Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1936 - Telegraf och telefon i järnvägens tjänst, av I. Billing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
Fig. 1. Visaretelegrafapparat.
för alla stationer i en ledning, började provas hos
oss år 1892 och vann därefter allt större användning
såsom ersättning för visaretelegrafen. Utvecklingen
av systemet "sluten kedja" må åskådliggöras med
några siffror: år 1892 funnos 68 km dylika ledningar,
år 1900 817 km, 1905 2 331 km, 1925 max. 8 338 km
år 1935 blott 222 km.
Telefon.
Bantelefon.
Telefonen kom i bruk vid S. J. i början av
1880-talet. Den användes i början för förbindelse till
trafikplatser, som ej voro utrustade med telegraf. År
1881 anordnades sålunda telefonförbindelse mellan
Enafors station och riksgränsen vid Storlien, för att
vid svåra väderleksförhållanden underlätta
banbe-vakningen. Följande år inrättades telefonförbindelse
mellan Lingbo station och hållplatsen Hedsjön. 1885
ordnades telefon mellan Valla station och Ramsta
hållplats (numera Sköldinge station), "för att
undvika en mängd budskickningar med banpost". För
liknande ändamål inrättades även under 1880-talet
telefonförbindelserna Söderhamn—Stugsund, Åmot—
Kroppsta och vid Näsviken.
Då S. J. fyllde 50 år, 1906, funnos dels dylika
lokala telefonförbindelser på ett 60-tal ställen, med 65
km dubbel- och 15 km enkelledningar och över 200
telefonapparater, och dels den första, år 1905
anordnade dubbeltrådiga balitelefonledningen mellan
Riksgränsen och Abisko, 36 km med 22
telefonapparater.
Efter år 1906 gick det till en början långsamt med
införandet av bantelefon. Sedermera infördes
bantelefon rätt snabbt på samtliga bandelar. År 1911
beslöt Järnvägsstyrelsen, att även alla nya banor skulle
från början utrustas med bantelefon.
Vid ingången av år 1936 funnos ca 10 500 km
ban-telefonledningar med 4 050 apparater.
Bantelefonledningarna äro såsom luftledningar
utförda av 3 mm järntråd på isolatorer med grön ring.
Apparaterna ha 5 magneters induktor och ringklocka
med 2 000 ohms motstånd. Ledningen är i regel
avstängd på vissa stationer, så att 8—10 apparater
finnas i ledningen. Medelst anknytningsväxlar kunna
skilda sträckor förbindas med varandra.
Anropet sker med code-signaler enligt
morsealfabetet. Som komplement har införts s. k. signalering
i två signalgrupper, i det att stationerna anropas .med
hjälp av jord. Stationerna äro för den skull
utrustade med ett induktivt motstånd, vars mittpunkt är
jordförbunden över ringklockan. Banvakterna
anropa varandra på vanligt sätt å dubbelledning, men
då de anropa en station, jorda de ledningen medelst
en tryckknapp.
Bantelefon i jordkablar är kopplad på 0,9 mm
ledningar, en ledning för banvaktsbostäder och en andra
för tjänsteställen.
Telefonering från på banan stannat tåg.
Så länge visaretelegraf användes, medfördes å
vissa linjer en visareapparat på tågen för
meddelanden från tåg, som stannat på linjen.
Vid slopandet av visaretelegrafen bestämdes år
1911. att i stället skulle å vissa tåg medföras en
ban-telefonapparat, monterad i ett skåp i resgodsvagnen
med erforderliga ledningar och ledningsstänger för
inkoppling å bantelefon- eller telegrafledning. Där
telefon ej medfördes å tåg, underlättades
uppsökandet av närmaste telefonställe längs banan genom
pilar av zinkplåt, uppsatta på stolparna.
Efter blott ett 10-tal år slopades nämnda
tågtele-fonanordning och ersattes helt med telefonpilar,
angivande riktningen mot närmaste fasta telefonställe.
Även å elektrifierade banor finnas dylika
telefonpilar å kontaktstolparna. Ledningspersonälen, som
patrullerar å banan, medför en lätt transportabel
telefonapparat, som kan inkopplas såväl medelst
kontaktdosor utanpå banvaktsstugor och obevakade
stationer, som ock vid särskilda telefonposter på låga
stolpar längs banan.
Selektortelefon.
Sedan bantelefon blivit överallt införd, framträdde
snart nog behov av ökade telefonförbindelser, särskilt
för längre avstånd än som med bantelefon kunde nås,
såsom för förbindelse mellan stationerna och
trafiksektionens huvudstation för brådskande meddelanden
i första rummet angående tågledningen m. m. Det
gällde då först att anlägga ledningar med bättre
transmissionsförmåga, kopparledningar i stället för
de för bantelefon använda järnledningarna. Men
därjämte blev det nödvändigt att vid anordnandet av ett
flertal stationer å en och samma ledning tillgripa ett
nytt signalmedel, för att kunna anropa en viss
station å linjen, utan att övriga stationer behövde höra
anropssignaler, som icke berörde dem.
Western Electrics system.
Efter en del försök verkställdes år 1914 prov å
linjen Malmö—Trälleborg med väljareapparater
(se-lektorer) av amerikansk tillverkning, från Western
Electric Co. Denna provanläggning med 8 stationer
på 32 km ledning lämnade så gott resultat, att den
första större anläggningen av detta slag kom till
utförande år 1916 på den 200 km långa
kopparledningen Stockholm—Hallsberg med 25 stationer.
190
4 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
