Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
fuktigt eller är utsatt för atmosfäriliernas påverkan,
underkastas behandling, som förhindrar de
träför-störande organismernas tillväxt. Detta sker genom
att i träet införa giftiga ämnen. Två ämnesgrupper
komma här ifråga, oljeeldade och vattenlösliga
träkonserveringsmedel. I hithörande patentlitteratur,
vars omfång ständigt växer, hava otaliga förslag
framkommit, av vilka dock de flesta funnit ingen
eller ringa praktisk användning.
Bland de oljeartade ämnena står nu som förr
stenkolstjäran, kreosotoljan, i främsta rummet. I
avsikt att förbilliga tjäroljeimpregneringen och för att
samtidigt — framför allt vid järnvägssyllar — ernå
ett ökat mekaniskt skydd för träet, har man i
Amerika sedan flere år tillbaka börjat övergå till
att späda tjäroljan med billiga, men overksamma
medel. Såsom sådana ifrågakomma framför allt
bergolja (crude oil) och även stenkolstjära.
Råoljorna hava stark benägenhet för polymerisering, varvid
de bilda hartsade kroppar, som skola skydda träet
bättre mot vattenupptagning än den rena tjäroljan
och därigenom motarbeta svällning, krympning och
sprickning. För Tyskland, som ej har överskott på
råolja, utan fastmer på tjärolja, kan
blandningsmetoden knappast ifrågakomma, och den i Förenta
Staterna i vidsträckt omfattning brukliga tillsatsen av
tjära till tjäroljan har ifrågakommit blott vid några
försök med järnvägssyllar. Även tillsats av andra
ämnen, såsom montanvax, har föreslagits. Den
vat-tenavstötning, som härvid ernås, är visserligen
mycket gynnsam, men mot en vidare utbredning av
förfaringssättet tala de jämförelsevis höga
kostnaderna. Genom inblandning av bergolja eller andra
overksamma ämnen nedsattes givetvis blandningens
fungicida värde, enligt amerikanska undersökningar
t. o. m. mycket mer än vad en beräkning efter
blandningsförhållandena ger vid handen. Verkan är
emellertid fullt tillräcklig, enär vid tjäroljeimpregnering
en stark överdosering av det antiseptiska ämnet äger
rum. Det oaktat har det ej saknats förslag att
’"förstärka" stenkolstjäroljan eller fraktioner härav genom
tillsats av höggiftiga ämnen. Flertalet dylika
förslag hava dock knappast kommit över försöksstadiet,
och blott för några produkter med speciella
användningsändamål (såsom bestrykningskarbolineum) har
förfarandet fått en viss användning. Som förstärk
-ningsmedel tjäna härvid kopparsalter, nitrerade
fenoler och dylikt. Av större betydelse för de
berg-oljeproducerande länderna vore möjligheten att
genom lämpliga tillsatser tilldela (len overksamma råa
bergoljan nödig effektivitet. Till något lyckat
resultat har man dock hittills ej kommit, trots man
föreslagit och provat de mest olikartade preparat,
vattenlösliga och oljelösliga.
Vid sidan av stenkolstjäroljorna spela
brunkols-tjäroljor eller oljor av trätjära, torvtjära etc. blott
obetydlig roll. Större betydelse har under de senare
åren användningen av brännskifferoljor fått, särskilt
i Estland. Under benämningen karbolineum
användas, vanligen till bestrykning, en rad preparater, som
huvudsakligen bestå, eller borde bestå, av
högkokande delar av stenkolstjära. Till gruppen oljeartade
trä-skyddsmedel höra också de på senare tiden införda
klorerade kolvätena, vilka dock knappast användas
till egentlig impregnering utan huvudsakligen som
bestrykningsmedel på samma sätt som karbolineum.
Det är här särskilt klorerad naftalin, som kommer
ifråga. I de nordiska länderna, ävensom i
Ryssland, ha på senare tiden naftensyrade koppar- och
zinkföreningar, lösta i organiska lösningsmedel, fått
avsevärd användning för bekämpande av
lius-svampen.
Bland de vattenlösliga ämnena lia sedan hundra
år tillbaka salter av Hg, Cu och Zn varit de, som
huvudsakligen kommit till användning. Av dessa
har i Tyskland endast kvicksilversublimatet förmått
hålla sig kvar, under det att kopparvitriol och
klorzink kunna anses praktiskt taget vara ur räkningen
på grund av därmed förbundna olägenheter.
Kopparvitriol användes dock fortfarande ofta i Schweiz,
Danmark, Frankrike och Japan samt klorzink, dels i
vattenlösning och dels emulgerad med tjärolja eller
bergolja, framför allt i Förenta staterna, om ock i
tillbakagång, samt i Balkanländerna och Ryssland.
Förutom dessa salter har i olika länder sedan många
år använts arseniksyrlighet eller natrmmarsenit,
särskilt i Indien och Australien, i det sistnämnda landet
huvudsakligen i blandning med melass. De
erfarenheter, som man gjort i Australien voro emellertid,
särskilt i fuktiga trakter, icke gynnsamma, varför
man numera där övergivit arseniksyrligheten. I
Tyskland hava koppar- och zinksalterna under de
senaste tre årtiondena ersatts med fluorföreningar,
särskilt fluornatrium i blandning med nitrerade
fenoler. Framför allt inom bergshanteringen hava
fluordinitroblandningar funnit en vidsträckt och
framgångsrik användning. De föra olika
handelsbeteckningar alltefter det tillsatta korrosionsskyddande
ämnets art (anilin, bikromat, zinkoxid etc.). Även för
impregnering av stolpar, pålar, byggnadsvirke och
sliprar hava dessa blandningar utfallit väl. Jämte
alkalifluoriderna må även nämnas kiselfluorider av
zink och magnesium.
Vid alla vattenlösliga träskyddsmedel spelar
fixeringen i träet och den därmed sammanhängande
svårigheten att urlakas en viktig roll. I detta
hänseende står kvicksilverkloriden främst, enär den med
träets beståndsdelar ingår komplexa, mycket
svårlösliga föreningar. Även klorzinken är betydligt
svår-lösligare än man på grund av dess stora
vattenlöslighet skulle vara benägen antaga, vilket beror
därpå att den i träet sönderfaller i svårlösliga
zinkoxi-klorider och fri saltsyra. Saltsyran åter angriper
järn (spik, skruvar, underlagsplattor) och framför
allt själva träet, varigenom fördelen av den ringa
urlakningen mer än motväges. Under sökande efter
svårt urlakbara ämnen trodde man sig i Förenta
staterna för 8 år sedan ha funnit ett idealiskt medel,
nämligen zinkmetaarsenit, tillfört träet i ättiksur
lösning. Vid ättiksyrans avdunstning skulle arsenitet
utfällas olösligt och vid svampangrepp komma i
verksamhet därigenom att den av svampen
avsöndrade syran skulle bringa små mängder av arsenitet i
lösning. Teorien var mycket bestickande, men
praktiken har, efter framgångar till att börja med, dömt
annorlunda. I ursprungslandet hör man numera
icke mycket om detta förfaringssätt.
I Tyskland har man de senare åren arbetat mycket
på problemet att i svårlöslig form i träet överföra
vattenlösliga impregneringsmedel. I de fall dessa
strävanden visat resultat, använder man det redan
för 20 år sedan som fixeringsmedel föreslagna, men
14
8 febr. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
