Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
och det har varit det utan gensägelse mest brukade
instrumentet under de senaste 10—12 åren.
Instrumentet skiljer sig ju ej i princip från Tibergs våg,
men utförandet avviker betydligt. Sålunda är
lagringen utbildad som kvartseggar, som vila på
kvarts-plattor, och utslagen avläsas med spegelanordning.
Med användande av kompensationsmagneter hållas
utslagen inom mycket små värden. Noggrannheten
hos detta instrument är mycket stor. Det var f. ö.
ing. Hedström som vid mätningar i Sachsen 1927
först visade, att medelfelet vid en observationsstation
kan hållas under 3,8 y mot ett tidigare antaget värde
av 30 y. Svagheten i instrumentet har tidigare varit
dess känslighet för temperaturväxlingar, särskilt
mycket hastiga dylika, av vilka de senare ej kunnat
korrigeras. De nyare Schmidtvågarna äro emellertid
försedda med ett temperaturkompenserat
magnetsystem som tillåter en mätnoggrannhet av 3 y. Dessa
instrument äro alltså nära nog lika noggranna som
de stationära instrumenten för registrering av
jordmagnetismens variationer.
Hotchkiss Superdip1 är ett instrument som för
några år sedan lät mycket tala om sig. Dess mest
utmärkande drag är dess goda lagerkonstruktion
samt en anordning med en hjälparm för konstantens
förändring. Instrumentet synes icke vara
temperatur-kompenserat.
Val av instrument vid svenska järnmalmsfält.
Man kan nu fråga sig, om det kan anses av
behovet påkallat, att vid mätningar vid
järnmalmsfälten använda sig av andra instrument än Tiberg—■
Thaléns. Man måste då först göra klart för sig, vilka
störningar som kunna orsakas lokalt vid varje
stationspunkt, och därför ej ha något med de eftersökta
malmerna att göra. Under jord där avståndet från
instrumentet till ortens vägar ju är ungefär 1 meter
erhållas naturligtvis lätt störningar från även mycket
svagt magnetiska bergarter. Om t. e. i en
gråbergsort det är en skillnad på 1 % i magnetithalten i
taket och i sulan, erhålles ett drag på ca 300 y eller
1° på Tibergs våg. Vid underjordsmätningar göras
ju ofta observationer både vid ortens tak, vid normal
bordshöjd och vid sulan, varvid man erhåller ett
begrepp om ojämnheter i ortväggarnas magnetisering.
Men eftersom det nu är regel, att sidostenen till våra
malmer hålla något magnetit, vilket ju även dessa
jämförelsemätningar visa, är det klart, att det inte
är berättigat att använda känsligare instrument än
Tiberg—Thaléns. Det enda man borde göra utöver
nuvarande praxis vore att kalibrera instrumenten så,
att inte resultaten från vertikalintensitetemätningarna
vid små utslag äro behäftade med avsevärda fel (säg)
omkring 1 000 y).
I dagen ligga förhållandena ofta annorlunda till.
Vid ett par meters jordtäcke eller på is bli ju de
lokala störningarna betydligt mindre (ännu mindre
bli de ju på en hög plattform2 eller från ballong3).
För det fall att det gäller att i dagen uppmäta
relativt svaga drag eller flankerna av ett starkt drag,
och man har för avsikt att söka beräkna djup och
1 Se N. H. Stearn, A. i. M. E., Techn. Publ. 151 & 370,
New Tork 1928 & 1930, resp.
2 Ä. S. Eve, A. i. M. E„ Techn. Publ. nr 408, New Tork
1931.
3 K. Sundberg, 1923, 1. c.
approximativ storlek av malmer, lönar det sig att
göra fältmätningarna noggranna. Frågan är då,
vilket instrument, som bör tagas till hjälp vid
ver-tikaliutensitetsmätningen. Jag anser, att idealet är
att ha två stycken Schmidtvågar, den ena med stor
känslighet (ex. 30 y per skaldel) och en med låg
känslighet (ex. 200 y per skaldel), då det nämligen
är en besvärlig operation att förändra skalvärdet på
en Schmidtvåg. Man kan ju visserligen även
uppmäta hela draget med samma skalvärde, men själva
fältmätningen går därvid långsamt. Vid begränsad
instrumentutrustning torde det vara det bästa ur
praktisk synpunkt att kombinera en Schmidtvåg och
en Tibergs våg. Det kan även tänkas vissa fall, då
mätning med en Hotchkiss Superdip skulle vara att
föredraga, men erfarenhetsmaterial härom saknas.
Jag kan tillägga, att en Schmidtvåg är endast något
dyrare i inköp än en Superdip, och att
mäthastig-lieten tyckes vara ungefär densamma eller ca 100
stationer per dag. Med Schmidts våg kan man dock
under vissa förhållanden komma upp till ett så högt
medeltal som 200 stationer per dag. Huruvida detta
är möjligt med en Superdip är mig icke bekant.
Betydelsen av uppmätning av det normala
jordmagnetiska fältet.
Det är ganska anmärkningsvärt, att Sverige,
frånsett Portugal, Bulgarien och Norge, varit det sista
landet i Europa, som ej haft ett över hela landet
spritt system av noggrant bestämda punkter (frånsett
Sjökarteverkets fåtaliga punkter). Denna brist synes
emellertid nu bli fylld genom de mätningar som
Sveriges geologiska undersökning genom lektor Molin
utfört de senare åren. En publikation betr. resultaten
av denna mätning, som omfattar 2 259 punkter med
14,8 km medelavstånd, föreligger nu i första
korrektur. Synnerligen intressanta data betr. samband
mellan jordmagnetism och geologi synas ha erhållits.
Sedan nu denna lucka fyllts, är det att hoppas, att
mellan dessa stationer av första ordningen ett system
av andra ordningen med ett stationsavstånd av
ungefär 8—10 km inlägges inom våra bergslager.
Härigenom skulle betydligt säkrare neutralvärden
för gruvfältens magnetiska kartor bekvämt kunna
erhållas. Det är ju självklart, att vid alla
beräkningar, som hava avseende på djupt liggande malmer,
det är utomordentligt viktigt att ha tillgång till ett
korrekt neutralvärde.
Orsaker till magnetiska drag.
De magnetiska dragen kunna antingen vara
orsakade av närvaron av malmer eller bergarter med
en magnetisk susceptibilitet, som avviker från den
omgivande berggrunden, eller också är orsaken den,
att någon malm eller bergart med remanent
magnetism är förhanden. Förefintligheten av remanent
magnetism av avsevärd styrka har genom
undersökningar, som utförts under senare tid, visat sig vara
långt vanligare än vad som tidigare antagits.1 Mest
iögonfallande är denna remanenta magnetism hos
vissa diabasgångar. Man brukar beteckna
förhållandet mellan den remanenta magnetiseringen Jrn och
induktionsverkan x • H (där x = suscept. och H =
i Se J. ICoenigsberger, Beitr. zur angew. Geoph., V. 2,
Leipzig 1934.
108
11 aprii. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
