Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
skiktet har högsta salthalten. Mellanskiktet ligger
t. e. i Gullmarfjorden instängt av en tröskel, som
ligger omkring 45 m under ytan. Detta mellanskikt
utgöres av vatten med en total salthalt av 3,4 %
och sammansättningen av den fasta saltmassan,
sådan den erhålles vid vattnets avdunstning, angives till
följande (enl. Lindeman, D. T. V. I: 2: A, sid. 95).
NaCl ............................78,0 %
KC1 ..............................2,1 %
MgCl, ..........................8,8 %
MgSÖ„ ..........................6,6 %
CaCl, ............................0,2 %
CaS04 ..........................3,8 %
NaBr 1 03 %
MgBr J ....................../o
CaCOg \ n a/
MgCOJ ........... U’2 %
100.0 %
I äldre tider fanns det saltverk i Norden, och i
dessa avdunstades huvumängden av vattnet —
råvaran var havsvatten — genom frivillig avdunstning
på graderverk, varefter den koncentrerade
saltlösningen indunstades i öppna pannor i och för
kristallisation. I Norge var denna tillverkning redan på
1500-talet ett viktigt hantverk, och på 1600- och
1700-talen var tillverkningen betydande och föremål
för statsmaktens intresse. I mitten på 1700-talet an
lades i Norge ett stort saltverk (Vallo), vilket var i
drift till 1859. Sedan dess har intet salt tillverkats
i Norden.
Med världskrigets avspärrningar uppstod fara för
oss att bliva utan salt, och för att undersöka
möjligheterna för en inhemsk salttillverkning tillsattes då
Krigsmaterialkommissions saltkommitté, vilken åren
1916—18 utförde förberedande försök för att
av-havsvatten framställa salt. Under åren 1920—26
utförde professor Otto Pettersson omfattande
försök vid Gullmarsfjorden för att utröna möjligheten
att i industriell skala framställa salt av havsvatten.
T Norge, vilket land konsumerar 30 % mera salt än
vad Sverige gör, gick man så långt, att man anlade
"De norske Saltværker’’, vilken anläggning arbetade
med indunstning av havsvatten i
multipelindunst-ningsapparater, varav åtminstone en del arbetade en
ligt värmepumpindunstningsmetoden. Anläggningen
måste dock efter kort tid nedläggas. Allt det arbete,
som i Sverige och Norge nedlagts på lösandet av
problemet att inom landet tillverka koksalt, hat
emellertid ej lett till något resultat. Alltjämt står
detta problem olöst, och fortfarande är det av samma
betydelse som under världskrigets dagar, och med
den tilltagande politiska spänningen i världen liar
denna fråga blivit betydligt viktigare, än den varit
under de sistförflutna femton, relativt lugna åren.
Det är därför man nu återigen upptagit denna fråga,
och det första man då har att göra, är att inventera
möjligheterna att med de förbättrade tekniska
metoder och apparater, som nu stå oss till buds,
framställa koksalt ur vårt havsvatten. De metoder, som
härvid kunna tänkas vara möjliga, skola i det
följande närmare genomgås så mycket, att man därav
kan få en överblick över vilka möjligheter man nu
har för problemets tekniskt ekonomiska lösande.
Genom havsvattens indunstning i fria luften fram-
ställes stora mängder salt i varma länder, och på så
sätt framställt salt kallas havssalt. Viktigaste länder
för denna tillverkning äro Frankrike, Portugal,
Spanien, Italien, Grekland. Afrikas medelhavskust samt
Kalifornien. Denna tillverkning tillgår Säj ätt
havsvatten intages i grunda bassänger, vilka äro så lagda,
att vattnet rinner från den ena till den andra bas
sängen, varvid vattnets koncentration stegras
alltmera. Vid en koncentration av omkring 17 %
totalsalt börjar gips att utfalla, och eftersom koksalt ej
börjar falla förrän vid omkring 26 % totalsalthalt,
kommer en stor del av havsvattnets sulfater att
utfalla i denna första bassäng. Även järnoxid och
kalciumkarbonat utfalla härvid. Här erhålles alltså en
avsevärd raffinering av salt i så måtto, att omkring
hälften av sulfaterna avlägsnas redan innan koksalt
börjar utfalla. Den till mättning indunstade
saltlösningen får därefter avdunsta i särskilda dammar
avsedda för saltkristallisationen. I den första av
dessa erhålles det renaste saltet med 95 % eller
t. o. m. ännu mera NaCl. I andra, och ännu mera i
tredje kristallisationsdammen, erhålles salt med lägre
NaCl-halt — ända ned till 80 à 85 %. Det vid dessa
senare kristallisationer erhållna saltet har hög halt
av magnesiumsalter. Moderluten från sista bassängen
får vanligtvis gå tillbaka till havet, men någon gång
finnas anordningar för densammas indunstning och
bearbetning på kalisalter.
Kn avsevärd fördel med denna
salttillverkningsmetod är, att man uppnår en högst betydande
raffinering av saltet. I havsvattnet finnes på 100 delar
NaCl ungefär 20 delar Mg-salter samt 5 delar CaS04.
I det erhållna havssaltet är det däremot på 100 delar
A va un st
-ningshast
Vindhast
Fig. 1.
NaCl endast omkring 1 del CaS04, och i det bästa
saltet kunna Mg-salterna gå ned till %.
Avdunstningshastigheten vid avdunstning i fria
luften är i hög grad beroende på tre faktorer,
nämligen lösningens temperatur, luftens hastighet
relativt vätskeytan samt luftens relativa fuktighet, eller
rättare sagt skillnaden mellan vattenångans tryck
vid lösningens yta (i gränsskiktets mättade del) och
vattenångans tryck i luften. Luftens temperatur i
och för sig har ingen inverkan, men givet är, att hög
lufttemperatur ger lösningen en hög temperatur och
därmed en ökad vattenavdunstning. Vattnets tem-
42
12 sept. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
