Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1936 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTi dskrift
Fig. 6. Trolleybuss för San Francisco, 2x65 hkr.
Transit Corporation, lok och motorvagnar för
Pennsylvania Rrd, spårvagnar för Washington och
trolley-bussar för San Francisco, förutom ett flertal
dieselelektriska utrustningar. De nya rapid-transit-enheterna
komma med en medelhastighet av 30 km i timmen i
lokaltjänst att bliva 23 % snabbare än de nuvarande.
Spårvagnarna för Washington uppvisa en maximal
acceleration av 2 m/sek- och överträffa i detta hänseende
automobilen. Trolleybussens entré i San Francisco är
särskilt av intresse med hänsyn till de svåra
nivåförhållandena med stigningar upp till 12 %. Bussarna
äro utrustade med tvenne 65 hkrs motorer och kunna
hålla en medelhastighet av 21 km per timme, oaktat
sammanlagd stigning på vissa linjer uppgår till ca 200 m.
Koaxialkablar. En bildradioförbindelse erfordrar, för
god sönderdelning av bilderna, ett frekvensband av
1 000 000 p/s bredd. Det vanliga rundradiobandet
sträcker sig mellan 550—1 500 kp/s, vilket betyder även det
en bandbredd av ungefär 1 000 kp/s. Det visar sig
alltså, att en enda bildradioförbindelse behöver samma
frekvensband som hela rundradiobandet. Av denna
anledning måste bildradioförbindelserna förläggas till de
mycket korta våglängderna, därför att endast i detta
område kunna ett tillräckligt antal frekvensband
erhållas. Därvid uppstår dock ett annat problem,
nämligen att finna en kabel, som med god kvalitet kan
överföra ett frekvensband på 1 000 kp/s. Detta har
varit en av impulserna till fullkomnandet av
koaxial-kabeln, som möjligen kommer att ge en alldeles ny
prägel åt framtidens fjärrförbindelser. Ett
frekvensband på 1 000 kp/s räcker nämligen till minst 200
samtidiga telefonförbindelser, och vad detta betyder är lätt
att inse.
Då det gäller att överföra så stort frekvensband som
1 000 kp/s, står valet mellan två typer av förbindelser:
Fig. 1. Koaxialkabel för experimentledning mellan New York och
Philadelphia.
Fig. 2. Två utföringsformer av Western Electric^ koaxialledare.
den balanserade tvåtrådsförbindelsen och den
obalanserade koaxialkabeln. Dessutom kan man under vissa
förutsättningar använda luftledningar. Bland dessa
förbindelsetyper står emellertid koaxialkabeln främst med
hänsyn till dess mångsidiga användningmöjligheter, det
överförda frekvenbandets kvalitet samt frihet från yttre
störningar och överhörning.
Federal Communications Commission har nu beviljat
American Telephone & Telegraph Co. tillstånd att för
experimentändamål installera en koaxialkabel mellan
New York och Philadelphia, dock under förutsättning
— med hänsyn till ATT:s monopolkaraktär — att den
skall vara tillgänglig även för andra firmors experiment.
Kabeln blir blymantlad och skall läggas under jord i
befintliga kabelkanaler. Kabeln innehåller två koaxiala
ledningar, en för varje överföringsriktning, och
dessutom åtta pappersisolerade trådar av vanlig typ, vilka
skola användas för kontroll och signaleringsändamål.
Koaxialledningarna bestå av ett yttre kopparrör för
den ena ledaren, och en central koppartråd för den
andra. Denna tråd centreras av ebonitskivor, placerade
med regelbundna mellanrum. Kabeln fylles med
ton-luft eller kväve.
Kabelns dämpningskurva visas i vidstående figur,
där den jämföres med andra ledningstyper. Som synes
har kabeln en dämpning av ungefär 5,6 dB per engelsk
mil vid 1 000 p/s. Den erfordrar alltså överdrag
ungefär var sextonde kilometer. Detta avstånd bestämmes
av den största dämpning, 55 dB, som kan tillåtas. Om
avståndet mellan överdragen ökas till 32 km, minskas
det överförda frekvensbandet till 250 kp/s, medan
däremot överdragsavståndet måste minskas till 8 km om
ett band på 4 000 kp/s skall överföras. Det
frekvensband som kan överföras varierar alltså med kvadraten
på totala förstärkningen. Bandbredden ökar även med
kvadraten på ledarediametern: som synes av figuren är
dämpningen hos en 2,5" kabel mycket låg, endast
omkring 0,5 dB per engelsk mil vid 1 000 kp/s. Det ligger
alltså inom möjlighetens gränser att tillverka en kabel,
som kan överföra upp till 50 000 kp/s, under
förutsättning att tillfredsställande förstärkare kunna konstrueras.
Vid höga frekvenser är karakteristiken praktiskt taget
ett rent motstånd och lika med roten ur förhållandet
mellan induktans och kapacitans. I en koaxialkabel äro
emellertid dessa storheter helt och hållet bestämda av
kabelns dimensioner, varför i detta fall karakteristiken
bestämmes av förhållandet mellan ledardiametrarna:
vid ett förhållande mellan diametrarna av 3,o är kabelns
karakteristik ungefär 75 ohm.
I koaxialkabeln har den yttre ledaren nollpotential
och skärmar sålunda kretsen från yttre fält, vilka i
andra ledningstyper orsaka bakgrundsbrus och
överhörning. Då denna
skyddsverkan beror på de
virvelströmmar, som
induceras i yttre ledaren av
de störande fälten, blir
skyddet mera effektivt
vid högre frekvenser än
vid låga.
Eftersom överdrag
måste placeras med
ungefär 16 km mellanrum i
en
koaxialkabelanlägg-ning, är det klart att
förstärkarnas kvalitet
spelar en mycket stor roll
för förbindelsesystemet.
För nuvarande
telefonkabelanläggningar placeras överdragen med
ungefär 80 km mellanrum
och dessutom måste i
db/milt
12
O 200 400 ~ëco 800 kp/s
Fig. 3. Karakteristiska kurvor
för olika kabeltyper samt för
luftledning.
50
7 maks 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
