Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Febr. 1936 - Bärfrekvensförbindelser på ledningar, av A. Westling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
manövrering, fjärreglering etc. ocli en allmän
översikt över bärfrekvensteknikens förutsättningar och
hittillsvarande tillämpningar kan därför vara
motiverad.
Principer.
Bärfrekvensteknik har här använts som en
kollektiv benämning på de metoder, som avse att
åstadkomma ett ökat antal förbindelser på en ledning av
något slag genom användning av bärfrekvenser eller
riktigare uttryckt frekvenstransformationer. Det är
lätt att tillägna sig dessa principer, om man frigör
sig från den invanda uppfattningen att ett par
koppartrådar utgör förbindelsen mellan två punkter, som
korrespondera på elektrisk väg. Förbindelsen
utgöres i stället av de elektriska strömmar av varierande
styrka och frekvens, som överföras, oberoende av
vilket medium, som överför dem. Då man inom
teletekniken icke behöver taga någon hänsyn till
överbelastning i vanlig mening, dvs. uppvärmning, och
hänsynen till verkningsgraden är av sekundär
betydelse. kan man överföra ett stort antal förbindelser
på samma ledning, om man blott kan finna metoder
att skilja dessa för varje förbindelse individuella
strömmar från varandra i ledningens ändpunkter.
Telefonien känner sedan gammalt många sådana
metoder. Redan den vanliga dubbelriktade
telefoneringen över ett och samma trådpar är ett exempel:
samtidig telefonering och telegrafering på ett
trådpar ett annat. I dessa fall utnyttjar man emellertid
existerande skillnader emellan de överförda
strömmarnas riktning eller frekvens. En principiellt mera
allmängiltig metod för multipelutnyttning måste
själv åstadkomma de skillnader mellan olika
förbindelser, som erfordras, för att de skola kunna
separeras.
Av praktiska skäl måste man nämligen räkna med
att de ursprungliga sändarna och mottagarna av
elektriska signaler, mikrofoner och telefoner,
telegrafsändare och mottagare, impulsgivare och
mottagare för mätvärden etc. äro inbördes lika och alstra
respektive mottaga samma slag av strömmar.
Skillnaden måste åstadkommas i organ installerade vid
ändpunkterna av den långa ledning, som man vill
utnyttja för många samtidiga förbindelser.
Den mest framgångsrika metoden härför erbjuder
bärfrekvenstekniken, som grundar sig på
frekvens-skillnader mellan de olika förbindelser, som skola
överföras på samma ledning.
Dessa frekvensskillnader åstadkommas i den
sändande stationen och borttas i den mottagande. De
tekniska grundvalarna äro därför modulatorn, som
åstadkommer frekvensförflyttningarna, och det
elek-friska filtret, som utnyttjar frekvensolikheterna för
en separering av förbindelserna.
Metoden är således densamma som användes inom
radiotekniken; skillnaden ligger i det överförande
mediet, som här är en metallisk ledning istället för
"etern". Engelskans paradoxala benämning på
bärfrekvenstekniken, "wired wireless", sammanfattar på
ett elegant sätt denna analogi.
Den praktiska förutsättningen för att metoden skall
få någon betydelse, är givetvis att de ledningar, som
stå till buds, förmå överföra ett större frekvensband
än det. som erfordras för en förbindelse. Det är
således nödvändigt att undersöka, dels vilka frekven-
ser, som måste överföras vid olika slag av
förbindelser, dels vilka egenskaper ledningarna ha vid olika
frekvens, om man vill bedöma bärfrekvensteknikens
möjligheter.
Olika förbindelsers frekvensband.
Fig. 1 visar i grova drag, vilka frekvensband som
måste överföras vid några olika slag av förbindelser.
Man förstår redan vid en flyktig blick på denna figur
Fig. 1. Erforderligt frekvensband för olika slag av förbindelser.
och dess logaritmiska skala, att man inom
bärfrekvenstekniken inte längre kan tala endast om antalet
förbindelser; variationen i bredd hos frekvensbandet
är ju mycket betydande.
I fråga om telefonförbindelser är det utan vidare
klart, vad som menas med erforderligt frekvensband.
Örats uppfattningsförmåga är ju begränsad till
svängningar liggande under 15 000 p/s, och det är således
meningslöst att överföra ett bredare frekvensband av
elektriska strömmar avsedda att omvandlas till
akustiska svängningar. Man kan t. o. m. utan olägenhet
skära bort alla frekvenser utom bandet 35—8 000
p/s, även om det gäller musiköverföring, och när det
endast är fråga om tal, dvs. i vanlig kommersiell
telefoni, visar det sig, att talets förståelighet icke
minskas nämnvärt, om man endast överför
frekvenser mellan 300 och 2 700 p/s. Detta frekvensband
anses numera som standard för god telefoni.
När det blir fråga om telegrafförbindelser däremot
kan frekvensbegreppet tarva en närmare definition.
Till telegrafförbindelser brukar man inom
transmissionstekniken räkna alla förbindelser, där det
mottagande organet utgöres av ett relä, eller en
motsvarande anordning karakteriserad av endast två lägen
"från" och "till". Dit hör alltså de flesta inom
fjärrmätning etc. använda impuls- eller
impulsfrekvenssystem.
Den ström, som skall överföras till en sådan
mottagare, växlar även mellan två värden, motsvarande
dessa lägen hos mottagaren. Man kan som
representativ betrakta s. k. telegrafväxel, dvs. det
strömförlopp, som motsvarar en regelbunden växling av
punkter och mellanrum i ett telegrafmeddelande.
Omvandlad till vanlig sinusformad växelström,
motsvaras denna kurva som bekant av en
grundton med en frekvens lika med punktfrekvensen
samt ett antal övertoner. Av skäl, som vi här icke
kunna ingå på, är det inom bärfrekvenstelegrafien
tillräckligt och erforderligt att överföra ett
frekvensband, som är ca 3 gånger så stort som grundtonen.
Punktfrekvensen varierar givetvis med
telegraf-hastigheten och är dessutom olika i olika system,
men ligger i allmänhet under 30 à 35 punkter per
1 febr. 1936
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
