Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1936 - En ny taxeform för elektrisk kraft, av N. Helleberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
alltid. Men det är i regel riktigt, så snart varaktig-
TF
hetskurvan har större lutning än — intill TF-axeln
eller tangerar denna (se fig. 6). Detta innebär en
belastning med blott tillfälliga och oregelbundet
uppträdande effektspetsar. För en sådan är
överbelastningstariffen naturligtvis förmånlig. De symbo-
liska kurvorna med ekvationen w —W
1
m-
t Hm
o - ZVc?x//77cy/77
X « rtrntmc/sr>
Fig. 7.
(Härlins modifikation) höra för I > 1. dvs. u < till
denna kategori.
5. Flera minima och
maxima.
Vid den i fig. 7
angivna kurvan
förekomma två minimipunkter
och två maximipunkter.
Ytterligare dylika
kunna uppträda vid mer
komplicerade
kurvfor-mer. Om emellertid
kurvan intill TF-axeln
förhåller sig som i 4 sagts,
ger minimipunkten närmast nämnda axel i regel den
absolut lägsta avgiften.
Av det sagda torde framgå, att
överbelastningstariffens praktiska användning kan innebära vissa
vanskligheter. Speciellt torde det i många fall bli
omöjligt för konsumenterna att överskåda och förstå
dess verkningssätt, utan elektricitetsverket måste
biträda vid valet av botteneffekt.
Om tillägget b väljes någorlunda i nivå ined den
normala energiavgiften a, blir h relativt stor. Det
kan då förekomma, att många konsumenter med liten
utnyttningstid och varaktighetskurvor enligt 1 ovan
lätt nog kunna konstatera, att de skulle fått mindre
avgifter, om ingen botteneffekt alis abonnerats utan
avgiften a-\-b betalats för ali energi.
I de fall åter. då botteneffekten bör vara lika med
maximieffekten (fig. 3 och avsnitt 2). varierar väl i
regel denna något år från år eller månad från månad
S rr 0 och S = TF, men vid den förra kunna även
högre avgifter än för gränsvärdena förekomma.
Ävenså saknas vid överbelastningstariffen en enkel
metod att kontrollera den abonnerade botteneffekten.
Vid subtraktionstariffen kan ju detta ske genom
bestämning av nämnda effekts varaktighet, dvs.
över-förbrukningsräkneverkets funktionstid, åtminstone i
de fall, då mätningskostnaderna icke spela så stor
roll. Så snart man har att göra med de under 4 ovan
behandlade normala fallen, innebära dock varken
avvikelserna från gynnsammaste effektvärdet eller
frånvaron av kontrollmetod några alltför stora
olägenheter.
Om man i anslutning till det ovan anförda
undersöker, hur de enligt överbelastningstariffen
debiterade avgifterna förhålla sig till självkostnaderna,
blir resultatet i stort sett följande.
Man får naturligtvis icke uppfatta den abonnerade
botteneffekten som en gräns för elektricitetsverkets
leveransskyldighet och därav härleda ett
självkost-nadsmässigt berättigande för de avgiftsökningar, som
uppstå vid felaktigt val av nämnda effekt.
Avgiftsökningarna kunna ju för övrigt uppstå såväl genom
för hög som genom för låg botteneffekt. Utan
jämförelsen mellan avgifter och kostnader måste hänföra
sig till de förras minimivärden. Avvikelserna
därifrån, vilka bero på större eller mindre tur vid valet
av abonnerad botteneffekt, lia intet att göra med
självkostnaderna.
Under sådana förhållanden framstår som speciellt
karakteristisk för överbelastningstariffen den
variation med belastningsspetsens tjocklek eller bredd,
som avgifterna få och vilken knappast står i
överensstämmelse med självkostnadernas variationer.
Exempel härpå utgöra de stiliserade
varaktighetskurvorna i fig. 8, vilka alla ha samma maximieffekt
IF och energiinnehåll TF • u men olika bredd r på
spetsen. När r är liten, bör botteneffekten väljas lika
XI
med medeleffekten ^ • W, och för r nära 0 (fig. 8 a)
u
betalar konsumenten endast A ■ ^ • TF, bortsett från
normala energiavgiften «. Vid växande r (fig. 8 b)
/ -f/m. T
och kan icke bestämmas exakt på förhand. En
maximaltaxa med betalning för verkligt uttagen effekt
vore då fördelaktigare för konsumenten.
Endast i sällsynta fall är varaktighetskurvan känd
på förhand, varför det i regel är omöjligt att exakt
uppnå den gynnsammaste botteneffekten. De
avvikelser från avgiftsminimum, som orsakas härav,
kunna vid överbelastningstariffen bli betydligt större
än vid subtraktionstariffen, ty vid den senare är
avgiften i varje fall begränsad av maximivärdena för
stiger avgiften, tills den som en enkel räkning visar
för r = 2
T + w
h (fig. 8 c) utgör A • TF. Gynn-
sammaste botteneffekt blir sedan S = TF, och
avgiften bibehåller värdet A • TF oberoende av r. Det
kan i detta sammanhang lämnas därhän, hur
självkostnaderna variera med belastningsspetsens bredd.
Men det är föga troligt, att variationen är så kraftig
som vad överbelastningstariffen ger vid små r-vär-
200
4 juli 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
