Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1936 - Den elektrotekniska undervisningen vid Tekniska Högskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ieknisk Tidskrift
Något referat av inledningsföredrag och
diskussionsinlägg vid ovannämnda föreningssammanträde
har av utrymmesskäl ej i detta sammanhang kunnat
inflyta.
Till Konungen.
Styrelsen för tekniska högskolan har med underdånig
skrivelse av den IB november 1935 till K. Maj:t
inlämnat lärarekollegiets förslag till uppdelning av
professuren i teoretisk elektroteknik jämte därav föranlett
anslagsäskande. Dä ordnandet av den högre
elektrotekniska undervisningen i vårt land är av utomordentligt
stor betydelse för verksamheten och utvecklingen på
elektroteknikens skilda områden, har Svenska
elektroingenjörsföreningen, avdelning av Svenska
teknologföreningen, såsom den största sammanslutningen av
elektroingenjörer i Sverige, sedan länge följt denna
frågas behandling med stort intresse. Föreningen har i
samråd med representanter för lärarekåren vid
tekniska högskolan på sammanträde den 15 november 1935
upptagit frågan till diskussion. Vid detta
sammanträde fick föreningens styrelse i uppdrag att till Eders
Kungl. Maj:t framföra föreningens önskemål.
För att få ett fullödigt uttryck för uppfattningen
bland de praktiskt verksamma elektroteknikerna i vårt
land tillsattes en kommitté av representanter för olika
verksamhetsgrenar med uppdrag att på basis av den
förda diskussionen sammanfatta föreningens önskemål.
Kommittén har haft följande sammansättning:
byrådirektör E. C. Ericson, Kungl, kommerskollegium,
driftdirektör H. Fransén, Kungl, vattenfallsstyrelsen,
tekn. dr I. Herlitz, Allmänna svenska elektr. a.-b.,
förste byrådirektör A. Holmgren, Kungl,
telegrafstyrelsen,
direktör Hemming Johansson, Telefon a.-b. L. M.
Ericsson,
civilingenjör A. J. Körner, konsulterande ingenjör,
överingenjör K. Laurell, Stockholms elektricitetsverk,
direktör R. Liljeblad, Allmänna svenska elektr. a.-b.,
linjeingenjör E. Magnusson, Kungl, telegrafstyrelsen,
t. f. byrådirektör E. Malmgren, Kungl, telegrafstyrelsen,
tekn. dr H. Sterky, Telefon a.-b. L. M. Ericsson,
civilingenjör E. Velander, Svenska
elektricitetsverksföreningen.
Denna kommitté har i saken anfört följande:
"Elektrotekniken och dess tillämpningar ha under
senare tid genomgått en exempellöst snabb utveckling.
Härigenom ha motsvarande grenar av näringslivet fått
en allt större betydelse för folkförsörjningen samtidigt
som de för varje år alltmera utbredda och allt mera
komplicerade elektriska anläggningarna ställa ständigt
ökade krav på de personer, som skola ansvara för deras
drift och utvecklingen pä hithörande områden.
Enligt 1931 års företagsräkning voro då mer än
60 000 personer direkt sysselsatta inom näringslivets
elektrotekniska grenar, såsom elektroindustri,
elektro-handel och elektrisk installationsrörelse, vid kraftverk,
elektricitetsverk och spårvägar, inom telegraf, telefon
och radio. Årsomsättningen för samma företag
uppgick till ca 650 mill. kronor. Därutöver sysselsattes
ett betydande antal personer med byggnad och drift av
elektriska anläggningar inom olika branscher av icke
elektriska företag samt inom transportväsendet. Det
investerade kapitalet i telegrafverkets anläggningar
uppgick den 1 januari 1935 till 387 mill. kronor. Häri
ingår icke värdet av rundradiomottagare hos de till ett
antal av över 800 000 st. uppgående licensinnehavarna.
Taxeringsvärdet år 1930 av landets
vattenkraftanläggningar angavs av kommerskollegium till 369 mill.
kronor. Enligt Svenska elektricitetsverksföreningens
statistik för 1933 uppgick det bokförda värdet av där
angivna statliga och kommunala kraft- och
elektricitetsverk till 430 mill. kronor och ett lika stort kapital
torde vara investerat i till dessa anläggningar anslutna
abonnentinstallationer. Statens järnvägars elektriska
anläggningar och materiel representera för närvarande
ett kapital på ca 250 mill. kronor.
Redan av dessa siffror framgår den allmänna
ekonomiska betydelsen av att ett tillräckligt antal verkligt
högkvalificerade elektrotekniker utbildas till att
handhava dessa dyrbara anläggningar, så mycket mer som
just elektroteknikens praktiska tillämpningar i hög
grad bidraga till att skapa sysselsättning inom de mest
skilda grenar av näringslivet och att direkt och
indirekt höja levnadsstandarden inom breda grupper av
vårt folk.
Den svenska elektroindustrien har undan för undan
tillkämpat sig en framstående plats på
världsmarknaden. För att kunna vidmakthålla och stärka sin
ställning måste vår elektroindustri i ingenjörsvetenskapligt
avseende hälla jämna steg med utvecklingen utomlands.
Det är av naturliga skäl omöjligt för oss att i
kvantitativt hänseende tävla med de stora världsfirmornas
forskningsinstitut. Så mycket mera nödvändigt är det,
att forsknings- och utvecklingsarbetet här i landet
lägges i händerna på personer, som i kvalitativt hänseende
äro fullt vuxna sin uppgift. Detta framhäver den
nationalekonomiska betydelsen av att inom landet skapas
förutsättningar för en elektroteknisk undervisning fullt
i nivå med det bästa, som utlandet kan bjuda.
De senaste årens snabba utveckling är baserad på att
nya rön inom fysiken och kemien blivit tillgängliga för
elektrotekniken, att nya konstruktionsmaterial
framkommit och att allt mera invecklade och tidigare
ofullständigt förstådda företeelser blivit utforskade och
ställda i det praktiska livets tjänst. I detta
sammanhang må blott hänvisas till utvecklingen på
högspännings-, strömriktare- och elektrovärmeområdena inom
starkströmstekniken och pä långdistanstelefon-,
automattelefon- och radioområdena inom
svagströmstek-niken. Denna utveckling mot allt mera mångskiftande
och allt mera komplicerade tillämpningar ställer
ständigt ökade fordringar pä de unga ingenjörernas
allmänna teoretiska underbyggnad och på deras förmåga
att anpassa sig efter praktikens skiftande krav.
Av det anförda framstår nödvändigheten av att
utvidga undervisningen i elektroteknik vid tekniska
högskolan utöver dess nuvarande omfång. Kommittén
konstaterar därför med tillfredsställelse, att högskolans
styrelse och lärarkollegium i samband med ombildningen
av professuren i teoretisk elektroteknik föreslagit en
ökning av lärarkrafterna frän tre professurer och en
laboratorsbefattning till fem professurer. Kommittén
vill varmt förorda denna utvidgning. Härigenom
skulle även undervisningen i svagströmsteknik bättre
tillgodoses än nil är möjligt. leke minst det
förhållandet, att vid de tekniska högskolorna i våra grannländer
sedan mer än ett decennium särskilda professurer i
svagströmsteknik finnas inrättade, visar nödvändigheten
av den föreslagna utvidgningen vid vår tekniska högskola.
Kommittén har tagit del av kollegiets förslag till
undervisningsprogram omfattande följande ämnen: allmän
elektricitetslära, växelströmsteori, elektrisk mätteknik,
speciell elektricitetslära, telegraf- och telefonteknik,
elektronik, liögfrekvensteknik och elektroakustik.
Kommittén finner det under dessa benämningar
klassificerade kunskapsstoffet vara av sådan betydelse för
undervisningen, att intet därav kan undvaras. Tvärtom vore
en ökning av programmet med ytterligare ämnen,
exempelvis elektrisk materiallära, av teknikens behov
motiverad. Kommittén finner det i varje fall
uppenbart, att alla dessa ämnen, som utvecklats ur den
ursprungliga professuren i teoretisk elektroteknik, icke
kunna få en tillfredsställande behandling med mindre
de uppdelas pä tre professurer.
Fördelningen av ämnena pä de olika lärarkrafterna
och timplanernas uppställning torde ankomma på tek-
12
4 jan. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
