktorer, som påverka stålbadets förmåga att
lösa kväve, äro mycket ofullständigt klarlagda. Det
kan synas som om förhållandena i masugnen skulle
vara mycket gynnsamma för kväveupptagning på
grund av den kväverika atmosfären. Trots detta äro
tackjärnets kvävehalter i allmänhet ganska låga och
överstiga sällan 0,005 %. Vid bessemer- och
thomasprocessen kan emellertid kvävehalten uppnå relativt
höga värden upp till ca 0,020 % och ibland ännu
högre, ehuru då erfordras, att man färskar ned
kol-halten till låga värden. Det kan sålunda synas, som
om en hög kolhalt hade en viss förmåga att motverka
järnets absorption av kväve, såvida det icke är den
samtidigt förhöjda temperaturen, som är orsaken till
den ökade absorptionen vid lägre kolhalter. De
undersökningar, som finnas utförda, ge icke något
definitivt svar på denna fråga.
Vid den sura martinprocessen nedgår i allmänhet
kvävehalten till mycket låga värden. Man finner
sällan mer än någon tusendels % N i stålet. Vid den
basiska processen synes kvävehalten i allmänhet hålla
sig något högre, vilket åtminstone delvis kan bero
på den i allmänhet mindre kolfärskningen. Halterna
äro i såväl sur som basisk martin generellt sett så
låga, att man sannolikt icke behöver taga hänsyn
till dem vid kvalitetens bedömande.
Vid elektrostålsmältning i ljusbågsugn sker lätt en
kväveabsorption upp till ca 0,010 %. Hayashi1 har
funnit, att denna kväveöverföring går särskilt lätt,
då man arbetar med karbidslagg i ugnen. Därvid
skulle cyanamid (CaCN,) bildas i ljusbågszonen, och
på så sätt kvävets överföring till stålbadet
underlättas. N. Bonthron2 har genom nyligen utförda
försök i héroultugn visat, att man även i elektrisk ugn
genom tillräcklig och på lämpligt sätt utförd
färsk-ning kan nedbringa kvävehalten till samma nivå som
i martinugnen.
i Ref. Metals & Alloys, april 1936, s. 18(1.
Ex. arb. vid K. T. H. 1936.
Basiska martincharger
i-,
i
Fig. 6.
JOO kq ma/m.
Fig. 7.
Vätets förhållande.
Denna fråga är ännu mycket ofullständigt utredd
främst på grund av svårigheten att utföra
tillförlitliga bestämningar av de mycket låga vätehalter, som
förekomma i stål. Det torde normalt röra sig om
halter varierande från <0,0»01 % till 0,001 %. På
grund av vätets relativt stora diffusionshastighet i
metaller kan det dessutom inträffa, att vätehalten
undergår förändringar även efter götets stelnande,
Vilket ytterligare försvårar bedömandet av dess
inflytande på stålets egenskaper.
Även om man icke exakt kan bestämma vätehalten
i stålet eller hur man skall förfara för att med
säkerhet erhålla en tillräckligt låg halt, känner man dock
ganska väl de faktorer som påverka det färdiga
stålets vätehalt.
Väte kan tillföras dels med beskickningen och
tillsatserna under processen, dels från vätehaltiga
förbränningsgaser och, vid bessemer- och
thomasproces-serna, genom blästerluftens fuktighet. I martin- och
elektrostålugnen kan å andra sidan en effektiv
sänkning av vätehalten erhållas genom ett tillräckligt
långvarigt kok under en slagg, som i möjligaste mån
isolerar badet från ugnsgaserna. Enligt Willners1
kan man dock icke fullständigt skydda stålbadet för
väteupptagning från ugnsgaserna även om det är
täckt med slagg, då väte synes kunna absorberas
även i smält slagg.
Tackjärnets vätehalt torde av tillgängliga analyser
att döma hålla sig på en så låg nivå, att man icke
behöver befara, att den i nämnvärd grad påverkar
halten i det färdiga stålet, åtminstone om en för
kvalitetsstål normal färskningsperiod förekommer. Större
är risken, att en för hög vätehalt inkommer i stålet
med det använda skrotet. Är detta rostigt tillföres
väte genom rostens hydratvatten. Dessutom kan
skrotet vara fuktigt eller indränkt med olja, såsom
ofta är fallet med spån av olika slag.
Väteupptagningen blir med säkerhet större, om chargering av
vätehaltigt skrot göres i ett redan befintligt stålbad,
vilket är vanligt då chargeringen måste göras i flera
omgångar. De vätehaltiga ämnena hinna då icke
i Willners: W. B. A. 1929, s. 77.
12 sept. 1936
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
